BJÖRN NORLIN
Corona-pandemins inverkan på utbildningsområdet har knappast undgått någon. Högskolor och gymnasium håller för närvarande på att hitta tillbaka till något som åtminstone delvis liknar vanliga former efter månader på distans, och även för elever och lärare i grundskolan har skollivet förändrats sedan pandemin bröt ut. Trots att svenska grundskolor inte stängts, som på många andra håll i världen, har pandemin ändå lett till nya verksamhetsrutiner och att skolor omgestaltats rumsligt. Elever ska numera stanna hemma vid minsta sjukdomskänning för att istället delta i undervisningen på distans, deras placering i klassrummen har förändrats genom att bänkar flyttats isär, köandet till matsalen – eller till aulan som på vissa håll fått fungera som ett rymligare alternativ – har reglerats i linje med krav på fysisk distansering och nya riktlinjer för hur de ska åka skolbuss på ett för chaufförer smittosäkert sätt har införts.
Vidare har ungdomsgårdar och andra gemensamma mötesplatser i skolan periodvis varit stängda eller haft en begränsad verksamhet. Inom undervisningen har pandemins samhällskonsekvenser diskuterats och intresset för historiska pandemier har, åtminstone på sina håll, fått ett uppsving. För många lärare har corona-pandemin medfört extraarbete, men även – i synnerhet för de som är i en riskgrupp – rädsla för att själva smittas. Fysisk distansering i klassrummen har blivit ett nytt men svårtillämpat arbetssätt, handsprit en given del av klassrummets materialitet och somliga lärare har rent av anammat bruket att hålla andan vid möten med elever i korridorer eller andra trånga utrymmen (1). I skrivande stund ökar smittspridningen återigen i Sverige, Europa och i många delar av övriga världen. Nya vågor är på väg.
Även inom utbildningshistorisk forskning har pandemin gett avtryck. Konferenser och arkivresor har liksom inom andra forskningsområden ställts in eller skjutits på framtiden, men det har också varit ett halvår som för många forskare frigjort ett värdefullt tids- och tankeutrymme just för forskning. Publikationer med pandemirelaterade teman börjar nu också dyka upp. Tidigt ute var publikationen ”History of Education and Covid-19” i tidskriften Acta Scientiarum Education. Den bygger på korta intervjuer med namnkunniga utbildningshistoriker om hur den nuvarande pandemin kan tolkas mot en utbildningshistorisk fond. Här reflekteras fritt och brett kring skolans historia, nutid och framtid med avstamp i skilda nationella erfarenheter. Kopplingar görs till föregående epidemier, till distansundervisningens och hemskolningens långa historia (Bennett-Kinne & Rousmaniere 2020) och till historiska skolstängningar orsakade av inbördeskrig (Akanbi 2020). Andra tar tillfället i akt att tänka utbildning i framtiden. Antonio Nóvoa (2020) resonerar, i skenet av vad som vid författandet av intervjutexten såg ut att bli långvariga skolstängningar, om huruvida skolan som företeelse skulle kunna komma att förändras även permanent.
Kan en pandemi göra att skolan etablerar nya grundläggande verksamhetsformer, att relationerna till hemmen och det omgivande samhället förändras och att nya arbetssätt bland lärare skapas? Öppnar trycket av en pandemi upp ett möjligt rum för förändring – att tänka och organisera skola på nya och bättre sätt? Mer djuplodande utbildningshistorisk forskning med pandemier som generatorer lär med all sannolikhet följa under kommande år.
Den här artikeln är ett högst avgränsat försök att skissera några undersökningsområden för sådan tänkbar framtida forskning i en svensk kontext. I skriften tittar jag närmare på en tidigare pandemi, spanska sjukan, och några av de avtryck den gett dels i den professionsbundna lärarpressen, i form av Svensk Läraretidning (SL), dels i material från lokala skolor. Syftet är att utifrån detta källmaterial blottlägga möjligheter att nå mer detaljerad kunskap om pandemiers inverkan på förflutna skolmiljöer. Hur tog sig spanska sjukan uttryck i lärartidningar och årsredogörelser från lokala skolor, och vilken potential har denna typ av skrifter som kunskapskällor? Vad berättar de om hur skolmiljöer påverkats av en pandemi?
Samhället, hälsoproblematiken och skolan som riskmiljö vid sekelskiftet 1900
Spanska sjukan drabbade Europa och Sverige under åren 1918 till 1920. Pandemin kom i flera vågor och tros ha resulterat i minst 20 miljoner dödsfall runt om i världen (enligt vissa nyare beräkningar långt fler). I Sverige, som då hade en befolkning på 5,8 miljoner, bedöms mellan 35.000 och 40.000 individer ha avlidit. De nordliga regionerna i landet drabbades särskilt hårt. Till skillnad från idag slog pandemin hårdast mot personer mellan 20 och 40 år, där lunginflammationer med snabba och kritiska förlopp var signum (Åman 1990; NE).
Då pandemin kom till Sverige hade dock hälsoförhållandena och det hälsofrämjande arbetet i såväl samhället i stort som vid landets skolor varit på tapeten sedan länge. Speciellt under 1800-talets senare del aktualiserades behovet av förbättrade sanitära förhållanden på en rad olika samhällsområden.
Denna mångskiftande reformrörelse för att stärka folkhälsan och motverka hälsovådlighet, ibland benämnd ”hygienism”, hade både politiska och sociala förtecken och blev en central del av det svenska samhällets modernisering. Här ingick allt från nya och standardise-rade direktiv för stadsplanering, byggnation och avfallshantering till mer avgränsade åtgärder för att få bukt med olika slags riskmiljöer och individuell ohälsa (Johannisson 1991; Edvinsson 1992; Edvinsson & Rogers 2001).
Tiden sammanföll därtill med viktiga medicinska framsteg och med den moderna läkarvetenskapens framväxt. Kunskapen om sjukdomars orsaker och behandling ökade markant och flera åkommor som tidigare varit dödliga kunde nu börja botas (Sundin, et al 2005; Drakman 2018). Här fanns även en koppling till sedlighetsdebatten och moraliska problemkomplex, såsom individers förhållande till sexualitet och till relationen mellan könen (Lundqvist 1982; Ekenstam 1993; Lillieqvist 2006).
Under denna period hamnade även hälsoförhållandena vid svenska skolor i fokus. I utbildningsmiljöer samlades stora grupper barn och ungdomar, vilket gjorde dem särskilt utsatta för ohälsa och sjukdomsspridning. Även om kunskapen om sambandet mellan elevers hälsa och skolors fysiska beskaffenhet inte var något nytt för 1800-talet, var det ändå först med de stora utbildningsreformerna vid detta sekels mitt – folkundervisningens och läroverkets omorganisering – som kunskapsområdet utvecklades på allvar (Herlitz 1960; Larsson, Norlin & Rönnlund 2017).
Hygientänkandet gav nu direkt avtryck i skolor¬ styrdokument och i andra offentliga regleringar, samt i uppkomsten av en flora av rådgivningsskrifter om skolhygien som beskrev hur det specifika arbetet med elevhälsa bäst skulle bedrivas. Sådana frågor diskuterades även i tidskrifter kopplade till lärarprofessionen (Hammarberg 2001; Wennberg 2017). Skolan som fysisk och social miljö började kort sagt att upptäckas på nya sätt.
Skolhygienens etablering som kunskapsområde sammanföll därtill med en arkitektonisk standardisering av skolbyggnader (se ex. Lindeberg & Trovik 1987; Westberg 2012/2014), och under 1800-talets sista decennier fick den en omfattande inverkan på läromiljöernas fysiska och materiella utformning. Här blev arkitekter betydelsefulla. I nybyggnationen av skolor togs utökad hänsyn till deras lokalisering i relation till yttre förhållanden som föroreningar, oljud, vind-utsatthet och ljusinsläpp (ex. för att motverka stress och skumögdhet), och deras inre miljöer omskapades genom förbättrad värmereglering, ventilation, sanitära faciliteter och klassrumsinteriör (bl.a. för att förhindra felbelastning av elevers kroppar och smittspridning via luften). Här fanns även en vilja att bygga bort riskmiljöer kopplade till vad som ansågs vara osunda och osedliga beteenden bland elever – t.ex. oövervakade avträden. Läroverksförordningen 1905, och de normalbestämmelser för skolbyggnation som gavs ut samtidigt, framstår som ett talande exempel på denna utveckling (Bergqvist & Nordfelt 1911; Larsson, Norlin & Rönnlund 2017).
