MARIA HYLBERG
Hösten 2020 pågick en debatt om tv-programmet Våra barns hemliga liv (2020). I programmet fick tittaren följa en, menar jag, fiktiv förskola där barnen utsattes för olika lösningsorienterade experiment. Dessa experiment innebar ofta att barnen själva skulle hantera och reda ut olika problematiska situationer, helst utan inblandning av en vuxen. Programmet diskuterades, lovordades och kritiserades i såväl sociala medier som i dagstidningar (Brodrej 2020; Jansson et al, 2020; Wyndhamn 2020). Bland annat påpekades huruvida programmet var etiskt försvarbart utifrån att barnen utsattes för iscensatta experiment där barnens beteenden analyserades – av vuxna på bästa sändningstid.
Janusz Korczak (1929), författare och föregångare i arbetet för barns rättigheter, skrev redan 1929 följande i boken Barnens rätt till respekt: ”Pedagoger lägger sig gärna till med de vuxnas privilegium: att iaktta barnen, inte sig själva, att lägga märke till barnens brister, inte sina egna” (s. 63). Korczak reflekterade således över en iakttagande seendepraktik med avsikt att synliggöra barns brister som de vuxnas privilegium.
Mot denna bakgrund genomförs här en spårande förskolehistorisk analys av olika observations- och dokumentationspraktiker kring yngre barn. Syftet är att spåra olika idéer om barn som framträder i dessa praktiker och hur de relaterar till vår samtid.
Teori, material och metod
För den jämförande och spårande analysen har jag inspirerats av historieinriktningen la longue durée. Den syftar till att beskriva en spårbundenhet i historien vilket kan handla om hur olika idéer och föreställningar bildar långsamma och tröga tidsförlopp som sträcker sig över tid och rum (Braudel 1977 s. 41−83; Brundage 2013 s. 11). La lounge durée kan därmed relateras till path dependency, det vill säga hur långsamma tidsförlopp bygger på, och ofta vilar i socialt accepterade och förgivettagna idéer som kan kvarstå på grund av motstånd mot förändring (Grunditz 2018; Willekens et al. 2015). La longue durée och path dependency visar därmed på hur historia och historicitet är något pågående och sammanhängande – en så kallad deep history där normativa föreställningar och idéer ofta kan spåras tillbaka i tiden (Bartholeyns 2019).
Deep history producerar i den meningen en form av makt som upprätthåller och i viss mån begränsar vårt sätt att tänka. För den här texten handlar det om att analysera och förstå hur olika observations- och dokumentationspraktiker producerar och reproducerar olika uppfattningar om barn, det vill säga olika förgivettagna föreställningar som har kommit att normaliseras. Jag anknyter även till Michel Foucaults (1975/2017) begrepp panoptikon som syftar till att visa på hur olika seendepraktiker kan komma att fungera som en disciplinerade apparat eller maktproducent mellan den som övervakar och den som blir övervakad.
Den spårande analysen av observation- och dokumentationspraktiker mellan 1920 och 2020 görs via tre nedslag i tiden; 1925, 1956 och 2020. Analysen genomförs i fyra steg. Först spåras en barnpsykologisk blick och en biologisk blick i det historiska materialet. Dessa sammanförs sedan i vad jag kallar en barn-psyko-biologisk blick. Det är denna historiskt situerade och sammanvävda blick som sedan analyseras i ytterligare två steg och då i relation till materialet från nutiden. Först som en observationspraktik där bilder analyseras och sedan som en dokumentationspraktik där text analyseras.
En barnpsykologisk blick
I slutet av 1800-talet växte psykologin sig allt större i USA. Psykologin anknöt till ett naturvetenskapligt paradigm vilket medföljde en objektivitet som syftade till att producera realistiska avbildningar utan mänsklig inverkan. Detta påverkade barnforskningen där utvecklingspsykologen G. Stanley Hall (1846–1924) studerade vad som kom att kallas för det normala barnets utveckling. Halls utvecklingspsykologiska idéer togs över av den amerikanske barnpsykologen Arnold Gesell (1880-1961) som började dokumentera små barn i laboratorier. Med en psykologisk blick studerade och jämförde Gesell barns beteenden. Resultaten publicerades bland annat i The mental growth of the pre-school child som publicerades 1925.
Gesell fortsatte att publicera böcker om barns utveckling (Gesell 1925; 1934a; 1934b; 1964/1954). Som metod använde Gesell sig främst av fotografi och film för att kunna göra systematiska studier av barn under, vad som beskrevs som, naturliga förhållanden. Vid sitt forskningsinstitut vid Yale lät Gesell bygga en kupol där han kunde studera barnen ostört och från flera håll. Metoden byggde bland annat på den osynlige iakttagaren, vilket innebar att barnen inte kunde se vad som pågick utanför kupolen. Däremot kunde Gesell och hans medarbetare studera barnen inne i kupolen, något som syftade till att öka det objektiva vetenskapliga värdet i undersökningarna (Lindgren 2020).
I Sverige fick den barnpsykologiska blicken betydelse i och med att barnpsykologen Elsa Köhler bjöds in som föreläsare och rådgivare hos systrarna Moberg i Norrköping i början av 1930-talet. Ellen och Maria Moberg hade startat en barnträdgård i Norrköping i början av 1900-talet. Barnträdgården inspirerades av Friedrich Fröbels pedagogiska idéer men som nu ansågs behöva förnyas och vetenskapligt förankras i enlighet med den nya barnutvecklingspsykologin.
Köhler menade att barn var biologiskt-psykologiskt tänkande individer som utvecklades genom social aktivitet, fri lek och skapande verksamhet. Förutom att förespråka barns egna rätt till egen utveckling och egna intressen, introducerade Köhler ett systematiskt sätt för att observera barn i barnträdgården, och således inte i laboratoriemiljöer (Lindgren & Söderlind 2019; Lindgren & Grunditz 2020).
Ytterligare en person som har varit viktig för det utvecklingspsykologiska framåtskridandet i Sverige var Stina Sandels. Sandels utbildade sig till barnträdgårdslärarinna hos systrarna Moberg i Norrköping i slutet av 1920-talet. År 1956 disputerade hon i utvecklingspsykologi och utsågs sedan till föreståndare för det Barnpsykologiska forskningslaboratoriet som inrättades i Stockholm i slutet av 1950-talet.
Primärt arbetade Sandels (1956) med observationer som baserades på mätning och kvantifiering, metoder hon tillämpade för att studera barns utveckling. I det barnpsykologiska forskningslaboratoriet jämfördes barns beteende i olika sammanhang men också barn som benämndes som emotionellt störda. Syftet med observationerna var att studera barns beteendedynamik, något som gjordes genom så kallade envägs-speglar där barnen var ovetande om vad som pågick. Forskningslaboratoriet upphörde i början på 1970-talet och verksamheten kom att införlivas i Lärarhögskolan.
En biologisk blick
År 1900 publicerades Ellen Keys tudelade verk Barnets århundrade. I denna argumenterade hon emot aga och barnarbete samt underströk betydelsen av en individanpassad pedagogik. Key riktade kritik mot den statskyrkliga kristendomen och tillägnade boken till de föräldrar som ville fostra det nya århundradets människor och på så sätt förändra samhället från grunden. Key var inspirerad av den engelska filosofen och biologen Herbert Spencer som hade formulerat en socialdarwinistisk teori byggd på ett evolutionistiskt tänkande om människan. Förutom att proklamera för såväl barn som kvinnors rättigheter, var Key involverad i diskussionen om ett statligt rasbiologiskt institut i Sverige (Ambjörnsson 2012; Vikström 2018).
Med inspiration från det eugeniketiska engagemanget, formulerat av den engelska statistikern och psykologen Francis Galton, förespråkade Key det hon kallade ”erotoplastik” (Key 1903 s. 129). Detta syftade till att individer skulle fostras i kärlek utifrån medvetenhet istället för i blindo. Med detta ville Key uppmärksamma blivande föräldrar på att göra ett ”rasgagnandets” urval (Key 1903 s. 129; Vikström 2018 s. 11).
Vikström förklarar detta med att Key ingick i en tidsanda där en socialhygienisk idé samverkade med en tro på medicinska och naturvetenskapliga framsteg. Hon menar att Key även påverkade den natur- och evolutionsvetenskapliga forskningen där människosläktets utveckling var ett gemensamt mål: ”Eugeniken syftade nämligen till att skydda framtidens barn och de rashygieniska samhällsreformerna ansågs nödvändiga för släktets fortlevnad” (Vikström 2018 s. 16).
Gesells och Sandels barn-psyko-biologiska blick
Den historiska framväxten av det barnpsykologiska respektive biologiska fältet var en sammanvävd process. För Gesell (1925), som förutom att studera barns utveckling med en barnpsykologisk blick, fanns det även ett biologiskt intresse av att jämföra barns kranium och tänder (Gesell 1925 s. 194–195). Därmed intresserade sig Gesell för både ett biologiskt och ett socialt arv som syftade till att studera barns beteenden över de vetenskapliga disciplingränserna (Lindgren 2020).
Även Sandels tillämpade sina metoder utifrån en barnpsykologisk och biologisk ingång. Den beteendedynamiska utgångspunkten som Sandels använde sig av byggde nämligen på en idé om en nedärvd biologisk förmåga som ansågs kunna påverkas av samhällsklass, familjetyp eller socialgrupp (Sandels 1956, kap. 3).
Trots att varken Gesell eller Sandels tycktes ha några kopplingar till eugeniken var de båda intresserade av evolutionära och biologiska aspekter i förhållande till barns utveckling. Den barn-psyko-biologiska blicken kan därmed sägas ha legat till grund för en viss typ av observations- och dokumentationspraktik, något som både Gesell och Sandels använde sig av i syfte att formulera idéer om barns normala respektive avvikande utveckling.
Observationspraktiker – panoptikon och den osynlige iakttagaren
Den barn-psyko-biologiska blicken hos Gesell och Sandels visar på hur barns beteenden och utveckling kom, på ett experimentellt sätt, att observeras och utvärderas utan barnens egen vetskap. Till vänster nedan visas en bild från ”The Gesell Dome”, ett foto som av Lindgren beskrivs som att ”kunskap blir synlig, men de som gör kunskapen är osynliga” (Lindgren 2020 s. 65). I bild 2 visas en liknande bild från Sandels observationer där hon och hennes kollegor använde sig av så kallade envägs-speglar i en barnträdgård.
The Gesell Dome. Källa: Lindgren (2020, s. 65)..
Stina Sandels och medarbetare. Källa: Barnpsykologiska forskningslaboratoriet (u.å.) (2020-11-30).
Båda dessa bilder visar på en observationspraktik där den vuxne kunde observera barnens beteenden och utveckling, därav kunde forskning på och kunskap om barn produceras. Men trots att denna typ av observationspraktik medförde vetenskaplig nytta kan det ifrågasättas om och huruvida barnen uppfattade deltagandet i en sådan praktik, något som Lindgren också påpekat (Lindgren 2020).
Utifrån historiesynen la lounge durée är det intressant att sätta observationspraktiker i relation till nutidens sätt att observera barn (i förskolan). Bild 3 är en stillbild från tv-programmet Våra barns hemliga liv.
Psykologerna Lars Klintwall och Malin Bergström i tv-programmet Våra barns hemliga liv. Källa: Psykologtidningen (2020).
Bilden visar två barnpsykologer som sitter i ett så kallat kontrollrum där de analyserar och jämför de deltagande barnens olika beteenden. Förutom att det är färgbilder och man ser forskarnas ansikten, som är glada, förefaller denna observationspraktik som mer lik än olik den hos Gesell respektive Sandels. Sättet att observera barn där deras beteenden diskuteras och problematiseras av vuxna är likt. Att det finns en skärm/yta mellan observerande vuxna och observerade barn är också likt. Även om tv-programmet utspelas i en fiktiv förskola, och inte ett laboratorium, finns likheter i att placera de vuxna i en egen bubbla, som ett laboratorium. Sandels befann sig också i en barnträdgård, där en glasbur byggts för att dölja människor och filmkameror. Det skulle generera naturliga data, på samma sätt som forskarna i tv-programmet anses studera barn i en naturlig miljö, förskolan.
Alla tre observationspraktikerna handlar även om barns utveckling. Tv-programmet beskrevs av den ansvarige utgivaren som ett ”kunskapsinriktat program som handlar om barns utveckling” (Lekberg 2020). Som detta visar bör ett program som Våra barns hemliga liv förstås som en del av en kvardröjande kontinuitet. Man kan då med fog fråga sig vilka konsekvenser detta får för förhållandet mellan vuxna och barn – fungerar spårbundenheten konserverande även här?
Här vänder jag mig till Foucaults (1975/2017) beskrivning av panoptikon. Panoptikon, som Foucault har hämtat från filosofen Jeremy Bentham, bygger på en observationspraktik där övervakare i ett fängelse har överblick över de intagna internerna. Övervakarna kan, genom ett torn som finns i byggnadens mitt, observera internerna som inte kan veta om de blir bevakade eller ej. I den meningen blir internerna ett objekt för en övervakande praktik som i sin tur upprätthåller ett maktförhållande och får internerna att själva korrigera sina beteenden därför att de tror att någon ser dem.
För att jämföra detta med de observationspraktiker som går att finna hos Gesell, Sandels och även i tv-programmet handlar det om att de vuxna (eller övervakarna som i fallet hos Foucault) blir en osynlig iakttagare. En osynlig iakttagare som i detta fall producerar men också reproducerar makt i förhållande till barn utifrån att observationspraktikerna upprepar sig över tid. Således skapas det som Lindgren benämner som en seendenorm (Lindgren 2020 s. 14−15).
En seendenorm är omedveten, ett oreflekterat förhållningssätt till det som observeras, hur något observeras, hur tolkning görs kring det som observeras samt vilka redskap som används för att observera. Lindgren menar att detta leder till att seendenormen främst gynnar de vuxna. Därav bildas också en vuxennorm, det vill säga att barns handlingsutrymme och möjligheter i olika observationspraktiker villkoras av vuxnas idéer om hur det är och bör vara. Effekten blir att barns beteenden problematiseras i termer av vad vuxna, troligen oreflekterat, anser vara normalt eller avvikande, en diskussion jag återkommer till.
För att återgå till panoptikon och den osynlige iakttagaren, kan vi sammanfattningsvis tala om en observationspraktik som producent av idén om en realistisk avbild utifrån en objektiv verklighetsbeskrivning. En observationspraktik som på många sätt fungerar som en aktiv agent eller det som Foucault kallat disciplinerande apparat (Lindgren 2020 s. 41, 58; Foucault 1975/2017 s. 203).
Den disciplinerande apparaten upprätthåller en hierarkisk maktordning mellan vuxen och barn tillsammans med en förgivettagen sanning både om hur det är och hur det bör vara. I och med detta görs barnet till ett statiskt objekt, till skillnad från ett subjektivt varande med individuella förmågor och kapaciteter. Detta föranleder nästa avsnitt som handlar om hur olika dokumentationspraktiker har legat till grund för konstruktionen av normalitet och avvikelse.
Dokumentationspraktiker – konstruktionen av normalitet och avvikelse
En förgivettagen sanning om hur det är och bör vara kan även diskuteras i förhållande till olika dokumentationspraktiker. I detta fall handlar det om hur såväl Gesell som Sandels byggde sina teorier på genomsnittliga mått av det typiska eller normala. Det statistiska mätandets effekt blev en viktig aspekt för den psyko-biologiska blicken. Genom olika experimentella metoder testades barns förmågor som sedan kunde härledas till intelligensnivå. Detta går bland annat att läsa hos Gesell: “Intelligence has proved to be the most objective and measurable aspect of mental phenomena” (1925 s. 17). Detta kommer även till uttryck hos Sandels som använde sig av normalfördelningskurvor för att mäta barns intelligens.
I skärningspunkten mellan linjerna för ett visst beteende och totallinjen finner man `normalåldern´ bland de undersökta fprna [försökspersonerna, min anm] för beteendet i fråga […] av större betydelse torde det dock vara, att man med regressionslinjernas hjälp får dels en bild av beteendenas mer eller mindre starka förbundenhet med vad förf. i denna avhandling betecknar som intelligens, dels en skiktning i ur intellektuell synpunkt högre och lägre beteenden (Sandels 1956 s. 37).
De experimentella metoderna för att mäta och kvantifiera barns beteenden i förhållande till intelligens har bidragit till en distinktion mellan vad som är normalt respektive avvikande. Genom att beskriva en individ utifrån det genomsnittliga eller med hjälp av mått på det typiska konstrueras en avgränsande normalitet där individen, eller i detta fall barnen, ska passa in i en relativt snäv ram för att inte uppfattas som avvikande. Med andra ord leder dessa metoder till en normalitetsbeskrivning som syftar till att visa på hur en individ är. I ett andra led leder det till en föreskrivande normalitet, det vill säga något önskvärt eller vad som anses vara rätt. Normalitet blir därmed ett ideal som människan bör leva upp till eller något vi bör sträva mot (Hacking 1990).
Både Gesell och Sandels dokumentationspraktiker rörde sig inom detta fält där den psyko-biologiska blicken kan sägas ha bidragit till ett tämligen begränsat normalitetsideal om hur barn är och bör vara. Hos Gesell, som jämförde barns beteenden inom en viss åldersgrupp, klassificerades barnen i studien enligt följande: ”D stands for defective; N stands for normal, and S for subnormal” (1925 s. 331). Detta kan även spåras till tv-programmet som även det bygger på en experimentell praktik där olika problemlösande situationer iscensätts i syfte att testa barnens förmågor att hantera dessa. I ett av avsnitten delades barnen upp i lag för att tävla mot varandra. Ett av barnen som inte tillhörde det vinnande laget blev ledsen, började gråta och gick undan. När situationen diskuterades och analyserades av psykologerna i kontrollrummet beskrevs barnet som ”inte så socialt orienterad” (1). Detta visar hur en normalitetspraktik konstrueras idag där olika sätt att beskriva och klassificera barn förstärker idealet om hur de är och bör vara.
Konstruktionen av normalitet i förhållande till ålder är något som ses på ett flertal ställen i det historiska och nutida materialet. Sandels uttryckte bland annat detta om fyraåringar: ”4- och 4 ½-årsåldern kännetecknas av en utomordentlig livlighet och rörlighet både vad motorik och föreställningsliv beträffar” (1956 s. 238). Här kan en jämförelse göras med hur psykologerna i Våra barns hemliga liv diskuterade fyraåringar: ”Det som är utmärkande för fyraåringen [… ] det är att dom är omedvetna. Dom är här och nu och dom tar saker som dom kommer” (4/12 2020).
I den spårande analysen framkommer även att den psyko-biologiska blicken har bidragit till att barn jämförs med djur (2). Exempelvis gjorde Sandels, om än något implicit, en jämförelse mellan barn med låg intelligens och schimpanser:
En liknande ensidighet i beteendet har, om också mera i förbifarten, flera tidigare författare omnämnts på genetiskt tidiga stadier. W Köhler (1982) berättar att schimpansen Sultan i försök där flera snören förekom hade en tendens att föredra dem som låg till höger […] en liten flicka i åldern 2:9 år hela tiden räckte honom de figurer som låg till höger, och att flera andra småbarn visade samma utpräglade tendens att alltid använda samma hand och lämna de figurer som, som låg bekvämast inom räckhåll för den […] det ensidiga beteendet som genomgående av fpr [försökspersoner, min anm] med lägre genomsnittlig IQ (Sandels 1956 s. 130).
I citatet ovan påvisas att ett ensidigt uppförande hos barn jämställdes med ett djuriskt beteende och som därmed konstaterades visa på en lägre intelligensnivå. Detta förstärkte normalitetspraktiken som i detta fall handlade om en avvikelse som ansågs skilja sig från normen. På liknande sätt diskuterades barnens beteenden i Våra barns hemliga liv i förhållande till djur: ”Det här är verkligen savannen – någon har plockat en antilop och sitter och tuggar och här vill man vara med och smaka” […] ”man ser det i deras kroppar, det är något superdjuriskt (skratt)” (2 november 2020) (1).
Trots att psykologerna i tv-programmet inte visade tecken på att detta skulle vara något avvikande, kan deras utsagor förstås som något som tillskrivs just barn och inte vuxna. Barnens beteende jämfördes med djurs beteende vilket skapade en distans mellan den vuxne och barnet. I och med detta fick den vuxne en mer sofistikerad och självreglerad ställning medan barnen tilldelades en mer driftstyrd och oreglerad roll. Oundvikligen kan detta förstås i relation till Keys evolutionistiska teorier om lägre stående individer, något som i dessa exempel tillskrevs barnen.
Avslutning: En kvardröjande barn-psyko-biologisk blick
Avsikten med den här texten var att göra en spårande historisk analys av olika observations- och dokumentationspraktiker gällande yngre barn. Syftet var att spåra olika idéer om barn som framträtt i dessa praktiker och hur detta kunde relateras till vår samtid. Jag har visat att det finns en historisk spårbundenhet mellan de idéer som formulerades i dessa observation- och dokumentationspraktiker där en barn-psyko-biologisk blick legat till grund för en föreställning om vad som anses vara normalt respektive avvikande. Detta visar också på en påträngande kontinuitet där olika sätt att tänka om barn i förhållande till normalitet och avvikelse bildar segmenterade uppfattningar, något som får konsekvenser för hur vi vuxna ser på och talar om barn idag.
Vad som dock bör framhållas är att den här texten inte har haft som avsikt att visa på hur flera och olika observation- och dokumentationspraktiker kan ha gjorts eller fortfarande görs. Snarare har texten drivits av en historisk spårbundenhet vilket också får konsekvenser för vad som har framställts. Därför vill jag poängtera att denna text är ett av flera sätt att skriva historia. Eller som Ann Ighe (2020) uttryckt det: ”Man kan lära sig av historien, men egentligen bara om man på djupet tar till sig insikten att all historieskrivning säger mist lika mycket om sin samtid som om den förflutna tid den säger sig skildra”.
Den här texten vilar i denna formulering om vad en historieskrivning kan vara – en ytterst närvarande och pågående historieskrivning som handlar om vad som berättas och hur det berättas. Så, beroende på hur vi tolkar historien får det också olika konsekvenser för hur vi förstår vår samtid och därmed framtid. Historien kan antingen ses som ett statiskt fragment av en passerad, förgången och förlorad tid. Eller så kan vi förstå historien som en pågående dynamisk process där historieskrivning nyanserar det förflutna i ständig dialog med samtiden och framtiden. Med detta sagt reser jag också frågan om vidare forskning inom ämnet. Forskning som bidrar till fler historieskrivningar om hur barn framträder i olika observation- och dokumentationspraktiker med förhoppningen om att luckra upp bilden av normalitet respektive avvikelse.
Fotnoter:
1. Här har jag, av etiska skäl, valt att inte gå närmre in på en beskrivning av själva situationen med hänvisning till de barn som deltar i tv-programmet.
2. Om att det finns ett spår mellan den tidiga barnpsykologins sätt att framställa djur och barn som nära varandra därför att barn, liksom djur, stod närmare naturen och ett biologiskt ursprung än vuxna, och Astrid Lindgrens fiktion där barn och djur har en särskild relation, se Lindgren (2013).
Maria Hylberg är legitimerad förskollärare och doktorand i förskoledidaktik vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Huvudsakligt intresse är pedagogisk filosofi och idéhistoria i förhållande till det förskoledidaktiska området.
LITTERATUR
Ambjörnsson, R (2012) Ellen Key. En europeisk intellektuell. Stockholm: Albert Bonniers förlag.
Bartholeyns, G (2019) History of visual culture. I: Marek Tamm & Peter Burke (red.), Debating new approaches to history. London: Bloomsbury s. 247–275.
Braudel, F (1977) Écrits sur l´historie. Paris: Champs flammarion.
Brodrej, G (2020) Barn gråter men de vuxna tittar bara på, Expressen (26/11).
Brundage, A (2013) Going to the sources. A guide to historical research and writing. New York: Wiley-Blackwell.
Foucault, M (1975/2017) Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag/A-Z förlag.
Gesell, A (1925) The mental growth of the pre-school child. A psychological outline of normal development from birth to the sixth year, including a system of developmental diagnosis. New York: The Macmillian Company. : .
Gesell, A (1934a) An atlas of infant behavior: A systematic delineation of the forms and early growth of human behavior patterns; illustrated with 3,200 action photographs. New Heaven: Yale University Press.
Gesell, A (1934b) Growth of infant behavior: Early stages. Encyclopedia Britannica Film Inc. Open Library Internet Archive. .
Gesell, A (1964/1954) Barnet i utveckling. En läkares och psykologs synpunkter (Översättning Torsten Fredriksson). Aldus/Bonniers.
Grunditz, S (2018) Vilan i förskolan 1920–2013. Visuella material och visuell metodologi. Diss. Stockholm: Univ.
Hacking, I (1990) The taming of change. Cambridge: Cambridge University Press.
Ighe, A (2020) Kan man lära sig av historien? Dagens arena (25/12).
Jansson, M et al. (2020) Barns känslor blir oetisk underhållning i SVT-serie Dagens Nyheter (26/11).
Key, E (1900) Barnets århundrade. Stockholm: Albert Bonniers förlag.
Key, E (1903) Lifslinjer. Kärleken och äktenskapet 1–11. Stockholm: Albert Bonniers förlag. .
Korczak, J (1929) Barnets rätt till respekt. Stockholm: Natur och kultur.
Lekberg, M (2020). Barnforskare kritiserar SVT-programmet ”Våra barns hemliga liv”. Expressen (3/11).
Lindgren, A-L (2020) Etik, integritet och dokumentation i förskolan. 2:a uppl. Malmö: Gleerups.
Lindgren, A-L (2013) Barnkultur och natur i Astrid Lindgrens värld. Gamla och nya barndomsideal, I: K Helander (red), Nu vill jag prata! Barns röster i barnkulturen. Stockholm: Stockholms universitets förlag, 153–169.
Lindgren, A-L & I Söderlind (2019) Förskolans historia. Förskolepolitik, barn och barndom. Malmö: Gleerups.
Lindgren, A-L & S Grunditz (2020) “Examining children´s and adults´ ways of looking in kindergarten: An analysis of documented observations from the 1930s”, I: M Alasuutari et al. (red.), Documentation in Institutional Contexts of Early Childhood, s. 147–165.Sandels, S (1956) Utvecklingspsykologiska beteendestudier hos barn i åldern 1 1/2–8 1/2 år. Diss. Göteborg: Univ.
Vikström, E (2018) Människosläktets århundrade: Ellen Key och statens institut för rasbiologi, Personhistorisk tidskrift 1 s. 9–27.
Våra barns hemliga liv (2020), Sveriges Television, <https://www.svtplay.se/vara-barns-hemliga-liv> (26/11 2020).
Willekens, H et al. (Red.) (2015) The development of early childhood education in Europe and north America. Historical and comparative perspectives. London & New York: Palgrave Macmillan.
Wyndhamn, A-K (2020) SVT-serien `Våra barns hemliga liv´ visar upp en svag lärarroll, Göteborgs posten (26/11).