EMMA HELLSTRÖM
Att skolans religionsundervisning ska vara objektiv och icke-konfessionell för att svara upp mot religionsfriheten ses idag – oftast – som något självklart. Så har det emellertid inte alltid varit. Vid 1900-talets början när skolans religionsundervisning diskuterades intensivt i såväl lärarorganisationer som i politiska och kyrkliga sammanhang ansåg flertalet aktörer att religionsundervisningen utan problem kunde vara konfessionell och ändå svara upp mot de ökade kraven på objektivitet och religionsfrihet. Genom att lyfta fram hur begreppen konfessionalitet, objektivitet och religionsfrihet diskuterades under 1900-talets första decennier syftar denna artikel till att visa på hur förståelsen av dessa begrepp sammanfaller med och skiljer sig åt från hur vi idag förstår dessa begrepp.
I den utredning av skolor med konfessionell inriktning som presenterades 2019 slås det fast att en grundprincip för skolans arbete är att ”[r]eligionsfriheten medför att konfessionella inslag i skolväsendet alltid måste vara frivilliga” (SOU 2019:64, 27). Med detta sagt är det emellertid inte alltid självklart vad som ska betraktas som en konfessionell undervisning. Är undervisningen konfessionell om ett adventsljus tänds, eller om den uppmärksammar påskfirandet? Eller går gränsen vid inslag av böner eller vid propagerande för en viss religion? Svårigheten att avgöra vad som är en undervisning med konfessionella inslag gör att det även kan vara svårt att veta vart gränsen för frivillighet ska dras. Utredningen anser att denna svårighet framförallt bottnar i olika förståelser av religionsfrihetsbegreppet samt olika uppfattningar om religionens plats i samhället. Utredningen poängterar därför att det inte finns något enkelt svar på vad som räknas som en konfessionell undervisning.
Lättare urskilja konfessionella inslag
Trots detta lyfts i utredningen förslag till ändringar i Skollagen (2010:800) som ska göra det lättare att urskilja konfessionella inslag i undervisningen. Dessa utgår från att definitionen av konfessionella inslag i undervisningen bör vara relativt snäv. Utövandet av handlingar som enbart är inspirerande av en tro, t.ex. att tända adventsljus, eller att uppmärksamma påsken, ska inte räknas som konfessionella inslag. Anledningen till detta är att dessa handlingar har övergått från att ha ett religiöst värde till att endast bygga på tradition. Utredningen föreslår därför att definitionen av konfessionella inslag ska vara kopplad till ett mer uttryckligt och aktivt utövande av religion, genom: ”inslag som innehåller bekännande eller förkunnande delar som tillhör en viss religion”, t.ex. i bön eller ensidig läsning av religiösa texter (SOU 2019:64, 303).
Vidare framhålls att utbildningens konfessionella inslag visserligen är ett tecken på religionsfrihet, eftersom människors rätt till religionsutövande inte begränsas. Samtidigt finns det problematiska aspekter gällande religionsfrihetens förhållande till konfessionaliteten. Utredningen poängterar att deltagandet i de konfessionellt inriktade skolornas konfessionella aktiviteter måste vara frivilligt, eftersom religionsfriheten fastslår att man ska ha rätt att både utöva och ta avstånd från religion. Detta skapar emellertid ett spänningsförhållande mellan barnens rätt till religionsfrihet och vårdnadshavarens rättigheter. Barnkonventionen lyfter fram barnets rätt till religionsfrihet, vilket innebär att barnens syn på och uppfattning av religion inte nödvändigtvis sammanfaller med vårdnadshavarens religion. Samtidigt lyfter FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter fram föräldrarnas rätt att fostra barnen i den religiösa tradition som de själva tillhör. Följaktligen är förhållandet mellan barnens rätt och vårdnadshavarens rättigheter komplext och kan leda till att barn placeras i konfessionellt inriktade skolor utifrån föräldrarnas trosövertygelse. I samband med diskussionen om religionsfriheten hävdas även, vilket gör relationen mellan religionsfriheten och undervisningens konfessionella prägel än mer komplicerad, att:
Föräldrar kan inte vägra sina barn utbildning eller ställa krav på undervisningens innehåll med hänvisning till religiös eller filosofisk övertygelse, så länge undervisning och utbildning sker på ett objektivt, kritiskt och pluralistiskt sätt (SOU 2019:64, 33).
Citatet har en tvådelad betydelse. För det första understryker det barnens rätt, snarare än föräldrarnas rätt till religionsfrihet. Föräldrarnas trosövertygelse ska inte kunna påverka undervisningen i någon särskild riktning. För det andra indikerar citatet att religionsfriheten uppfylls genom objektivitet. Objektiviteten verkar i detta sammanhang förstås som en allsidig undervisning som varken tar ställning för eller emot någon religion, utan erbjuder barnen att kritiskt granska och utifrån det bilda sig en egen uppfattning.
Intressant nog är resonemanget om barns religionsfrihet och vad som är konfessionell undervisning ingalunda nytt. Vid 1900-talets början diskuterades dessa frågor filtigt både i den politiska debatten och i Sveriges allmänna folkskollärarförenings tidningsorgan Svensk Läraretidning. Trots att ämnena som diskuteras idag är desamma som för 100 år sedan finns det vissa skillnader mellan debatterna. För även om begrepp som objektivitet, konfessionalitet och religionsfrihet används frekvent i både SOU 2019:64 och i den debatt som försiggick i Svensk Läraretidning innebär detta inte att de förstods på samma sätt, eftersom samhällets syn på religion delvis skiljde sig åt.
Den konfessionella undervisningens förhållande till religionsfriheten 1900 – 1920
Svensk Läraretidning etablerades 1881 och var Sveriges allmänna folkskollärarförenings (SAF) tidningsorgan. I sin samtid kunde SAF och dess tidningsorgan ibland uppfattas som ganska radikala, eftersom de bland annat argumenterade för en genomgripande reform och pedagogisering av folkskolans kristendomsundervisning. En majoritet inom SAF förespråkade en kristendomsundervisning som inte byggdes upp av vad som beskrevs som en själsdödande katekesläsning, utan ville istället se en åskådlig och verklighetsanknuten kristendomsundervisning som utgick från Bibeln. I Svensk Läraretidning publicerades därför ofta debattinlägg och referat från olika lärar- och prästmöten där kristendomsundervisningen diskuterades livligt.
Kristendomsundervisningen diskuterades emellertid inte bara i Svensk Läraretidning. Andra lärartidningar, exempelvis Folkskolans vän, diskuterade också kristendomsundervisningen flitigt, men istället för en genomgripande reform av kristendomsämnet försvarade de katekesläsningen och ville endast att katekesen skulle moderniseras.
Kritiken mot katekesläsningen och dess dogmatik föranledde även diskussioner om undervisningens konfessionalitet i förhållande till samvets- och religionsfriheten. I samband med den så kallade Flädieaffären 1902/1903 kan man urskilja ett skifte från pedagogik till religionsfrihet i diskussionerna. Flädieaffären var en kontrovers som utspelade sig i Skåne och som innebar att en medlem i en baptistförsamling, vägrade låta sina barn delta i folkskolans kristendomsundervisning, eftersom han ansåg att den inte var förenlig med deras tolkning av kristendomen. Detta resulterade i att myndigheterna ville omhänderta barnen och placera dem i andra familjer så att de kunde delta i kristendomsundervisningen.
Diskussionerna som följde i Flädieaffärens fotspår bär tydliga inslag av vad som brukar betecknas som liberalteologi, vilket inte minst är synligt genom det ökande avståndstagandet från dogmerna som ansågs vara oförenliga med religionsfriheten och dessutom förvrängde kristendomens egentliga budskap som bäst förmedlades genom evangeliets berättelser om Jesu liv och lära. Det handlade således om att undervisningen skulle få en tydligare etisk prägel, eftersom etiken betonade det som förenade människor istället för det särskiljande som varit karaktäristiskt för katekesundervisningen.
Ökade krav på religionsfrihet
Det ökade kravet på religionsfrihet i undervisningen föranledde även diskussioner om hur detta på bästa sätt kunde uppnås. Precis som vid diskussionerna gällande katekesläsningen var man i diskussionerna gällande religionsfriheten eniga om att det var en viktig fråga, men hur den skulle uppfyllas i folkskolans undervisning rådde det delade meningar om. Under 1900-talets inledande årtionden märks, precis som i SOU 2019:64, att det förekom olika förståelser av vad objektivitet och konfessionell undervisning innebar och vilket förhållande begreppen hade till religionsfriheten. Vissa menade att objektivitet skulle likställas med neutralitet och icke-konfessionalitet och att en sådan förändring var nödvändig om religionsundervisningen skulle fortsätta att vara obligatorisk:
”religionsundervisningen kan endast vara obligatorisk om den göres konfessionslös” (Svensk Läraretidning 1918, 319).
Således förespråkades en undervisning om istället för i kristendom. En förändring av denna art ansågs även legitimera kristendomen som ett medborgerligt ämne. Andra menade att undervisningen skulle vara objektiv och obligatorisk, men inte konfessionslös. I samband med den nya undervisningsplanen 1919 hävdade folkskolläraren och den socialdemokratiske ecklesiastikministern Värner Rydén att undervisningen inte kunde göras konfessionslös, eftersom det rådde alltför delade meningar om vad det innebar. För att inte hamna i klinch med religionsfriheten ansåg han därför att undervisningen borde vara objektiv. En objektiv undervisning skulle bidra till en större förståelse och tolerans mot oliktänkande:
Göres kunskapsmeddelelsen objektiv och bäres den av fördragsamhetens anda, så finnes i kristendomen ändå så oerhört mycket gemensamt för olika religiöst tänkande, att en så lagd undervisning, utan att förlora något i allvar och stadga eller i rent bildande betydelse, bör kunna tillfredsställa det stora flertalet av vårt folk, på samma gång den hos våra barn bör kunna grundlägga en djupare och sannare uppfattning av de religiösa och sedliga problemen (Svensk Läraretidning 1920, 213).
Rydéns uttalande kan tolkas som att det fanns en explicit önskan om att kristendomens fostrande uppgift måste utvidgas till att omfatta fler människor med resultatet att fler kunde inneslutas i den svenska nationella självbilden. Detta betydde dock inte att undervisningen skulle vara konfessionslös. Hos Rydén verkar begreppet objektiv snarare likställas med en tolerant undervisning:
”ingen kan hädanefter med hot om varning och avsättning tvingas att mot egen övertygelse lära, att den eller den kyrkliga dogmen uttrycken det enda sanna och riktiga. Varje lärares plikt är istället att vara objektiv” (Svensk Läraretidning 1920, 213).
Man skulle kunna säga att Rydén, till viss del, utvecklat sin ståndpunkt med inspiration från den tidigare liberale ecklesiastikministern och folkskolläraren Fridtjuv Berg, som några år tidigare hade diskuterat religionsfrihetens förhållande till en konfessionell undervisning. Han ansåg att det inte var rimligt att ingjuta en färdig teologisk uppfattning i barnen. Det var viktigt att barnen själva fick utveckla sin religiösa livsåskådning, inte kopiera föräldrarnas eller skolans. Skolan skulle istället tillhandahålla materialet så att barnen själva kunde utveckla sin egna kristna åskådning. Detta innebar dock inte att Berg förespråkade en konfessionslös undervisning. Han framhöll att huvudsyftet med kristendomsundervisningen fortfarande skulle vara att dana kristna personligheter, eftersom det vid denna tid inte gick att föreställa sig en medborgare som inte var döpt. Barnen skulle dock inte längre vara passiva mottagare av den kristna livsåskådningen utan göras delaktiga i undervisningen. Det bör dock uppmärksammas att den syn på kristendomsundervisningen och på barnens ökade delaktighet som presenterades av Berg och Rydén var en idealbild över hur det borde vara. Frågan är om den verkligen förvekligades i undervisningen? Berg intresse för pedagogiken och kristendomsundervisningen gjorde att han ofta engagerade sig i frågor rörande religionsfriheten och frågan om det stred mot religionsfrihetens grundsatser, ”konungen skall ingen tvinga eller tvinga låta”, att bedriva en konfessionell undervisning.
Icke-obligatorisk kristendomsundervisning
I detta sammanhang uppmärksammade Berg att man inom såväl frikyrkliga som statskyrkliga kretsar börjat förespråka en icke-obligatorisk kristendomsundervisning. Frikyrkorna grundade sin argumentation mot en obligatorisk kristendomsundervisning på att folkskolans kristendomsundervisning utgick från katekesen, vilket de inte kunde acceptera. Vad gällde den statskyrkliga kritiken av en obligatorisk kristendomsundervisning utgick den från den teologiska splittringen inom kyrkan. Det fanns en rädsla att liberalteologin och bibelkritiken skulle komma att få för mycket inflytande i folkskolorna.
År 1907 framhöll exempelvis hovpredikanten Th. Mazer att föräldrar som tillhörde statskyrkan och inte uppskattade liberalteologin borde få rätt att befria sina barn från folkskolans kristendomsundervisning.
Berg konstaterade utifrån vad som kan beskrivas som ett barnrättsperspektiv, vilket även SOU 2019:64 utgår från, att dessa krav var orimliga eftersom de utgick från att det var föräldrarnas religionsfrihet som kränktes – de tvingades låta sina barn få en kristendomsundervisning som inte stämde överens med den egna religiösa eller irreligiösa ståndpunkten. Vidare ansåg Berg att detta vilade på en oriktig tolkning av religionsfrihetsprincipen. Dessa krav tog inte hänsyn till barnets personlighet som krävde att barnet gavs rätt att utveckla sin egen individualitet. Religionsfriheten kunde inte inskränkas till föräldrarnas religionsfrihet, d.v.s. rätten att bestämma över barnens tro. Religionsfriheten innebar, enligt Berg, rätten att bestämma över sin egen religiösa tro och övertygelse. Han ansåg därför att det var folkskolans skyldighet att tillhandahålla barnen förutsättningarna och medlen för deras självständiga personlighetsutveckling. Detta skulle bland annat ske genom att de fick ta del av den nationella odlingen som även innefattade kristendomsundervisningen:
Om detta gäller vår nationella odling så gäller det även och icke minst vår religiösa odling. Att låta den vara ett undantag vore icke blott ogörligt – det vore även en godtycklig och oförsvarlig stympning av det kulturarv som vi äro skyldiga att lämna kommande släkten. Barnen ha rätt att göras förtrogna med den religiösa, här kristna, föreställningskrets, vilken ingår som en bestämmande del av hela vår odling (Svensk Läraretidning 1908, 785).
Berg ansåg alltså att kristendomen var intimt förknippad med det svenska kulturarvet, vilket gjorde att skolans kristendomsundervisning omöjligt kunde göras frivillig eller konfessionslös. Det var endast genom en bra utformad obligatorisk kristendomsundervisning som barnens rätt till religions- och samvetsfrihet och religiös utveckling verkligen tillvaratogs. Detta ledde Berg till slutsatsen att religionsfrihetens grundsats krävde att
”man bereder barnen en religiös undervisning som sätter dem i tillfälle att själva bestämma sin religiösa ståndpunkt” (Svensk Läraretidning 1908, 788).
För att den konfessionellt utformade undervisningen inte skulle strida mot religionsfriheten krävdes dock att undervisningen inte var agitatorisk. Den fick under inga omständigheter varken förmedla förakt mot andras religiösa åskådning eller bedriva propaganda. Detta framhölls även av Rydén, men till skillnad från Rydén likställde Berg inte en icke-agitatorisk undervisning med objektivitet. Han verkade istället förknippa objektiviteten med en kall och likgiltig kristendomsundervisning.
Således förefaller det som att Berg ansåg att en objektiv undervisning var detsamma som en konfessionslös undervisning och inte ett verktyg för att undvika sårande angrepp, vilket var det sätt på vilket Rydén använde objektivitetsbegreppet. Berg ansåg att det inte var önskvärt att läraren var objektiv eller religiöst neutral, utan det var av yttersta betydelse att lärarens kristna personlighet färgade undervisningen. Detta framhölls även av Rydén, trots att han förespråkade en objektiv undervisning:
”Det kan naturligtvis aldrig ifrågasättas att en varmt religiös lärare skall i sin undervisning ängsligt undvika att låta barnen få veta och känna detta, sådant vore en orimlighet” (Svensk Läraretidning 1920, 499).
Detta kan kanske uppfattas som en paradox, att samtidigt som barnen inte skulle påtvingas en färdig åskådning så skulle lärarens kristna personlighet färga undervisningen. Enligt både Rydén och Berg var detta dock ingen paradox, eftersom undervisningen skulle präglas av tolerans och fördragsamhet mot oliktänkande.
Trots att Rydén och Berg verkade ha olika förståelser av objektivitetsbegreppet och dess förhållande till religionsfriheten identifierade de, precis som författarna till SOU 2019:64, spänningsförhållandet mellan barnens och föräldrarnas religionsfrihet. Rydén hävdade att skolan inte borde bidra till att förstärka denna spänning. Därför ansåg han att skolan behövde skapa en tolerant kristendomsundervisning som skulle syfta till att skona
”barnen från att dragas in i de vuxnas religiösa strider. I våra tider med dess starka brytningar på det religiösa området skulle skolan snart sönderslitas, om den gjordes till en propagandaanstalt för en särskild religiös åskådning” (Svensk Läraretidning 1920, 213).
En tolerant kristendomsundervisning var för Rydén en undervisning som hade en allmänkristlig, etisk och historisk prägel och som därigenom visade fördragsamhet gentemot avvikande uppfattningar.
Även Berg hade, några år tidigare, lyft fram dessa stridigheter som innebar att olika kristendomsuppfattningar stod i strid med varandra. Som lösning på problemet framhöll han därför, i likhet med vad som uttrycks i SOU 2019:64, att föräldrarna och skolan naturligtvis skulle inverka på barnen med sin livsåskådning, med det innebar inte att de hade rätt att helt överföra sin religiösa uppfattning på barnen. Trots att både Berg och författarna till SOU 2019:64 gör detta tydliga ställningstagande är det alltjämt svårt att avgöra vart gränsen för denna påverkan ska gå.
Skillnader och likheter i synen på objektivitet och konfessionell undervisning
Som denna artikel visar finns det både skillnader och likheter mellan hur konfessionella skolor diskuteras i SOU 2019:64 och hur diskussionen om kristendomsundervisningen fördes i Svensk Läraretidning under det tidiga 1900-talet. Redan under 1900-talets inledande årtionden ansåg vissa debattörer, att religionsfriheten förutsatte att obligatorisk undervisning endast fick bedrivas om och inte i religion. Vanligare var dock att man argumenterade för bibehållandet av en konfessionell undervisning. Vidare finns det också andra exempel på hur dåtidens debatt samtidigt kunde uppvisa både likheter och skillnader med dagens sätt att betrakta religionsundervisning. Detta märks inte minst i att både Berg och författarna till SOU 2019:64 framhåller att religionsfriheten även bör beakta barnens perspektiv, genom att barnen självständigt ska få utveckla sin livsåskådning och inte tvingas överta vårdnadshavares eller skolans åskådning. Skillnaden låg dock i förståelsen av den konfessionella undervisningen.
Religionsfrihetens grundsats ansågs under det tidiga 1900-talet kunna uppfyllas med en konfessionell undervisning under förutsättning att den inte var agitatorisk. Idag verkar religionsfriheten däremot endast kunna uppfyllas genom en icke-konfessionell undervisning. I skolans styrdokument framhålls att undervisningen ska förmedlas på ett objektivt, kritiskt och pluralistiskt sätt, vilket kan tolkas som att objektivitet i detta sammanhang likställs med konfessionslöshet. Undervisningen ska varken ta ställning för eller emot religion, utan ska erbjuda eleverna kritisk granskning så att de själva kan bilda sig en uppfattning. Denna hållning till undervisningsstoffet skulle delvis kunna förklaras av moderniseringen av det svenska samhället som bidragit till en ökad mångkulturalitet som inte var lika synlig vid 1900-talets början. I dagens klassrum med elever från många olika kulturer och religioner skulle det nästintill vara en omöjlighet att bedriva en konfessionell undervisning i kristendom. Det är delvis på grund av denna svårighet som de konfessionellt inriktade friskolorna har vuxit fram.
Avslutningsvis kan man konstatera att även om samma frågor diskuteras och samma begrepp används idag som för 100 år sedan, skiljer sig förståelserna åt, eftersom vi har olika kontextuella förhållanden att förhålla oss till. Rydéns förståelse av objektivitetsbegreppet som en del av en konfessionell undervisning sammanfaller inte alls med den neutrala och konfessionslösa undervisning som begreppet idag föranleder. Rydén såg visserligen objektiviteten som ett verktyg för att visa respekt mot oliktänkande, men det handlade inte om att meddela en objektiv och neutral syn på kristendomen. Kanske skulle Rydén också ha varit för den neutrala och objektiva undervisning som skrivs fram i SOU 2019:64 och skolans styrdokument, om det, i hans samtid, hade funnits lämpligt undervisningsmaterial som inte enbart var utformat för en konfessionell undervisning? Detta är emellertid en fråga som vi aldrig kan få svar på, men som visar på vikten av att ta hänsyn till kontextuella förhållanden i studiet av hur man betraktat undervisning under olika tidsperioder.
Emma Hellström är gymnasielärare i historia och religion och doktorand i utbildningssociologi vid Uppsala Universitet. Emmas avhandlingsprojekt handlar om kristendomsundervisningens utveckling i den svenska folkskolan under 1900-talet.
KÄLLOR
Svensk Läraretidning 1882–1920, Stockholm: Svensk Läraretidnings Förlagsaktiebolag.
LITTERATUR
Algotsson, K-G (1975) Från katekestvång till religionsfrihet. Debatten om religionsundervisningen i skolan under 1900-talet. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Salqvist, B (1947) Folkskolans kristendomsundervisning. Med särskild hänsyn till 1919 års undervisningsplan. Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag.
Statens offentliga utredningar (SOU 2019:64) Nya regler för skolor med konfessionell inriktning. Betänkande av utredningen om konfessionella inslag i skolväsendet. Stockholm.
INTERNETKÄLLOR
Sveriges kristna råds yttrande gällande Nya regler för skolor med konfessionell inriktning (SOU 2019:64) Nya regler för skolor med konfessionell inriktning – Sveriges kristna råd läst 11 maj 2021.