Utbildning av skolledare i Sverige

MATS EKHOLM

Systematisk utbildning av skolledare har skett i Sverige sedan mitten av 1970-talet. Innan riksdagen våren 1976 fattade beslut om en reguljär utbildning av skolledare hade det förekommit ansatser till en sådan utbildning.

Under 1930-talet anordnade överlärarna skoladministrativa kurser där skolledarpsykologi, pedagogik och utbildningsadministration ingick. När det nya skolsystemet började introduceras i slutet av 1950-talet anordnade Skolöverstyrelsen skoladministrativa kurser. Det huvudsakliga innehållet i dessa bestod av föredragningar om olika delar av det rika regelverk som på den tiden fanns inom skolområdet. Antalet deltagare var starkt begränsat i förhållande till dem som verkade på skolledande befattningar inom skolsystemets olika delar. Endast ett litet fåtal av landets skolledare kunde beredas plats på dessa kurser, som i början under en vecka var förlagda till Gottskär utanför Kungsbacka. Föredragshållarna var personer med nyckelställningar inom Ecklesiastikdepartementet och Skolöverstyrelsen. Under femtiotalet och i början av sextiotalet anordnade även de fackliga organisationerna feriekurser under en eller ett par veckor om skoladministration. Samtidigt arrangerade kommunförbundet kurser för skolledare vid kommunskolan i Sigtuna.

Ett gäng skolledare 1962
Skoladministrativa utredningen

1964 förde den skoladministrativa utredningen fram ett förslag om att nya skolledare skulle gå igenom en tre veckor lång utbildning. Nya skolledare skulle delta i utbildningen när de blivit utnämnda, men innan de tillträtt sin nya tjänst. Ecklesiastikminister Ragnar Edenman beskrev 1966 i regeringens proposition att utbildningen av skolledare skulle

”inriktas på att förbättra rektorernas förutsättningar att fullgöra uppgiften som pedagogisk-organisatoriska ledare. Utbildning för arbetsuppgifter som direkt hör samman med kommunal administration och förvaltning bör det ankomma på kommunerna och kommunförbunden att svara för.” (regeringsprop 1966:74, s 42).

Vid den här tiden började synen på innehållet i skolledarskapet förändras. Från att ha varit en i huvudsak administrativ syssla trädde ett utvecklande ledarskap fram som var inriktat på skolans pedagogiska kärnprocesser, undervisning och lärande. Genom att ett särskilt fackförbund för skolledare, Skolledarförbundet, bildades 1966, blev det tydligare än vad som tidigare varit fallet att skolledare var ett eget yrke.

Skolchefen i Lidingö Tore Ahlström, som var Skolledarförbundets ordförande 1966 till 1974, drev uppfattningen att man borde betrakta skolledare som en egen profession. Hans förbund framhöll i olika sammanhang att det därför var angeläget att man skapade en särskild utbildning för skolledare.

Utbildning för alla skolledare

Ett historiskt vägval gjordes under 1970-talet vad det gällde utbildningen av skolledare i Sverige. Utredningen om Skolans inre arbete, som hade SÖ´s generaldirektör Jonas Orring som ordförande, förde fram förslag på en utbildning för skolledare. Utifrån de långtgående förändringar av resursanvändningen i skolan, som skulle bli friare än tidigare, och den mer systematiska användning av utvärderingar som utredningen förutsatte, skisserades ett innehåll där kunskaper om skolans mål och nya regelsystem samt kunskaper om utvärdering av skolverksamhet dominerade.

Utredningen förde samtidigt fram idén att skolledare borde genomgå denna utbildning tillsammans med kollegor som hade liknande erfarenhet av yrket. Den föreslog att skolledarna skulle utbildas i tre separata grupperingar – de som var nya i yrket, de som varit verksamma och var yngre än 60 år och de verksamma över 60 år.

