Skolkris och internationella jämförande kunskapsmätningar – siffran och jämförelsens hegemoni

DANIEL PETTERSSON

Inom all utbildning finns en strävan att på något sätt skaffa sig kunskaper om undervisningens resultat. Resultaten söks vanligtvis genom någon form av bedömning. När ett resultat synliggörs och görs kommunicerbart möjliggörs en relation mellan pedagog och elev som syftar till att främja den fortsatta kunskapsutvecklingen. En sidoeffekt av synliggörandet och kommunicerandet är att det mycket enkelt kan omsättas i jämförelser mellan elever, skolor, regioner och nationer, vilket ges effekt i att resultatet inte ges ett värde annat än i relation till andra resultat. Detta har av mig i andra sammanhang kallats för en jämförelsernas hegemoni. Dessutom kan elevernas resultat mycket enkelt omsättas i olika numeriska beskrivningar vilket underlättar olika former av jämförelser. Detta behöver i sig inte vara ett problem, men när siffran möter språkliga beskrivningar av elevers resultat har siffran den egenheten att den i vårt samhälle ständigt vinner i sanningsanspråk framför språkliga beskrivningar. Siffran omvandlas på så sätt till en faktisk beskrivning av elevers kunskaper.

Författaren Bengt Hallgren beskriver en melankolisk sinnesstämning när han vid sin pensionering sitter i Blå hallen i Stadshuset i Stockholm med guldklockan på armen som en belöning för 30 års tjänst för ungdomens fostran och känner att politikerna under hans år som lärare lyft ut kunskapen ur skolan. Hallgren tittar retrospektivt tillbaka på sina år som lärare, från 1950-tal fram till 1980-tal, och han upplever att man under hans 30 aktiva år som lärare raserat den gamla lärdomsskolan som det tagit 300 år att bygga upp.

Upplevelser av skolkris

Jag har inte denna historia utan hela min skolgång har varit i Hallgrens så kallade raserade lärdomsskola, men upplevelsen av att skolan på ett eller annat sätt befunnit sig i en kris är något jag matats med under hela min tid som elev, student, lärare, lärarutbildare och forskare i pedagogik.

Hur kan det komma sig att vi är så många som tycks leva i tron att skolan befinner sig i en ständig kris och att elever hela tiden lämnar skolan med allt sämre kunskaper? Ett svar på detta är jämförelsernas hegemoni och det faktum att kunskap som inte kondenseras ner i en siffra, eller ”pappras” ner, och jämförs, anses försvinna bakom livets blåsiga hörn som Sigfrid Siwerts så målande uttrycker det.

Mellan mitt eget födelseår 1972 och författaren Bengt Hallgrens födelseår 1922 ligger det 50 år av samhällelig utveckling. En utveckling som också med naturlighet påverkat innehållet i utbildning och synen på bildning. När jag började skolan 1979 hade en helt annan pedagogik börjat få genomslag i våra grundskolor än den som Bengt Hallgren fostrats in i, först som elev och sedan som lektor i kristendom och svenska. Min första fröken, Marion, var dock en representant för den äldre tidens pedagoger, jämnårig med Hallgren. Fostrad inom en seminarietradition hade hon en stark tilltro till den auktoritära pedagogen, tydliga regler, tydlig fostran i den kristna traditionen och en väldigt uttalad tilltro till belöningar och straff, men vi fullkomligt avgudade vår fröken. Föga anade vi sjuåriga flickor och pojkar att vi inte fick del av de gängse utbildningsformerna under slutet av 1970- och början av 1980-talet.

Senare har jag fått helt andra kontrasterande bilder av den äldre tidens fostran i skolan. Kanske ges detta sin tydligaste form i filmen Hets från 1944. I filmen spelar Stig Järrel en fruktad och sadistiskt lagd latinlärare, av eleverna kallad Caligula. I en berömd och intensiv scen plågar Caligula sina elever i ett latinförhör. Scenen har på många sätt blivit sinnebilden av det som ansågs vara fel och oriktigt i den gamla tidens pedagogik och som inslag i debatten om hur skolan ska vara beskaffad har den i många sammanhang fungerat som ett slagträ för att påtala det gamlas fel och brister. Det passade på så sätt betydligt bättre att lyfta fram Caligula än min gamla fröken för att beskriva nödvändiga förändringar av skolan.

Även om exemplen ovan kan tyckas anekdotiska finns det inslag i dem som väcker frågor om hur man förändrar skolans innehåll. I exemplet med Caligula utmålas äldre tiders pedagogik som dålig och till och med skadlig genom att diskussionerna hämtar näring ur en fiktiv gestaltning av en skolsituation, men det visas också på motbilder gentemot denna ensidiga gestaltning. Det kan dock konstateras att trots dessa motbilder förändrades skolan i en annan riktning. Nedan ska det beskrivas hur internationella jämförande kunskapsmätningar också gestaltar skolan och hur de används som argument för en förändring av skolan.

Siffran och jämförelserna

Att jämföra skolsystem med andra länders utbildning är en praktik som historiskt kan studeras lika länge som det finns texter bevarade. Att jämföra har med andra ord en lång tradition men dessa traditioner var främst textbaserade och i de flesta fall rent subjektiva iakttagelser. Vad som utvecklas under 1800-talet är metoder för mer objektiva jämförelser, men dessa redovisades fortfarande främst med hjälp av språkliga beskrivningar. Samtidigt uppkommer en strävan att mer likställa samhällsvetenskaperna med naturvetenskaperna som ett sätt att göra samhällsvetenskaperna mer ”vetenskaliga”. I detta inträder siffror som en viktig beskrivning av utbildningsaktivitet. I början främst inriktad på att beskriva materiella företeelser. Det som dock kommer att utvecklas alltmer är en efterfrågan av resultaten som olika utbildningsinsatser leder till. I detta utvecklas tankar om att elevernas resultat, alltså kunskaper, är en viktig faktor att studera för att utveckla, förfina och effektivisera utbildningssystem.

Sverige har deltagit i internationella jämförelser av kunskaper sedan slutet av 1960-talet. Den första organisation som drev denna utveckling var IEA (International Association for the Evaluation of Educational Achievement). Under 1960-talet genomfördes den första jämförande kunskapsmätningen. Studien har följts av fler inom olika ämnen, framförallt inom läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Studierna har undersökt både grundskoleelevers och gymnasieelevers kunskaper och den mest omtalade idag förkortas TIMSS. Under 1990-talet tillkom ytterligare en aktör, OECD (Organization for Economic Co-Operation and Development), som under en längre tid arbetat fram internationella indikatorer på utbildningsprestationer. Dessa kom senare att omsättas i internationella jämförande kunskapsmätningar, den mest kända går under akronymen PISA.

Sverige har i de kunskapsmätningar som genomförts av IEA och OECD haft goda eller medelgoda resultat, men det har också funnits några med sämre resultat – främst inom matematik. Det kan också konstateras att Sverige under de senaste decennierna haft allt svårare att prestera goda resultat i relation till andra länders resultat.

Känslan av kris lyfts inom politiken

Redan 1952 utkom en bok av Karl-Erik Näsmark och Lorentz Larson med titeln Skolans kris. Efter detta har böcker och publikationer med rubriksättning som indikerar att skolan befinner sig i kris varit vanligt förekommande. Hur kan det komma sig att dessa olika gestaltningar – både fiktiva och vetenskapligt förankrade – omvandlats till vedertagna sanningar? Svaren är naturligtvis flera, men en viktig orsak är utbildningssektorns längtan efter att göra jämförelser, men också det faktum att siffror börjat samlas in, vilka kan redovisas i statistik och beräknas, spelar roll.

Under 1980-talet börjar en rörelse göra sig alltmer hörd inom utbildningspolitiken. Det var dels personer som likt Hallgren upplevde en frustration över att en lärdomsskola nedmonterats, men det var också andra aktörer med helt andra skäl vilka handlade om tillväxt, kunskapssamhälle och att konkurrens förväntades gynna kvalitet. Den heterogena gruppen av individer som propagerade för ett annat innehåll i skolan samlades i en gemensam strävan efter ett ökat inslag av det man kallade ”kunskaper i skolan” och i detta uppstod en retorik och längtan tillbaka till en mer lärdomsinriktad skola vilket man menade skulle leda till att Sverige bättre skulle kunna stå sig i konkurrens med andra länder.

Under 1990-talet riktade sig denna grupp av utbildningsaktörer gentemot ett ökat intresse för resultat vilka framkom i internationella jämförande kunskapsmätningar. I Sverige blev två av de mest profilerade företrädarna det dåvarande skolborgarrådet i Stockholm Jan Björklund och Dagens Nyheters Hans Bergström vilka från sina respektive positioner påbörjade en kritik gentemot det rådande svenska skolsystemet i många fall utifrån en beskrivning av att det i Sverige förekom en skolkris vilket bland annat visade sig vid internationella jämförelser. I detta förflyttades fokus i jämförelsernas hegemoni gradvis från ett individcentrerat perspektiv vilket avsåg att underlätta för samtal mellan pedagog och elev till att istället bli en samhällsbeskrivning om en skolkris.

Effekter idag av jämförelsernas hegemoni

De internationella kunskapsmätningarna kom på så sätt att alltmer användas som en samtalsarena varur argument kunde hämtas och diskussioner kunde föras. Effekten blev att en gemensam referensram skapades kring vad som kunde presenteras som elevers kunskaper. Ett fokus blev därför gentemot det som mäts i mätningarna och kvaliteten i skolsystemet kom i mångt och mycket att tolkas utifrån relativt isolerade resultat. Det blev på så sätt möjligt att frammana en bild av en skola i kris utifrån mätpunkter i enskilda ämnen. Det faktum att internationella resultat dessutom presenterades i rangordnande listor förstärkte effekten. Förklaringar till det starka genomslaget finns också att finna i en acceptans i att tänka sig utbildningssystem som inbegripna i en global konkurrenssituation där vissa specifika kunskaper förutsätts vara viktigare än andra.

Internationella kunskapsmätningar tenderar dessutom att fungera som nulägesbeskrivningar av skolan, samtidigt som de används för att legitimera en vision om framtidens utbildning. Kunskapsmätningarna är vanligtvis gedigna undersökningar med en stor mängd empiriskt material. De organiseras utifrån accepterade vetenskapliga mätmetoder. Resultatet blir att kunskapsmätningarna mottas som vetenskapliga fakta. De signalerar på så sätt vetenskaplighet, vilket är helt korrekt, men det krävs mer reflektion för att resultaten ska ges ett sammanhang. Mätningarna kan nämligen inte tas som garanter för ett korrekt mätande av utbildningssystemen i sin helhet utan bör kanske mer korrekt betraktas som gestaltningar av utbildningssystemen.

Kunskapsmätningarna mäter bara delar av kunskapsinnehållet. Det innebär att det finns mycket som sker i skolan som aldrig mäts. Det som framförallt undervärderas är det som diskuteras i termer av skolans vidare uppdrag. Häri ligger en delförklaring till olika politikers intressen för mätningarna. Politiker som har fokus på att skolan främst ska förmedla det som samlas under det politiskt tillspetsade begreppet kunskaper lägger större vikt vid mätningarna än politiker som mer talar om skolans vidare uppdrag. Det innebär att kunskapsfokuserade politiker greppat tolkningsföreträdet och de politiker som mer ser på skolan utifrån att till exempel fostra samhällsmedborgare kommit på efterkälken i relation till en jämförelsernas hegemoni. Detta skulle i så fall förklara varför politiska alternativ i så stor grad lyser med sin frånvaro. Politiker som fokuserar på skolans vidare uppdrag har haft en ljummare inställning till vad mätningarna kan tänkas säga och därför bristfälligt bevakat effekterna på nationell utbildningspolitik.

Vidare är det så att politiker drivs av en vision om utbildning. Att vara politiker innebär att man söker folkligt stöd för denna sin vision. Kunskapsmätningarna kan användas för att skapa legitimitet för visionen. Utvecklingen med internationella kunskapsmätningar tilltalar politiker med förkärlek för kunskapsdiskussionen, medan den bara i måttlig omfattning tilltalar politiker med fokus på skolans vidare uppdrag. Det kan därför sägas att internationella kunskapsmätningar driver på en utveckling i nationer där större fokus hamnar på utpekade kunskaper i vissa specifika ämnen.

Slutligen används internationella kunskapsmätningar för att legitimera eller dislegitimera skolpolitik. I detta blir mätningarna en del i den politiska kampen om makt, vilken vinns genom acceptans från ett folkflertal. När resultaten landar i nationell debatt innebär det väldigt sällan att en ny debatt skapas. Istället nyttjas de i redan pågående debatter. För Sveriges del innebar det att PISA 2000, som presenterades av OECD 2001, kom att nyttjas vad det gällde debatten om oordning. Detta trots att resultaten lika gärna kunde användas för att svensk skola står sig relativt bra i konkurrens. Anledningen är att det redan fanns en pågående debatt om bristande disciplin i den svenska skolan. För Danmarks del innebar PISA att debatten om hemspråken fick förnyad aktualitet, detta trots att oordningen var större i de danska skolorna, men det var en debatt som inte fördes i samma utsträckning. Efter detta kan man se flera exempel på debatter som getts näring och förnyat bränsle genom presenterade kunskapsmätningar. De internationella kunskapsmätningarna kan på så sätt användas av olika aktörer i olika syften för att gestalta skolan.

Kris i skolan eller i skolpolitiken?

Vad kan då slutligen sägas om internationella kunskapsmätningars inverkan på nationell utbildningspolitik? Vi kan konstatera att kunskapsmätningarna kommit för att stanna och att de tillsammans med annan internationell påverkan tilltar. Mätningarna används av politiker, administration och media för att gestalta en bild av det svenska skolsystemet, men viktigt blir att vara observant på syftena som ligger bakom dessa gestaltningar. Likaså är det viktigt att vi har klart för oss att mätningarna faktiskt inte uttalar sig om totaliteten i vårt skolsystem utan de säger bara en del om kunskaper i vissa ämnen, och även här är det bara delar av ämnena som uppmärksammas. Istället för att tala om kris i skolan kanske det är mera rätt att tala om en kris i skolpolitiken där alternativen till kunskapsskolan så uppenbart lyser med sin frånvaro, eller kanske ännu hellre om en kris av gestaltningsformer utifrån vilka en konstruktiv skoldiskussion kan föras. Bara för att kunskaperna kan formeras i en siffra och göras jämförbar behöver det inte med nödvändighet betyda att det är ett mer korrekt sätt att gestalta skolans resultat än att föra samtal med elever, lärare och föräldrar kring deras upplevelser av skolan.


 

Profilbild

Daniel Pettersson är lektor vid Högskolan i Gävle. Han  intresserar sig för internationella jämförande kunskapsmätningar och hur de historiskt uppkommer, utvecklas och ges betydelse idag. Pettersson ingår i forskningsgruppen STEP vid Uppsala universitet samt ingår i Editorial Board och är ansvarig utgivare för forskningstidskriften NordSTEP – Nordic Journal of Studies in Educational Policy vilket är ett nordiskt samarbete som hålls samman av ett gemensamt intresse för läroplansteori och utbildningspolicy.


 

LITTERATUR

Lawn, M (2013) The Rise of Data in Education Systems: collection, visualization and use. Comparative Histories of Education, Symposium Books: Oxford.

Lindblad, Sverker, Pettersson, D. och Popkewitz, T.S. (2015) International Comparisons of School Results: A Systematic Review of Research on Large Scale Assessments in Education. Delrapport från SKOLFORSK-projektet, Vetenskapsrådet 2015. Stockholm

Pettersson, D (2008) Internationell kunskapsbedömning som inslag i nationell styrning av skolan. Acta Universitatis Upsaliensis. Uppsala Studies in Education No 120. Uppsala universitet: Uppsala.

Pettersson, D (2014) Three Narratives: National Interpretations of PISA. Knowledge Cultures. 2(4)

Porter, T. M., (1995) Trust in Numbers: The Pursuit of Objectivity in Science and Public Life. Princeton University Press: Princeton, New Jersey.

 

 

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *