DANIEL LINDMARK
Det samiska språket är indelat i ett antal varieteter, som tidigare kallades dialekter. Nordsamiskan är den varietet som i dag har flest användare i Sverige, Norge och Finland. I Sverige finns det uppskattningsvis 6 000 samer som talar nordsamiska, medan sydsamiska och lulesamiska har cirka 500 talare vardera. En vanlig bedömning är att pitesamiska och umesamiska talas av ungefär 40 respektive 10 samer. Antalet personer med samisk identitet är dock betydligt större, vilket innebär att många samer inte behärskar någon samisk varietet.
De samer som talar närliggande varieteter, kan förstå varandra, men ju större avståndet blir mellan varieteternas utbredningsområden, desto mindre blir den ömsesidiga språkförståelsen. Den som talar sydsamiska, kan inte förstå nordsamiska och vice versa. På 1720-talet försökte de statliga och kyrkliga myndigheterna i Sverige få grepp om språkförhållandena i den svenska delen av Sápmi, det vill säga det område som då kallades lappmarken. Rent konkret handlade frågan om vilken språkform som kyrkan skulle använda i de samiska ABC-böckerna och katekeserna.
Analysen av den diskussion som fördes i språkfrågan (fr.o.m. avsnittet ”Härnösands domkapitel och språkfrågan”) bygger här på transkriberade källor i Erik Nordbergs arkiv (ENA) vid Umeå universitetsbibliotek. För bakgrundsavsnitten utnyttjas däremot tidigare forskning.
Kyrkliga böcker på 1600-talet
De första översättningarna av kyrkliga böcker genomfördes av präster och lärare som var verksamma i lappmarken. År 1619 utkom A B C Book på Lappesko Tungomål. Boken var översatt av kyrkoherden i Piteå, Nicolaus Andreæ Rhen. Enligt språkforskare uppvisar språkformen vissa sydsamiska drag, men framför allt har den betecknats som rotvälska. Eventuellt skulle det kunna vara fråga om ett så kallat pigeon-språk, det vill säga ett grammatiskt förenklat språk som uppstår i kontakter mellan talare av olika språk, ofta använt vid handel.
Under 1600-talet utkom ytterligare ABC-böcker och katekeser. Böckerna var översatta till lokala varieteter, pitesamiska och umesamiska, och språkformen var bättre än i Rhens ABC-bok. Det är rimligt att tänka att böckerna avsåg att tillgodose lokala undervisningsbehov. Detta var alldeles uppenbart fallet med de umesamiska böcker som Olaus Stephani Graan gav ut på 1660-talet. Graan var nämligen skolmästare vid Skytteanska skolan i Lycksele. På 1600-talet var böckerna vanligen tvåspråkiga, sannolikt för att underlätta för svenskspråkiga präster att lära sig samiska.
Missionen på 1600-talet
Den svenska missionen bland samerna intensifierades på 1600-talet. Missionen var en integrerad del av den svenska statens koloniala intresse av att behärska det samiska området och utnyttja dess resurser. Församlingar bildades, kyrkor byggdes och präster anställdes. Prästerna försökte få samerna att upphöra med offrandet, trummandet och jojkandet och i stället förlita sig på den kristna guden. Kristnandet av samerna blev inte desto mindre en utdragen process. Samerna slog nämligen vakt om sina traditionella föreställningar och riter. Dessutom var förutsättningarna för kyrkans omvändelsearbete inte optimala. Många präster saknade kunskaper i samiska, och läroböcker på samiska var en bristvara. Det hårda klimatet och isoleringen var svåra att uthärda för många präster, vilket inte sällan ledde till sjukdom och alkoholmissbruk.
Vidare gjorde samernas nomadiserande levnadssätt att deras kontakter med kyrka och prästerskap blev tämligen sporadiska.
För att skapa bättre förutsättningar för verksamheten bland samerna försökte kyrkan utbilda samer till präster. Därmed skulle man få en prästkår som behärskade samiska och var van vid klimatet och det nomadiserande levnadssättet.
Redan år 1617 fick kyrkoherde Nicolaus Andreæ Rhen i Piteå kungligt uppdrag att undervisa ett antal samiska ynglingar. Ett par av dessa flyttade över till Skytteanska skolan i Lycksele när den grundades år 1632. Även om Skytteanska skolan hade till uppgift att lägga grunden för en samisk prästkår, var det bara enstaka elever som sedermera blev präster.
Först omkring år 1740 släppte kyrkan idén om en samisk prästkår och övergick till att stödja söner till lappmarkspräster med stipendier för teologiska studier. Dessa studenter ansågs vara mer studiemotiverade, och genom sin uppväxt i lappmarken var de förtrogna med samernas språk och kultur.
1723 års undervisningsförordning
Vid 1723 års riksdag diskuterades hur samernas kristnande skulle kunna effektiviseras. Till bakgrunden hörde att det hade kommit färska rapporter om fortsatt bruk av traditionella samiska riter. Lösningen blev att inrätta ett skolsystem, den så kallade lappskolan. 1723 års undervisningsförordning följdes upp med en skolstat 1729, som reglerade skolornas ekonomi, och en skolordning 1735, som drog upp riktlinjer för undervisningens innehåll och organisation. Vid mitten av 1700-talet var skolor i gång i Lycksele (1632), Åsele (1732), Jokkmokk (1732), Arjeplog (1743), Utsjoki (1743), Jukkasjärvi (1744), Föllinge (1748) och Gellivare (1756). Skolan i Utsjoki lades ned redan år 1750, men övriga skolor ägde bestånd fram till genomförandet av 1818 års skolreform.
I korta drag innebar lappskolesystemet en internatskola för sex elever i varje lappmarksförsamling. Kost, logi, kläder och undervisning var gratis. Normalstudietiden var två år, och tanken var att eleverna efter avslutad skolgång skulle kunna undervisa andra. Idén med skolans spridningseffekter formaliserades år 1744, när ett system med ambulerande samiska hjälplärare, så kallade kateketer, infördes. De mest lämpade eleverna i lappskolan fick då gå ett extra år för att förankra sina kristendomskunskaper och lära sig att undervisa andra. Några av dem som anställdes som kateketer var kvinnor.
1723 års undervisningsförordning föreskrev att skolmästaren skulle undervisa i kristendom på samiska. Förordningen anförde ett par argument för samiska som undervisningsspråk. Om undervisningen skulle ske på svenska, krävdes långvarig undervisning i svenska språket innan kristendomsundervisningen kunde börja. Dessutom riskerade eleverna att efter avslutad skolgång glömma sina kristendomskunskaper i takt med att de glömde det svenska språket. De elever som så önskade skulle trots allt få undervisning i svenska språket, förutsatt att de redan hade goda kristendomskunskaper på samiska.
ABC-böcker och katekeser skulle omedelbart tryckas på båda språken, för vilket särskilda medel var avsatta. Det var detta stadgande om läroböcker i lappskolan som initierade en långvarig diskussion om vilken språkform som läromedlen skulle ha. Gick det att skapa ett samiskt standardspråk, eller krävdes det böcker på olika varieteter och i så fall vilka?
Härnösands domkapitel och språkfrågan
1723 års undervisningsförordning var bara två veckor gammal när det dåvarande regeringskansliet, kanslikollegiet, nåddes av ett kungligt brev med en uppmaning att ordna med utgivning av tvåspråkiga ABC-böcker och katekeser. Det blev kanslirådet Johan Rosenadler som fick i uppdrag att handlägga ärendet. Rosenadler var censor librorum och hade därmed ansvar för att granska skrifter före tryckning. Han tog kontakt med domkapitlet i Härnösand, som hade överinseende över alla lappmarker inom det svenska riket utom Kemi lappmark.
Domkapitlet hävdade att det av språkliga skäl behövde tryckas böcker på tre olika samiska varieteter och att det vore lämpligt att låta några präster utföra översättningarna. Det blev kyrkoherdarna Petrus Alstadius i Kvikkjokk, Johan Læstadius i Silbojokk och Olof Graan i Lycksele som svarade för att översätta ABC-boken till lulesamiska respektive pitesamiska och umesamiska.
Översättningarna levererades under år 1724, men de blev inte tryckta. I stället kom språkfrågan upp till diskussion.
På kanslikollegiets begäran lämnade Härnösands domkapitel en redogörelse för läget i september 1725. De tre översättningarna av ABC-boken till umesamiska, pitesamiska och lulesamiska medföljde skrivelsen. Att ingen nordsamisk översättning hade tagits fram, förklarade domkapitlet med hänvisning till det faktum att det predikades på finska överallt i Torne lappmark och att barnen kunde undervisas på det språket.
Denna notering inledde en mer principiell diskussion av språkförhållandena i lappmarken. Domkapitlet uppgav att samiska användes i Ume lappmark, inte minst tack vare att de samiska böcker som hade tryckts oftast hade haft umesamisk språkdräkt. Domkapitlet gick vidare med att notera att samerna i Pite och Lule lappmark talade varieteter som skilde sig både från varandra och från den umesamiska språkformen. Enligt domkapitlet fanns inga böcker utgivna på dessa varieteter.
Domkapitlets skrivelse gick därefter över till en mer principiell diskussion av språkfrågan. Skulle ABC-böcker och katekeser tryckas på alla de tre varieteterna eller bara på umesamiska? Domkapitlet ansåg sig inte kunna avgöra om skillnaderna mellan lulesamiska och pitesamiska var så stora att det var motiverat att bekosta böcker på båda varieteterna. I förlängningen såg man stora kostnader förknippade med utgivning av psalmboken och Nya testamentet på olika varieteter. Därför föreslog man att böcker endast skulle ges ut på umesamiska.
Det förefaller ha varit självklart för domkapitlet att lägga umesamiskan till grund för ett gemensamt skriftspråk. Flest böcker hade översatts till den varieteten, och Skytteanska skolan var placerad i det umesamiska området. I sin argumentation för ett samiskt standardspråk drog man en parallell till de svenska språkförhållandena. En smålänning, västgöte, dalkarl och norrlänning förstod inte varandras talspråk särskilt väl, men de använde ändå samma ABC-bok, katekes och Bibel. På samma sätt skulle umesamiskan kunna bli skriftspråksnorm för hela lappmarken. Därmed skulle kostnaderna för att översätta och trycka böcker kunna hållas nere. Argumenten pekade således i samma riktning: Den umesamiska översättningen skulle prioriteras.
Domkapitlet i Härnösand hade alltså bytt uppfattning i frågan, från att ha förespråkat utgivning på flera varieteter till att föreslå umesamiskan som gemensamt skriftspråk. En möjlig förklaring till detta kan vara förändringar i domkapitlets sammansättning. Under 1724 tillträdde en ny stiftschef, superintendent Petrus Asp, som sannolikt inte hade någon närmare kunskap om de samiska språkförhållandena. Samma år lämnade lektor Göran Wallin d.y. stiftet och domkapitlet. Språkmannen Wallin hade visat ett särskilt intresse för samernas språk. Under alla omständigheter tyder domkapitlets skrivelse på att ledamöterna inte var helt överens. Skrivelsen landade nämligen i att de präster som hade ansvar för lappmarksförsamlingarna skulle tillfrågas om sin uppfattning i språkfrågan.
Lappmarksprästerna och språkfrågan
Redan en vecka efter att skrivelsen hade skickats till kanslikollegiet, begärde Härnösands domkapitel in uppgifter från ett antal sakkunniga präster. Skrivelsen till kyrkoherdarna Olof Graan i Lycksele och Petrus Alstadius i Jokkmokk sökte mycket uppenbart stöd för uppfattningen att umesamiskan skulle kunna fungera som standardspråk. Prästerna skulle förhoppningsvis kunna bekräfta att böcker på umesamiska tidigare hade varit i bruk i Lule och Pite lappmarker, ”så att Consistorium må kunna med säkerhet gifwa Kl. CancellieCollegio then berättelsen, at the böcker som nu blifwa tryckte på Lycksela språket, må kunna med nytta warda brukade i förenämde lappmarker” (ENA 25:5:c, s. 10). Inte desto mindre begärde domkapitlet in översättningar av Luthers lilla katekes. Det brev som gick till prostarna över Pite och Lule lappmarker, Daniel Solander respektive Johannes Unæus, var formulerat mer förutsättningslöst. Frågan var dock densamma: Skulle böcker på umesamiska kunna användas i Pite och Lule lappmarker?
Olof Gran i Lycksele gav uttryck för den mest positiva bedömningen av möjligheten att skapa ett samiskt standardspråk. En förutsättning för detta var dock att de präster som behärskade de aktuella varieteterna fick möjlighet att träffas och välja ord som användes i alla lappmarkerna. Johannes Unæus ansåg däremot att skillnaderna mellan umesamiskan och de två nordligare varieteterna var för stora för att ett standardspråk skulle ha förutsättningar att fungera över hela området. Däremot tänkte han sig att lulesamiskan och pitesamiskan låg så nära varandra att talarna av dessa varieteter skulle kunna använda samma skriftspråksform.
En språkkonferens krävdes dock för att ett gemensamt skriftspråk skulle kunna skapas för dessa två varieteter. Den som var mest negativ till tanken på att standardisera skriftspråket var Petrus Alstadius i Jokkmokk. Han hävdade att de umesamiska och pitesamiska katekeser som hade tryckts på 1600-talet aldrig hade kunnat användas i Lule lappmark och att de sydligare varieteterna inte heller i framtiden skulle bli begripliga där.
Domkapitlet i Härnösand fick alltså ingen total uppslutning bakom tanken på ett standardspråk baserat på umesamiskan. Uppenbarligen försökte prästerna slå vakt om böckernas begriplighet i de områden som de ansvarade för, och i det avseendet hade Olof Gran i Lycksele inget att förlora på att sydsamiskan blev gemensamt standardspråk.
Prosten Johannes Unæus argumentation
Prosten Johannes Unæus i Luleå förde intressanta resonemang i det brev där han besvarade domkapitlets fråga om de samiska varieteterna. Därför förtjänar innehållet i hans brev att få lite extra utrymme här. När det gällde språkförhållandena förefaller Unæus ha begärt upplysningar från befallningsmannen Hans Renhorn. Ett brev från Renhorn medföljde som bilaga till Unæus brev.
Unæus gjorde skillnad mellan olika slags språkkompetenser. De samisktalande män som företog årliga resor genom lappmarkerna, kunde någorlunda förstå de olika varieteterna. Här förefaller Unæus syfta på ämbetsmän som hanterade samiska ärenden i flera lappmarker. Betydligt svårare var det för samerna själva att förstå mer än den egna varieteten. Allra svårast var det för barnen. Unæus menade alltså att ju mer man hade kommit i kontakt med olika varieteter, desto större möjlighet hade man att förstå dem. För att styrka sin uppfattning om den begränsade förståelsen mellan olika varieteter anförde Unæus uppgiften att en same från Jämtland och en same från Lule lappmark inte alls kunde förstå varandra. För Unæus innebar detta att umesamiskan inte var någon gångbar språkform i de nordligare lappmarkerna.
Barnens starka bundenhet till den egna varieteten fungerade som ett argument för behovet av läroböcker på mer än en varietet. Unæus menade att det krävdes läroböcker på lule- och pitesamiska för att samerna i Pite och Lule lappmarker skulle förkovras i sin kristendomskunskap. Skillnaderna mellan dessa varieteter var dock så små, att det skulle gå att åstadkomma ett gemensamt skriftspråk.
För att styrka behovet av särskilda läroböcker för samerna i Pite och Lule lappmarker lämnade Unæus uppgiften att ingen av samerna i Lule lappmark kunde läsa samiska. Den kristendomskunskap som samerna hade inhämtat där, byggde helt på prästernas muntliga undervisning.
Prästerna hade lärt en del samer att memorera vissa stycken ur katekesen. Dessa samer hade i sin tur undervisat andra. Även om prästerna försökte rätta samernas felaktiga utanläsning, höll samerna fast vid den ordalydelse som de hade fått från sina föräldrar. Därmed fanns knappt någon enda same som kunde läsa upp katekesen ordagrant ur minnet. Enligt Unæus skulle samernas kristendomskunskap vara något bättre i Pite lappmark, eftersom prästerna där hade behärskat samiska. Men även om prästerna hade undervisat flitigt i Pite lappmark, var det för Unæus oklart om någon enda same hade lärt sig att läsa samiska där.
Mot ett samiskt standardspråk – och tillbaka till varieteterna
Diskussionerna i språkfrågan mynnade så småningom ut i ett beslut att trycka de umesamiska översättningarna av ABC-boken och katekesen. Båda dessa läroböcker, som var tvåspråkigt svenska och samiska, utkom år 1726. I sin översikt över den samiska kyrko- och undervisningslitteraturen i Sverige låter Tuuli Forsgren dessa böcker avsluta den äldre perioden (1619–1726). Denna period utmärktes av osystematisk utgivning av tvåspråkiga böcker, där olika samiska varieteter framträdde med skiftande kvalitet.
Nästa period (1727–1810) innebar enligt Forsgren större systematik i utgivningen och bättre kvalitet på den samiska språkformen, inte minst med stöd av ordböcker och grammatikor. Det var under den här perioden som det så kallade sydlapska bokspråket etablerades som ett gemensamt samiskt skriftspråk. För detta språk lades den umesamiska varieteten till grund, men nordligare drag arbetades också in enligt principer som lades fast vid språkkonferenser 1743 och 1744. De böcker som gavs ut på detta skriftspråk, var enspråkigt samiska, och språket kunde förstås stor del av den samiska befolkningen. Det stora undantaget var det nordsamiska området, där finskan länge fortsatte att vara kyrko- och undervisningsspråk.
Med tanke på den principiella diskussion av varieteter och standardspråk som föregick utgivningen av 1726 års umesamiska ABC-bok och katekes, skulle det vara motiverat att dra gränsen annorlunda mellan Tuuli Forsgrens utgivningsperioder. 1720-talets språkdiskussion och bokutgivning måste uppfattas som ett led i den utveckling som ledde fram till det sydlapska bokspråket, och därmed skulle den senare perioden gärna kunna inledas med 1726 års utgivning och de diskussioner som föregick den.
Utvecklingen av ett samiskt standardspråk på 1700-talet blev dock ingen slutpunkt i den diskussion som fördes i språkfrågan på 1720-talet. Under 1900-talet kom de samiska varieteterna nämligen att få en starkare ställning som skriftspråk. Alla samiska varieteter som talas i Sverige har numera sina skriftspråksnormer fastställda. Ortografier för sydsamiska (1978) nordsamiska (1979) och lulesamiska (1983) har tagits fram i samarbete mellan Sverige och Norge (för nordsamiska även Finland). De varieteter som senast har fått sina ortografier godkända är umesamiska (2016) och pitesamiska (även kallad arjeplogssamiska; 2019).
Även om utvecklingen av de samiska skriftspråken i dag är en angelägenhet för sametingen och deras gemensamma organ Samiska språknämnden, har Svenska kyrkan fortsatt att engagera sig i utgivning av litteratur på samiska. Under de senaste decennierna har översättningar tillkommit inom ramen för nordiskt samarbete. Bland annat har Nya testamentet översatts till nordsamiska (1997) och lulesamiska (2003) och psalmböcker har utkommit på lulesamiska (2005) och nordsamiska (2015).
Daniel Lindmark, f. 1960, är professor i kyrkohistoria (50 %) och historia med utbildningsvetenskaplig inriktning (50 %) vid Umeå universitet, där han också har ett uppdrag som forskningsledare vid Várdduo – Centrum för samisk forskning. Hans forskningsintressen omfattar folkundervisning, folkläsning och folklig religion. Hans samiska forskning har främst haft missions- och utbildningshistorisk inriktning, men han har även intresserat sig för den aktuella försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna.
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Otryckta källor
Erik Nordbergs arkiv (ENA), Avdelningen för arkiv och specialsamlingar, Umeå universitetsbibliotek
Litteratur
Forsgren, Tuuli, 1988. Samisk kyrko- och undervisningslitteratur i Sverige 1619–1850. Umeå: Forskningsarkivet.
Henrysson, Sten, under medverkan av Anita Alm, Tuuli Forsgren & Egil Johansson, 1993. Samer, präster och skolmästare: Ett kulturellt perspektiv på samernas och Övre Norrlands historia. Umeå: Centrum för arktisk forskning.
Korhonen, Olavi, 2016. ”Samiskan under fyra sekel i Svenska kyrkans arbete”, i De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi, red. Daniel Lindmark & Olle Sundström. Skellefteå: Artos, s. 735–795.
Lindmark, Daniel, 2006. En lappdrängs omvändelse: Svenskar i möte med samer och deras religion på 1600- och 1700-talen. Umeå: Centrum för samisk forskning, särsk. kap. 4, ”Lappskolans tillkomst”, och kap. 5, ”Lappskolan i norm och praxis”.
Lindmark, Daniel, 2014. ”Colonial Education and Saami Resistance in Early Modern Sweden”, i Connecting Histories of Education: Transnational and Cross-cultural Exchanges in (Post)Colonial Education, red. Barnita Bagghi, Eckhardt Fuchs & Kate Rousmaniere. New York & Oxford: Berghahn Books, s. 140–155.
Lindmark, Daniel, 2014. ”Educational Media in Sápmi: Religious Instruction in a Missionary Context (1619–1811)”, i Bildungsgeschichte: International Journal for the Historiography of Education 4:1, s. 51–62.
Lindmark, Daniel, 2016. ”Svenska undervisningsinsatser och samiska reaktioner på 1600- och 1700-talen”, i De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi, red. Daniel Lindmark & Olle Sundström. Skellefteå: Artos, s. 341–369.
Lindmark, Daniel, 2019. ”Sámi Schools, Female Enrolment, and the Teaching Trade: Sámi Women’s Involvement in Education in Early Modern Sweden”, i Sámi Educational History in a Comparative International Perspective, red. Otso Kortekangas, Pigga Keskitalo, Jukka Nyyssönen, Andrej Kotljarchuk, Merja Paksuniemi & David Sjögren. London: Palgrave Macmillan, s. 13–26
Rasmussen, Siv, 2016. ”Samiske prester i den svenske kirka i tidlig nytid”, i De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi, red. Daniel Lindmark & Olle Sundström. Skellefteå: Artos, s. 283–314.
Widén, Bill, 1964. Kristendomsundervisning och nomadliv: Studier i den kyrkliga verksamheten i lappmarkerna 1740–1809. Åbo: Åbo Akademi.
Widén, Bill, 1965. Kateketinstitutionen i Sveriges och Finlands lappmarker 1744–1820. Åbo: Åbo Akademi.
Internetkällor
Att skriva på samiska, <http://www.samer.se/skriftspraket>, läst 12 september 2020.
Kongl. Maj:tts Nådige Förordning Om Lappländarnes flitigare underwisande i Christendomen och Scholars inrättande der i Orten. Gifwen Stockholm i Råd-Cammaren den 3. Octob. 1723, <https://digital.ub.umu.se/relation/238906>, läst 12 september 2020.