SÖ-utredning

Samtidigt som SIA-utredningen tänkte igenom hur en obligatorisk utbildning för landets skolledare skulle utformas utreddes samma sak inom en omfattande SÖ-utredning. Jonas Orring uppdrog som SÖ-chef åt undervisningsrådet Sven-Eric Henricsson, som ledde den byrå på Skolöverstyrelsen som hade hand om fortbildningen av skolpersonal, att initiera en sådan utredning. Henricsson bad Lars Elam, skolinspektör i Östergötlands län att leda en planeringsgrupp för skolledares utbildning. Lars Elam hade tidigare varit en framgångsrik rektor och skolchef i Finnskoga-Dalby i norra delen av Värmland, där han bland annat nått goda resultat genom att organisera undervisningen utan skarp indelning i årskurser, och ledare för lärarfortbildning vid lärarhögskolan i Göteborg. Elam hade 1961 till 1964 varit ledamot av den skoladministrativa kommittén som lagt ett första förslag om en reguljär utbildning för skolledare.

I dialog bland annat med Skolledarförbundet och skolledarföreningen inom TCO rekryterade Elam ett stort antal personer som 1972 till 1975 utredde olika delar i en tänkt framtida skolledarutbildning. Sammantaget medverkade mer än åttio personer, nästan alla skolledare, för att ta fram en plan över utbildning för skolledare. SÖ´s utredning kallades för PLUS-utredningen. Planen finns dokumenterad i en allmän del som angav mål för skolledarnas grundutbildning och återkommande fortbildning, i en del där innehållet i grundutbildningen beskrevs och i en del där arbetsformer som var lämpliga att använda vid utbildning av skolledare presenterades. Inom PLUS-utredningen arbetade man på ett prövande sätt för att få fram ett hållbart innehåll. De många utredarna verkade som utbildare för skolledare från ett antal kommuner som var villiga att pröva det föreslagna innehållet och sättet att arbeta.

Mycket av verksamheten, där skolledarna skulle lära, skulle ske vid den egna skolan eller genom att skolledarna gjorde iakttagelser vid andra skolledares skolor. Samlingarna under utbildningen bestod av tjugofem dagar, som lades ut som tre- alternativt fyradagarsperioder utspridda över två år. Samlingarna dominerades av diskussioner i skolledarnas arbetsgrupper där stoff från den egna skolan och egen litteraturläsning användes, men där förekom också föreläsningar och olika slags laborationer i grupper.

Ett annat sätt att utbilda skolledare prövades vid den här tiden på initiativ av vuxenpedagogiska forskare vid lärarhögskolan i Malmö. Skolledarna mötte olika fiktiva och realistiska problemsituationer som de tillsammans tog itu med. I de simuleringar som skedde använde skolledarna inspel från litteratur och föredragshållare och i hög grad förde de diskussioner om hur de själva agerat när de mött liknande problem vid de egna skolorna. Detta slags simuleringsbaserade utbildning för skolledare fanns i mitten av 1970-talet med i diskussionerna om hur en framtida skolledarutbildning skulle gestaltas.

Skolledarutbildningen kommer till

När regeringen 1976 tog ställning till förändringarna inom skolsystemet konstaterade den föredragande ministern Lena Hjelm-Wallén att landets skolledare behövde en systematisk utbildning

”för de personalledande och administrativa funktioner som ingår i deras arbete. Den av mig föreslagna friheten i resursanvändningen samt betydelsen som har tillmätts bedömningen och uppföljningen och utvecklingen av verksamheten framhäver ytterligare behovet av en skolledarutbildning. Skolans centrala funktion i samhället ställer dessutom stora krav på att skolledarna har god kännedom om annat arbete bland barn och ungdomar.”(Regeringsprop 1975/76:39 s 311).