Det var dock inte bara skolans fysiska miljö som ställdes under luppen och reglerades under 1800-talets andra hälft. På 1870-talet, och i anslutning till 1874 års hälsovårdsstadga, inrättades även en skolläkarbefattning med uppgift att utöva uppsikt över lokala skolors hälsotillstånd och elevers kroppsliga välbefinnande. Nu inleddes en ingående kartläggning av elevers fysiska hälsa där sådant som vikt, längd, syn, hörsel och allehanda fysiska åkommor noga dokumenterades och avrapporterades till Medicinalstyrelsen. Parallellt med denna ”medikalisering” av skollivet började även nya undervisningsinslag föras in på schemat, inslag som syftade till att ge elever vägledning om fysisk rörelse och stillasittande, sömn, kost och personlig hygien, och så vidare (se ex. Larsson, Norlin & Rönnlund 2017).
Det finns alltså många intressanta aspekter av denna allmänna utveckling som sträcker sig långt bortom syfte och omfång för denna text. Det kan dock konstateras att skolhygienens etablering, tillsammans med arkitekters och läkares involvering i skolgöromål, innebar ett arbete med att stärka utbildningsmiljöernas hälsotillstånd på ett för historien nytt sätt. Utvecklingen i Sverige har här givetvis paralleller till andra nationella kontexter (se ex. Hirst 1991; Bakker & de Beer 2009; Anastasiou, et al 2015; Milewski 2017).
Reklam för den hygienbefrämjande och patenterade ”dricksfontänen” Triton under pandemiåren. Källa: Svensk Läraretidning, 2019:45:812.
Spanska sjukan och skolan – förberedelser, skolstängningar och dödsfall
När spanska sjukans första vågor drabbade Sverige och svenska skolor 1918 fanns det alltså ett tämligen väl utbyggt maskineri för att bevaka och befrämja hälsotillståndet bland svenska elever. Det handlade inte bara om att dokumentera vilka sjukdomar som florerade vid läroinrättningar, utan det fanns också tillgång till skolläkare med ansvar för ett rådgivande och förebyggande arbete.
I Svensk Läraretidning framstår pandemin initialt som ett slags ovälkommet tillskott till den virus- och bakterieflora som redan fanns i skolmiljöer och adderade ytterligare ett bekymmer till det redan pågående arbetet med att stävja sådant som mässling, difteri och andra sjukdomar bland elever. Det blev dock snabbt tydligt att det som spanska sjukan förde med sig var något annat än de gamla bekanta åkommorna, och dess antågande uppmärksammades tämligen tidigt i tidningen. I artikeln ”Förebyggande av skolepidemi” (SL:1918:34:533f.) aktualiserades den inledande osäkerheten kring hur pandemin bäst skulle hanteras. Här återgavs ett föredrag av överläkaren Arnold Josefsson hållet inför Svenska Läkaresällskapet och där även skolområdet berördes. I föredraget kalkylerades tänkbara scenarier för pandemins framfart i landets skolor, bland annat utifrån erfarenheter av en tidigare influensaepidemi 1889–90, samt vilka försiktighetsåtgärder som kunde och borde vidtas.
Här avtecknades också åsiktsskillnader. En spridd uppfattning var enligt Josefsson att det i längden var omöjligt att stoppa pandemins framfart bland skolbarn, och att ett senareläggande av skolstarten endast fördröjde och förvärrade skadan. Själv var han av åsikten att det fanns goda vetenskapliga skäl att försöka stoppa eller åt-minstone reducera pandemins skadliga verkan genom att hålla skolor stängda under perioder (speciellt under ett inledande skede). Restriktioner skulle dock skräddarsys utifrån lokala behov och inte slå urskillningslöst mot all undervisning samtidigt. Josefssons grundtanke var att skolbarns kroppsliga hälsa skulle värderas högre än eftersläpningar i kunskap, och detta ansågs vara speciellt viktigt mot bakgrund av de allmänna kristider (med livsmedelsbrist, etc) som rådde vid tiden, och som, oberoende av pandemin, hade en negativ effekt på skolungdomens fysiska och psykiska välmående. Att notera är här läkarnas framträdande roller i att sätta agendan för denna skolrelaterade pandemidiskussion.
Under loppet av pandemin följde även mer administrativt inriktade artiklar gällande själva praxisen kring skolstängningar, vilka parter som skulle vara med i kedjan av ett sådant beslutfattande och vad som förväntades av lärare och vikarier om arbetstiden helt plötsligt upphörde på grund av skolstängningar, exempelvis vad gällde löner (SL: 1918:50:810f). Det är alltså, mindre överraskande, ett starkt professionsperspektiv som förmedlas i tidningen. Nämnas bör här även den vid tiden pågående centraliseringen av skolans styrning, där de existerande styrorganen Läroverksöverstyrelsen (1905) och Folkskoleöverstyrelsen (1914) var på väg att slås samman till en gemensam enhet, sedermera Skolöverstyrelsen (1920), ett arbete som alltså delvis sammanföll med pandemiåren och som även var kopplat till arbetet med reformen 1919.
Letar man sig djupare ner i tidningens kortare notiser och nyheter, under rubriker som ”Skolorna och spanska sjukan”, får man mer detaljerad information om hur omfattande skolstängningarna faktiskt blev under pandemiåren. Skolverksamheten ställdes in under flertalet veckor åt gången på en lång rad olika svenska orter på grund av spanska sjukans härjningar, elever hemförlovades, terminsstarter senarelades och lov förkortades för att kompensera tidsförlusten (se ex. SL:1918:38:597f.; SL:1918:41:652; SL:1918:42:670 samt SL:1918:44: 702f.).
Det är också något som avtecknas mer detaljerat i de lokala årsredogörelserna (se nedan). Man skulle kunna se det som att pandemin, liksom på många håll idag, hade kraften att framkalla ett slags temporal omförhandling av skolans vardagliga verksamhet och rytm. Den skapade arytmi för att knyta an till Henri Lefebvres analys av hur sociala rutiner skapas just i harmonisering med tidslig och rumslig organisering, och att stadgebundna institutioners huvudsakliga existensvillkor just är att upprätthålla en sådan harmoni (Lefebvre 1991/2004). Vid sidan av information om skolstängningar dyker också annonseringen efter sjukvikarier upp, vilket i sin tur betonar den bemanningsproblematik pandemin orsakade. Att upprätthålla skolans administrativa maskineri och vardagliga lunk tycks ha varit en ständig utmaning under pandemiåren.
I tidningen ges även intressanta exempel på hur skolor omgestaltades rent fysiskt som en konsekvens av pandemin. För vissa inrättningar handlade det kort sagt om att de stängdes ner och stod tomma, för andra blev det omjusteringar av ett mer särartat slag. Ett konkret exempel är en skola i Kristinehamn, en stad där spanska sjukan enligt tidningen varit särskilt drabbande. Här hade en av skolans paviljonger omrangerats till att bli ett provisoriskt sjukhus med ”ett 25-tal patienter”, skolköket hade ställts till förfogande så att de sjuka skulle kunna erbjudas matlagning och kost, och slöjdsalen vid skolan hade, lika sorgligt som talande, avpassats till att bli ”likkistverkstad”. Likaså hade ett flertal ur personalen ”ställt sig till den frivilliga sjukvårdens tjänst” (SLT:1918:43:688).
Det som beskrivs i tidningen är alltså inte bara hur skolor kunde omgestaltas rumsligt under pandemin, utan också på hur deras samhällsfunktion förstärktes och hur de mobiliserades i civilsamhällets tjänst. Trycket av pandemin gjorde kort sagt att skolan vände sitt ansikte mot samhället. Ytterligare något som blir tydligt i tidningarna är hur pandemin intensifierade och blottlade själva maskineriet runt skolans styrning. Skolstängningar var inte beslut som fattades lättvindigt, utan de krävde ansökningar och beviljande från högre ort, och därmed indirekt vad som framstår som ett intensifierat utbyte mellan lokala skolor samt regionalt och nationellt styrande organ.
Att vara lärare, eller rektor, och försöka upprätthålla skolundervisning var inte heller riskfritt under dessa år. Spanska sjukan drabbade som nämnts unga vuxna hårdare och mer skonings-löst än den nuvarande corona-pandemin, och det är också något som blir sorgesamt tydligt i tidningsmaterialet. Många aktiva lärare var just i riskgruppen och det som slår en starkast när man bläddrar sig fram i tidningen är inte notiserna med information om skolstängningar eller justering av terminstider, utan de allt mer talrika dödsannonserna för unga lärare. Vissa nummer är bokstavligen fyllda av dödsrunor för sådana unga människor – många bara i 20-, 30- eller 40-årsåldern – där det konstateras att de efter ett snabbt sjukdomsförlopp dött i lunginflammationer orsakade av spanska sjukan. Det är följaktligen inga långa karriärer som återges. Den återblick på ett yrkesverksamt liv som annars brukar karaktärisera dödsannonser i tidningen har bytts ut mot något annat. Det blir närmast en egen genre som tar form; dödsrunor över professionsmänniskor utan egentlig levnadshistoria.
Som källmaterial skulle de inte bara kunna fungera som underlag till sammanställningar av hur hårt lärarkåren drabbades av pandemin och vilka mer specifika grupper inom kåren som utsattes hårdast. I sin välvilja att beskriva de avlidna just som lärare skulle de också kunna läsas som att de fixerar vad som vid tiden uppfattades vara eftersträvansvärda professionsideal både beträffande lärares undervisning och deras sociala kompetenser i mötet med barn, föräldrar och kollegor. Här kan också skillnader mellan könen skönjas på så sätt att goda läraregenskaper bland kvinnor och män tycks ha skilt sig åt. De skulle också kunna utgöra ingångar till att bättre förstå vilka konsekvenser en pandemi kunde få för lärares familjer och anhöriga på ett mer individuellt plan.
Dödsrunor för lärare som avlidit i spanska sjukan i Svensk Läraretidning, 2018:44:707.
Pandemins avtryck i lokala skolors årsredogörelser
Tittar man i årsredogörelser från lokala skolor kan man, på liknande sätt som i den nationella lärarpressen, hitta information om hur spanska sjukan drabbade olika städer och olika skolinrättningar. Även här framgår att terminsstarter senarelades, att undervisningen ställts in under perioder samt att lov förkortats för att kompensera tidsförlusten. Vid läroverket i Luleå hade exempelvis terminsstarten med inträdesprövningarna 1918 skjutits upp två veckor efter medgi-vande från läroverksöverstyrelsen på grund av pandemin, samtidigt som en redan pågående difteriepidemi orsakade ytterligare problem vid skolan under såväl höst- som vårtermin (Luleå högre allmänna läroverk, årsredogörelse 1918/1919:4). Vid samskolan i Skellefteå dröjde det till den påföljande vårterminen, 1919, innan spanska sjukan började uppträda ”epidemiskt bland lärjungarna”. Detta föranledde skrivelser till den lokala hälsovårdsnämnden med önskan om att få göra avbrott i undervisningen, något som sedermera skickades vidare till, och beviljades av, läroverksöverstyrelsen (Skellefteå samskola, årsredogörelse 1918/1919:3).
Vid läroverket i Umeå konstaterades det att spanska sjukan slagit till i omgångar, men att den härjat som värst under den tidiga vårterminen 1920. Ett 20-tal elever hade då blivit allvarligt sjuka, men ingen hade avlidit. Värre var det med lärarkollegiet. Av de omkring 20 lärare som var verksamma vid läroverket under läsåret hade en tredjedel insjuknat i pandemin. Två hade blivit så allvarligt sjuka att det varit oklart om de skulle överleva, de hade ”svävat mellan liv och död”. I slutänden tillfrisknade en av dem. Den andre, extraläraren i filosofi Johan Österdahl, klarade dock inte den lunginflammation som följde med sjukdomen utan avled. Ett uppmärksammande av hans korta lärargärning vid läroverket finns med i årsredogörelsen. Han beskrevs som ”samvetsgrann, plikttrogen och duglig lärare” och som ”en i allo redbar man” (Högre allmänna läroverket i Umeå, årsredogörelse 1918/1919 samt 1919/1920:19, 23).
Bemanningsproblemen för att hålla undervisningen flytande tycks ha varit återkommande vid läroverket under året, bland annat avspeglat i de många extralärare som anställdes vid inrättningen. Här antecknas även hur pandemin gav avtryck på mer direkt undervisningsverksamhet och på skolans vardagspraktik. Det 20-tal elever som varit sjuka i pandemin befriades exempelvis från att vara med på gymnastiken under en månad på grund av den svaghet som följde efter insjuknandet, och i modersmålsämnets uppsatsskrivning fanns ”Spanska sjukan” med som ett av flera valbara teman (Högre allmänna läroverket i Umeå, årsredogörelse 1918/1919:19).
Även vid lärarinneseminariet i Umeå hade, efter medgivande av skolöverstyrelsen, terminsstarten 1918 skjutits upp på grund av pandemin, något som bland annat påverkat undervisningen i ämnet Trädgårdsskötsel (Folkskollärarinneseminariet i Umeå, årsredogörelse 1918/1919:3ff.).
Också vid denna skola återfinns ämnen som ”Farsoter förr och nu”, ”Vad bör man göra för att skydda sig för spanska sjukan och dess följdsjukdomar” samt ”Intryck inför spanska sjukans härjningar i Umeå” med som ämnesval i elevers uppsatsskrivande under pandemiåren (Folkskollärarinneseminariet i Umeå, årsredogörelse 1918/1919:18, 21 samt 1919/1920:6). På liknande sätt introducerades vid läroverket i Sundsvall ämnen som ”Sundsvall under spanska sjukan” som ett val för elever (Sundsvalls högre allmänna läroverk, årsredogörelse 1918/1919:19). Det skulle vara synnerligen intressant att komma åt denna typ av uppsatser för forskare eftersom de potentiellt kan berätta om elevers upplevelser av en pågående pandemi.
I seminarieläkarens redogörelse för hälsotillståndet vid skolan i Umeå kan man vidare läsa att drygt hälften (64) av skolans 114 elever hade insjuknat i spanska sjukan under höstterminen 1918 (med genomsnittet 7 sjukdagar per elev), medan bara 5 hade drabbats den påföljande vårterminen. Ingen av skolans elever fick svårare komplikationer eller avled, men pandemin hade dock skapat ett stort avbräck i arbetet vid seminariet. Bland annat hade ett par sökande till skolan tvingats avbryta sina påbörjade studier på grund av sjukan. Hälsotillståndet bedömdes vid tiden när årsredogörelsen skrevs ändå vara gott (Folkskollärarinneseminariet i Umeå, årsredogörelse (bilaga) 1918/1919:68).
Spanska sjukan kom som nämnts i vågor och i den följande årsredogörelsen från skolan meddelades att pandemin åter blossat upp under vårterminen 1920, och att 12 elever då hade blivit sjuka (varav en allvarligt). Inte heller denna gång hade något dödsfall skett. På grund av pandemins svåra framfart i Umeå i denna nya våg hade undervisningen återigen ställts in under drygt två veckor vid månadsskiftet februari-mars. Utöver detta fanns även mässlingen samt några enstaka fall av difteri vid skolan (Folkskollärarinneseminariet i Umeå, årsredogörelse (bilaga) 1919/1920:43). Källa: Folkskollärarinneseminariet i Umeå, årsredogörelse (bilaga) 1918/1919:69.
Från andra skolor ges exempel på mer olyckliga utgångar för elever. Vid Sollefteå samskola avled en pojke som just börjat i andra klass, Wollmar Ericsson, i spanska sjukan strax efter terminsstarten 1918 (Sollefteå samskola, årsredogörelse 1918/1919:27), och vid samskolan i Haparanda blev, en dryg månad senare, den 15-åriga Vilma Kivijärvi offer för samma pandemi.
”Genom sin utomordentliga flit och sitt ordningssinne, sin oskuldsfulla renhet och sin sanningskärlek var Vilma Kivijärvi ett mönster för sina kamrater, en glädje för sina lärare. Hennes alltför tidiga bortgång kändes för alla som en stor förlust”, nedtecknades i redogörelsen (Statens samskola i Haparanda, årsredogörelse 1918/1919:27).
På liknande sätt som med lärares dödsrunor kan dessa små fragment läsas som ett slags schabloner för den ideala eleven.
Källa: Sollefteå samskola, årsredogörelse 1918/1919:27.
Avslutande reflektioner
Tillbaka till textens huvudsakliga ambition, det vill säga att via källor som lärartidningar och skolors årsredogörelser blottlägga ingångar för att nå kunskap om vilka avtryck en pandemi som spanska sjukan kan sätta på en skolmiljö. Till att börja med så handlar det i de källor som här har uppmärksammats om att, ur ett professionsperspektiv, förstå ett slags utbrottsfas och en direkt inverkan på skolors verksamhet. Här kan betonas hur spanska sjukan tycks ha haft en mer eller mindre omedelbar kraft att både rubba skolors tidsliga, rumsliga och sociala betingelser, genom skolstängningar, justering av terminstider, konfigurering av skolmiljöers fysiska villkor samt genom dess åverkan på skolans centrala sociala massa – dess lärare och elever – vilka kunde drabbas hårt och i vissa fall oåterkalleligt. Det går även att skönja ett direkt avtryck på undervisningens innehåll och organisering. Vissa undervisningsämnen inskränktes och till andra lades inslag som inte skulle ha funnits där om inte pandemin hade funnits. Modersmålsämnets uppsatsteman under pandemiåren är exempel på detta, exempel som också anger en möjlighet för forskning att komma åt individuella reflektioner kring pandemier bland barn och ungdomar i historiska skolkontexter. Dagböcker kan rimligen vara ytterligare potentiella och kompletterande källor, och givetvis är även det omfattande statistiska material som producerats av skolläkare under pandemiåren av stort intresse.
På en organisatorisk nivå tycks pandemin ha aktiverat ett intensivt lokalt och centralt arbete med att hålla skolors verksamheter flytande, samt skapat en handlingsstruktur för att hantera beslutsfattande och styrning. Det går här även att skönja ett slags harmonisering mellan lokal och central nivå, men också mellan lokala skolor och deras omgivande samhällen. Pandemin tycks ha gjort skolan mer samhällsåtvänd. För att förstå spanska sjukans mer långsiktiga konsekvenser, exempelvis vad gäller skolors beredskap att hantera plötsliga kriser och ohälsa i skolmiljön eller hur den gav moderniseringen av skolbyggnader nya incitament, skulle det givetvis behövas mer kronologiskt omfattande studier. Ska de avtryck spanska sjukan uppenbarligen satte under åren 1918 till 1920 förstås som ett slags nödårens årsringar i skolarkiven, markerande korta och intensiva inskott för att sedan snabbt drunkna i den strida ström av ärenden som karaktäriserar den institutionaliserade sociala ritual vi kallar skola? Eller hade pandemin kraften att, som Nóvoa resonerar om i anslutning till den nuvarande corona-pandemin, förändra delar av skolans verksamhet även mer permanent? Ledde den till nya flöden och vägval? Det skulle vara intressant att undersöka i framtida forskning.
[1] Se exempelvis https://skolvarlden.se/coronavirus; https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/udda-lararbeteendet-haller-andan-i-korridorerna.
Björn Norlin är lektor i pedagogik och docent i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Pedagogiska institutionen, Umeå universitet. Han undervisar inom lärarutbildningen med inriktning mot utbildning och lärande i internationella kontexter samt i utbildningshistoria. Norlin forskar för närvarande om samisk utbildningshistoria och missionshistoria, om skola och våld samt om skolhygien och elevhälsans uppkomst. Han är biträdande föreståndare för Forskarskolan inom det utbildningsvetenskapliga området vid Lärarhögskolan (Umeå universitet) och en av redaktörerna för tidskriften Nordic Journal of Educational History (NJEDH).
LITTERATUR
Anastasiou, D.,et al (2015). “The influence of the school hygiene and paedology movement on the early development of special education in Greece, 1900–1940”, History of Education.
Akanbi, G. O. (2020). “History of Education and Covid-19: The crisis of the school according to African, American and European researchers”. Acta Scientiarum. Education, v. 42.
Bennett-Kinne, A. & Rousmaniere K. (2020). “History of Education and Covid-19: The crisis of the school according to African, American and European researchers”. Acta Scientia-rum. Education, v. 42.
Bergqvist J:son, B. & A. Nordfelt (1911). Författningshandbok angående rikets allmänna läroverk. D. 2. Stockholm.
Drakman, A. (2012). ”Smuts – fara eller skydd? En studie av svenska provinsialläkares och allmogens skilda uppfattningar om hygien under sent 1800-tal”, Socialmedicinsk tidskrift.
Drakman, A. (2018). När kroppen slöt sig och blev fast, Uppsala.
Edvinsson, S. (1992). Den osunda staden, Stockholm.
Edvinsson, S. & Rogers J. (2001). ”Hälsa och hälsoreformer i svenska städer kring sekelskiftet 1900”, Historisk tidskrift.
Ekenstam, C. (1993), Kroppens idéhistoria, Hedemora.
Hammarberg, L. (2001). En sund själ i en sund kropp, Stockholm.
Hammarberg, L. (2014). Skolhälsovården i backspegeln, Stockholm.
Herlitz, C. W. (1961). Skolhygienens historia, Stockholm.
“History of Education and Covid-19: The crisis of the school according to African (Akanbi, Chisholm), American (Boto, Cerecedo, Cunha, Bennett-Kinne, Rocha, Romano, Rousma-niere, Southwell, Souza, Taborda, Veiga, Vidal) and European (Depaepe, Escolano Beni-to, Magalhães, Nóvoa) researchers”. Acta Scientiarum. Education, v. 42, p. 1-21, 2020.
Johannisson, K. (1991). ”Folkhälsa – det moderna projektet från 1900 till 2:a världskri-get”, Lychnos.
Larsson, A., Norlin, B. & Rönnlund, M. (2017), Den svenska skolgårdens historia, Lund.
Larsson, A. (Kommande), Skolbarnet, elevlivet och den socialpsykologiska expertisen 1900–1980.
Lefebvre, H. (2004). Rhythmanalysis: Space, time and everyday life. London.
Lefebvre, H. (1991). The Production of Space. Oxford.
Lillieqvist, J. (2006). ”Sexualiteten”, i Lorentzen J. & Ekenstam C. (red.), Män i Norden: Manlighet och modernitet 1840–1940, Möklinta.
Lindeberg, K. & Trovik, O. (1987). Läroverket som arkitektuppgift under 1800-talet, Stock-holm.
Lundqvist, T. (1982). Den disciplinerade dubbelmoralen: Studier i den reglementerade prostitutionens historia i Sverige 1859–1918, Göteborg.
Milewski, P. (2017). ”Historicizing health and education”, History of Education Review 46:2.
Nationalencyklopedin (spanska sjukan).
Nóvoa, A. (2020). “History of Education and Covid-19: The crisis of the school according to African, American and European researchers”. Acta Scientiarum. Education, v. 42.
Sundin, J., et al (red). (2005). Svenska folkets hälsa i historiskt perspektiv, Statens folkhälsoin-stitut.
Wennberg, N. (2017). ”Hygienismen, hälsan och skolhygienen: En studie av hur hygienismen påverkade svenska skolor vid sekelskiftet 1900”. (C-uppsats) Umeå universitet.
Westberg, J. (2012). ”1800-talets ideala skolhus”, Vägval i skolans historia. Uppsala.
Westberg, J. (2014). Att bygga ett skolväsende, Lund.
Engwall, K., et al (red.) (2008). Hälsa – makt, tolkning, styrning, Stockholm.
Bengtsson Levin, M. (2005). ”Barnhälsans historia”, i Sundin, J., et al.
Åman, M. (1990). Spanska sjukan: Den svenska epidemin 1918–1920 och dess internationella bakgrund. Uppsala.
Källmaterial
Svensk Läraretidning årgångar 1918 och 1919.
Årsredogörelserna för de lokala skolorna finns arkiverade vid Forskningsarkivet (FOARK), Umeå universitet, Skolkataloger och skolredogörelser.