I propositionen valde regeringen den uppläggning på skolledarutbildningen som PLUS-utredningen utformat. Den fann att det förslag som utredningen om skolans inre arbete preciserat rymdes inom den verksamhet som PLUS-utredningen hunnit praktiskt utforma. Den fann att alla skolledare skulle delta i utbildningen utan någon uppdelning i olika grupperingar baserade på hur lång tid man verkat i yrket

I remissbehandlingen av utredningen om skolans inre arbete hade det förts fram förslag på att utbildningen av skolledare skulle förläggas till lärarhögskolor och universitet. Regeringen ställde inte upp på detta förslag utan uppdrog åt Skolöverstyrelsen att ansvara för utbildningen. Den skulle samråda med kommunförbunden och skolledarna om hur detta ansvar skulle utövas.

Målen för skolledarutbildningen var att deltagarna skulle fördjupa sin förståelse av skolans mål och att de skulle finna fram till en verksamhetsutveckling av sin skola i samarbete med personal och elever. Denna skulle grundas på kritiska granskningar av skolans dagliga verksamhet. Lagarbete skulle karaktärisera utbildningens alla delar. En betoning skedde på att skolledarna skulle använda verkliga problem som underlag för lärande, inte simuleringar.

Utbildningen skulle få ta två år för de deltagande skolledarna, där man var borta från skolan för kurssammandragningar under tjugofem dagar. Regeringen beslöt också att skolledarna under sin utbildningstid skulle vara frånvarande från skolan under ytterligare fyra arbetsveckor. Under två av dessa genomförde deltagarna samhällsinriktad praktik genom att arbeta inom en för orten typisk verksamhet. Under två andra veckor arbetade de inom sådana delar av kommunens barn- och ungdomsverksamhet som inte lydde under skolstyrelsen.

Den första versionen av en utbildning som gällde alla landets skolledare genomfördes mellan 1976 och 1987. Från mindre och medelstora kommuner deltog alla skolledare samtidigt i utbildningen tillsammans med sin skolchef och skolstyrelsens ordförande under en intensiv tvåårsperiod. I de större kommunerna delade man upp deltagandet i ett antal tvåårsomgångar.

Mats Ekholm 1976.

Att ett land genomförde en obligatorisk utbildning för skolledare var internationellt mycket ovanligt. Endast Frankrike höll sig med en sådan utbildning, men där sattes utbildningen in under månaderna innan en ny skolledare skulle tillträda sin första tjänst. Den svenska utbildningen av skolledare blev uppmärksammad i det internationella samarbetet kring utveckling av skolor och skolsystem. Den svenska skolledarutbildningen utvärderades av internationella experter och utbildningen och företrädare för utbildningen deltog flitigt i OECD-samarbete och det nordiska samarbetet.

Frågan om den organisatoriska inplaceringen av Skolledarutbildningen inom högskolan blev en följetong som diskuterades mellan intressenterna och på den politiska arenan under 1970-, 1980- och 1990-talen. Tillsammans med Uppsala universitet och högskolan i Örebro bildade lärarhögskolan i Stockholm från slutet av 1980-talet en Skolledarhögskola i vilken också högskolan i Dalarna deltog. Utbildningen vid denna var professionsgrundande. Deltagarna fick sedvanliga högskolepoäng efter examination och en studiegång för grundutbildning upp till 60 poäng fanns tillsammans med möjlighet att nå upp till licentiatnivå. Initiativet att starta en högskola för skolledare stimulerade flera andra högskolor att göra särskilda satsningar på skolledare och för personer som var intresserade av att förbereda sig för en karriär som skolledare. Så fanns det till exempel från 1980-talet särskilda kurser med denna inriktning vid såväl högskolan i Kristianstad som vid universitetet i Umeå. Vid Göteborgs universitet skapades i slutet av åttiotalet en särskild påbyggnadslinje för skolledare för att dessa skulle kunna bli kompetenta för att delta i forskarutbildning.

Ett utvecklat utbildningsprogram för skolledare

När skolledarutbildningens första tioårsperiod närmade sig sitt slut uppdrog regeringen åt SÖ att använda de gjorda erfarenheterna för att utforma en framtida utbildning för skolledare. I budgetpropositionen 1985 angavs riktlinjerna för kommande utbildningsinsatser för skolledare. En framtida skolledarutbildning skulle inriktas mot ett samlat utbildningsprogram bestående av fyra delar: Rekryteringsutbildning, introduktionsutbildning, fördjupningsutbildning och en kontinuerlig fortbildning. Där framhölls också att rekryteringsutbildningen särskilt skulle inriktas på att få fler kvinnor att bli skolledare. SÖ hade redan innan den fick sitt uppdrag från regeringen tagit fram ett förslag på hur ansvaren för genomförandet av de fyra utbildningsdelarna skulle se ut och vilka mål och riktlinjer som skulle gälla. Förslaget lämnades till regeringen redan i september 1985. En proposition om ett samlat program för skolledarutbildning lades fram i april 1986.

Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag och en ny skolledarutbildning började verka från och med 1988. Också denna hade SÖ som huvudman. Kommunerna svarade för en utbildning som introducerade nya skolledare i yrket, därpå svarade staten för en grundutbildning som var utsträckt över tre år under sammanlagt trettio utbildningsdagar. Den samhällsinriktade praktik som den första upplagan av skolledarutbildningen hade innehållit upphörde. Nya deltagare togs in i denna andra utgåva av skolledarutbildningen under åren 1988 till 1991.

Genom den radikala omstuvning som regeringen gjorde av den statliga skoladministrationen 1990, då SÖ och länsskolnämnderna lades ned, kom utbildningsorganisationen som skötte om skolledarutbildning i gungning. Tillsammans med alla andra som vara anställda inom den statliga skoladministrationen sades de anställda inom utbildningen upp. Regeringen uppdrog åt det nya Skolverket att se över denna utbildning och komma med förslag om var den organisatoriskt skulle fogas in i de nya förhållandena.

Rektorsutbildningen

Skolverkets generaldirektör Ulf P. Lundgren, som tidigare i sin funktion som pedagogikprofessor vid lärarhögskolan i Stockholm verkat för att foga in utbildningen av skolledare i högskolan, valde att genomföra en granskning av den existerande skolledarutbildningen, för att få ett bra beslutsunderlag. Han bjöd in den internationellt välkände engelske policyforskaren Maurice Kogan för att genomföra en kritisk granskning av den aktuella Skolledarutbildningen. Denne genomförde en rad intervjuer på olika ställen i landet med deltagare i utbildningen, med utbildare och med medlemmar i olika samrådsgrupper. Tidigare nationella och internationella utvärderingar av skolledarutbildningen hade visat på att utbildningen hade god effekt med avseende på deltagarnas lärande om ledarskapets uppgifter och höjde deras medvetenhet om att de behövde göra utvecklingsinsatser, men att skolornas utveckling inte kunde sägas ha accelererat som en följd av rektors deltagande i utbildningen. Kogans granskning bekräftade denna bild och visade att utbildningsstrategin i sig var kraftfull.

Med denna granskning som grund bestämde sig Skolverket för att fortsätta satsa på skolledarutbildning i den form som gällde i början av 1990-talet. Särskilt betonade Skolverket att den erfarenhetsbaserade utbildningsstrategin skulle bevaras och stärkas, vilket stod i viss motsättning till den huvudsakliga utbildningsstrategi, som använts inom akademiskt präglade utbildningar.

Uppsägningarna av den personal som arbetade med skolledarnas fördjupningsutbildning genomfördes inte. I den översyn av utbildningens organisering som gjordes efter Kogans granskning placerades personalen inom utbildningen från halvårsskiftet 1994 vid fyra universitet och två högskolor, eftersom Skolverket inte skulle ansvara för att genomföra utbildning eller fortbildning av skolpersonal. Vid denna tidpunkt byttes benämningen Skolledarutbildningen ut mot Rektorsutbildningen.

Skolverkets översyn av utbildningen ledde till att utbildningstiden kortades av från tre år till att den kunde genomföras under två till tre år. Även i Rektorsutbildningen skulle litteraturläsning och deltagande i kurssamlingar uppgå till trettio dagar, men de två veckor som skolledarna under utbildningstiden skulle ägna åt att följa ett par ledare i andra organisationer utanför skolans värld togs bort. Betoningen av förhållandevis täta möten mellan utbildare och deltagare under perioderna mellan kurstillfällena minskades.

Rektorsutbildningen täckte fyra innehållsområden; skolans mål, skolans styrning, den pedagogiska utvecklingen samt uppföljning och utvärdering. I Skolledarutbildningen arbetade de olika regionerna med stöd av en samrådsgrupp där fackliga företrädare, kommunrepresentanter, företrädare för näringslivet och för högskolor deltog. I och med att utbildningarna blev en del av ett universitet eller en högskola upphörde kravet på regionerna att upprätta samrådsgrupper. Samrådsgrupper fortsatte dock att verka under hela nittiotalet.

Rektorsutbildningen kom att bedrivas vid högskolor som en uppdragsutbildning med Skolverket som beställare. Deltagarna fick inte sina studier poängsatta som om de gått en vanlig högskoleutbildning. Deltagarna kunde efter särskild prövning få tillgodoräkna delar av rektorsutbildningen vid fortsatta studier vid Skolledarhögskolan. Vid andra högskolor kunde en deltagare i rektorsutbildningen anmäla att den önskade få högskolepoäng inskrivna efter sitt deltagande i utbildningen. I sådana fall anordnade utbildarna verksamheten så att de som önskade bli examinerade blev det inom ett ämne som accepterat rektorsutbildningens kursplan och det sätt på vilket examination skedde. När man ville få poäng för sin rektorsutbildning ställdes också krav på läsning av samma storlek som på andra samhällsvetenskapliga utbildningar.

Omprövad rektorsutbildning

När Rektorsutbildningen hade verkat i fyra år var det åter dags att ta upp dess existens och utformning på den politiska agendan. Under början av 1990-talet hade det gjorts framstötar om att stärka utbildningens högskoleidentitet bland annat i en riksdagsmotion, där förslagsställarna menade att alla resurser som var avsatta för skolledares utbildning borde tillföras Skolledarhögskolan. 1997 hade regeringen tillsatt en kommitté som fått till uppgift att förnya lärarutbildningen. I maj 1998 fick denna kommitté ett tilläggsdirektiv om att lämna förslag till utbildning av skolledare för det offentliga skolväsendet. Lärarutbildningskommittén fick därmed mer tid på sig att lämna sitt förslag till regeringen. Den skulle vara färdig i maj 1999 istället för 1998. Kommittén fick som uppgift att överväga innehåll och omfattning av en skolledarutbildning. Den skulle utgå från statens intresse av att ge skolledare kompetens för att klara av sitt uppdrag i det offentliga skolväsendet. Av direktivet framgick också att utbildningen borde motsvara 40 högskolepoäng och att den skulle kunna utföras som deltidsstudier.

Lärarutbildningskommittén lämnade sina förslag 1999. Den diskuterade fram och tillbaka kring den akademiska laddningen som utbildningen av rektorer bör ha. Den fann att det fanns ett dokumenterat behov av en rektorsutbildning som riktade sig till alla nya rektorer efter det att de fått anställning som rektorer. En sådan utbildning bedömde man borde primärt vara ett stöd för ledare som skulle verka i skolor som har såväl nationellt som kommunalt uppdrag. Man såg också att en gemensam utbildning kunde ligga till grund för en professionell utveckling, möta framtida krav på ledarskap i skolorna och vara ett medel att avhjälpa de ojämnheter som fanns i rektorers sätt att utöva sitt yrke. Kommittén föreslog att statens utbildning av skolledare även i fortsättningen skulle vara en befattningsutbildning för nytillträdda rektorer. Den bedömde att utbildningen även fortsättningsvis skulle bedrivas så att ett erfarenhetsbaserat lärande utgjorde en viktig komponent i utbildningssatsningen. Den föreslog också att rektorsutbildningen skulle kunna infogas i poängsystemet inom högskolan. Man föreslog att den som gått igenom rektorsutbildningen, läst litteratur i enlighet med de krav som ställdes inom högskolan och som examinerats skulle få 40 högskolepoäng. Lärarutbildningskommittén bedömde att Rektorsutbildningen behövde finnas vid fler universitet och högskolor än de sex som 1999 hade sådana uppdrag. Man ville vidga antalet rektorsutbildande lärosäten till tio.

Regeringen tog fasta på det mesta i lärarutbildningskommitténs förslag vad det gällde rektorsutbildningen. I sin proposition framhöll den att en utbildning även i fortsättningen skulle erbjudas nya rektorer. Skolverket hade att ge uppdrag åt högskolor som inom ramen för sina påbyggnadsutbildningar med inriktning mot utbildningsledarskap skulle svara för rektorsutbildningar. Avsikten med rektorsutbildningen var att den skulle

”ha ett innehåll som betonade kunskap om samt motiveringar för skolans nationella mål och uppdrag, för skolans styrning för skolutveckling som ett lokalt ansvar, för uppföljning, utvärdering och kvalitetsredovisning och för konsekvenser för skolverksamheten av skolans mål och värdegrund.” (Regeringsprop 1999/2000:135, s 74)

Skolverket hade 1998 gjort en granskning av rektorsfunktionen i den decentraliserade skolorganisationen som hade mynnat ut i en klart kritisk inställning till kvaliteten i det arbete som skolledare utförde. För att förbättra ledarverksamheten i skolan tillsatte regeringen i slutet av 1999 en expertgrupp som fick skolminister Ingegerd Wärnerssons uppdrag att diskutera igenom frågorna kring rektorers roll att vara ansvariga för den pedagogiska verksamheten. Expertgruppen presenterade 2001 en resonerande rapport om Lärande ledare. Ledarskap för dagens och framtidens skola. Man betonade att ledarskapet i skolan behövde baseras framförallt på tre kvaliteter och förhållningssätt som sammanfattades under rubrikerna demokratiskt, lärande och kommunikativt ledarskap.

Arbetsgruppens bärande idéer och regeringens beslut med avseende på lärarkommitténs förslag ledde Skolverket till att göra en del förändringar i uppdraget som gavs åt de högskolor som skulle anordna Rektorsutbildningen. Förändringarna gällde inte utbildningens utsträckning över tid, fortfarande skulle 30 kursdagar läggas ut över två till tre år. Utbildningen beskrevs som erfarenhetsbaserad och processinriktad. Förändringarna handlade om att utbildningen skulle vara utformad så att den skulle kunna poängsättas i enlighet med gängse principer för akademiska utbildningar. Det skulle vara möjligt för den deltagare som ville få studieinsatsen prövad och bedömd utifrån akademins examinationskriterier. Deltagarna skulle efter att de gått igenom utbildningen få ett intyg där det framgick vilket innehåll som utbildningen haft och hur mycket tid som den omfattat. Skolverket ställde krav på högskolorna att Rektorsutbildningen skulle få deltagarna att förstå att en rektor är en garant på skolan för att likvärdighet, rättssäkerhet och kvalitet skulle kunna hållas uppe i det decentraliserade skolsystemet. Utbildningen skulle utrusta deltagarna med personligt mod och engagemang för att kunna stimulera och motivera medarbetarna på skolorna att tillsammans nå läroplanens mål så att samtliga elever gavs möjligheter att nå goda studieresultat. Genom utbildningen skulle deltagarna klara av att initiera uppföljning och utvärdering av verksamheten. De skulle klara av att söka och analysera samband mellan det som görs på skolan och de resultat som nås. De skulle sätta sig in i och klara av att se på sin skola som en lärande organisation och förstå sin roll som chef och ledare i en politiskt styrd organisation. De skulle genom utbildningen utveckla sin förmåga att i tal och skrift och med hjälp av ett dialogiskt förhållningssätt kunna leda och utveckla verksamheten mot bättre måluppfyllelse. 2002 gav Skolverket i uppdrag åt åtta universitet och högskolor att anordna rektorsutbildning.

Omprövad rektorsutbildning – igen

Knappt hade denna version av utbildningen för rektorer satts i sjön förrän regeringen 2004 gett Myndigheten för skolutveckling (som var ansvarig för utbildningen under sin korta livstid 2003 till 2008) i uppgift att se till att rektorsutbildningen skulle få större effekt på skolorna och att den bättre skulle klara av att snabbt ta in nya skolledare i utbildningen. Denna myndighet lämnade ett förslag på en förbättrad rektorsutbildning till regeringen 2006, som bland annat innebar att myndigheten själv tillsammans med Skolverket skulle ta ett mycket mer aktivt ansvar för utbildningens genomförande och som reducerade högskolornas insatser. Bland annat tänkte man sig att företrädare för de båda statsverken skulle föra skolledningsdialoger med kommuner och andra huvudmän för att kunna utforma riktat stöd till skolledare som deltog i utbildningen. Förslaget gick som ut på remiss väckte mycket varierade reaktioner. Framförallt var högskolorna negativa till förslaget på en ny ansvarsfördelning, eftersom deras insatser kraftigt skulle begränsas.

Nya rektorer på väg.

Den nya regering som började verka från 2006 brydde sig inte om förbättringsförslaget utan en snabbt arbetande departementsintern utredning anpassade 2007 styrningen av rektorsutbildningen till den nya organisering av statsverken inom skolans område som började verka 2008. Regeringen valde att åter göra Skolverket ansvarigt för att dela ut uppdrag till lärosäten när det gällde rektorsutbildning. I juli 2008 fastställde riksdagen den förordning som gäller för rektorsprogrammet. Där slogs fast att

Målet med utbildningen är att deltagarna får sådana kunskaper att de kan

1. ansvara för att elever och barn får en likvärdig och rättssäker utbildning,
2. skapa förutsättningar för måluppfyllelse på såväl individ- som verksamhetsnivå, och
3. ansvara för att verksamheten som helhet utvecklas. (SFS 2008:643, 5§)

Sedan 2008 har Skolverket vid två tillfällen upphandlat rektorsutbildningar från intresserade lärosäten. Utbildningarna rullar på med god fart över hela landet på en akademisk grund. De politiska bekymmer som en gång i tiden fanns över i vilken utsträckning som skolledares utbildning skulle utgöras av en blandning av praktiska tilltag, reflektioner och idétillförsel eller om den skulle vara starkt teoripräglad har lagts åt sidan. En väg har lagts fast för denna del av utbildningsväsendet.


Mats Ekholm är professor emeritus vid Karlstads universitet. Han har forskat om hur skolors inre liv påverkar barn och ungas utveckling sedan slutet av 1960-talet. Han har studerat hur skolor gör för att förbättra sig och hur de skapar stabilitet i sin verksamhet samtidigt som de står inför omfattande krav på att utvecklas. Han har varit ledare för skolledarutbildningen i Sverige och generaldirektör för Skolverket och Myndigheten för Skolutveckling. Han har arbetat med utveckling av skolor och utvärdering av skolreformer i ett flertal länder i Europa och Asien.


LITTERATUR

I artikeln har jag starkt komprimerat innehållet i en beskrivning av hur utbildningen av skolledare kommit att växa fram och förändras under den tid som den funnits. Den utförligare beskrivningen av detta historiska skede i svenskt utbildningsväsende finns publicerad i två nästan identiska texter;

Ekholm, M. (2015) Skolledarutbildningen – fyrtio års tillbakablickande. Rektorsutbildningen. Karlstads universitet. Karlstad.

Ekholm, M. (2016) Skolledarutbildningen under fyrtio år. Årsböcker i svensk undervisningshistoria nr 221. Föreningen för svensk undervisningshistoria. Uppsala.

där en omfattande notapparat hjälper den intresserade att finna belägg för beskrivningarna.

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *