Samhällskunskap – en nykomling i svensk utbildningshistoria. Men när, vad, hur och varför?

MAGNUS GRAHN
 
I efterkrigstidens utbildningssverige skulle samhällskunskap bli ett av de skolämnen som fick allra störst utrymme. Varför var intresset så stort att införa ett hybridämne som samhällskunskap? Innan den bakgrunden ges konstateras dock att det svenska skolväsendet innehållsmässigt täckt samhällskunskaperna sedan en längre tid, bland annat i form av medborgarskap i fortsättningsskolan men framförallt inom ramen för historieämnet, vars undervisning även skulle omfatta samhällslära.

I 1940 års skolutredning kvarstod samhällslära som en del i hembygdskunskap respektive historia. Det fanns därigenom ett embryo till samhällskunskap genom att skolan förutom klassisk statskunskap och familjeekonomi även skulle ge eleverna ”kännedom om de plikter och förmåner som medborgare i ett fritt land” borde ha.

Det var dock i och med 1946 års skolkommission som samhällskunskap lyftes fram som ett eget ämne. Skolkommissionens förslag byggde på att ”elevernas fostran till samhällsmedborgare” ansågs vara viktig; skolan hade ett demokratiskt uppdrag som gällde skolan i allmänhet och samhällsstudier i synnerhet. Av det skälet borde, enligt skolkommissionen, ett nytt och eget ämne införas, samhällskunskap. Det nya ämnet skulle under de tre första skolåren rymmas i hembygdskunskap men från och med årskurs fyra utgöra ett eget ämne och ingå i den obligatoriska skolans samtliga årskurser. Besked om hur många årskurser det skulle bli lät vänta på sig eftersom det definitiva beslutet om en nioåring grundskola egentligen blev verklighet först i och med 1960 års Visbykompromiss.

Betnkande
1946 års skolkommission blev vägvisare för samhällskunsksapsämnet
1946 års skolkommission blev vägvisare för samhällskunsksapsämnet

I 1946 års skolkommission inrymdes också en viss kritik mot historia och geografi, vilka i för stor utsträckning ansågs vara baserades på fasta kunskaper. Tomas Englund har i sin forskning lyft fram samhällskunskapens aktualitetsorienterade potential; något som framhålls även i skolkommissionens arbete. I skolkommissionen har Englund också identifierat skolans och samhällskunskapens viktiga roll att fostra demokratiska medborgare, vilket man med det nyligen avslutade andra världskriget i färskt minne hoppades skulle kunna förhindra framväxten av totalitära stater.

1940 års skolutredning men framförallt 1946 års skolkomission banade alltså väg för skolämnet samhällskunskap.

Genombrott för samhällskunskap

Det skulle ändå dröja till 1960-talet innan samhällskunskapen etablerades som eget skolämne. 1960 års gymnasieutredning influerades av 1940-talets stora skolutredningar och utredarna menade att samhällskunskap även på gymnasiet borde bli ett nytt och eget ämne.

Det nya ämnet samhällskunskap såg dagens ljus dels i och med Lgr62 och i Lgy65 samt Lfa65 (fackskolans läroplan). I Lgy65 betonades att gymnasiestudierna i samhällskunskap borde vara mer analytiska än grundskolan som hade en mer deskriptiv karaktär. Vidare framhölls att det nya ämnet visserligen skulle innehålla geografiska, ekonomiska, politiska och sociologiska perspektiv men också ”att ämnesstoffet skall utgöra en helhet”. Det här bildar också ett exempel på den ämnessamverkan som lyftes fram i nämnda läroplaner, men med den stora skillnaden att tvärvetenskapligheten rymdes inom ett och samma ämne, samhällskunskap.

Innehållsmässigt var tanken att det nya ämnet samhällskunskap skulle inrymma kunskaper; hur det nu ska definieras, men även färdighetsträningsaspekten framhölls. Det nya gymnasiets allmänna mål om självständighet gällde i minst av lika hög grad samhällskunskapen. Andra färdigheter som lyftes fram var omdömesförmåga, kritiskt tänkande, studiefärdighet, färdighet att meddela sig samt värderingar av praktiskt och teoretisk art.

Samhällskunskap – men inte för alla

En iakttagelse är att yrkesskolan inte omfattades av 1965 års gymnasiala reformer och därför ingick inte heller samhällskunskap i den mosaik av utbildningsformer som karaktäriserade yrkesutbildningarna. När samtliga gymnasiala utbildningar i och med Lgy70 samlades under ett och samma organisatoriska tak, fanns möjlighet att införa samhällskunskap även för yrkesutbildningarna; en möjlighet som emellertid inte blev verklighet. Man kan, precis som Tomas Englund har gjort, fråga sig om det fanns en motsättning mellan samhällsorientering och yrkesutbildningar. Varför skulle inte yrkeseleverna bibringas färdigheter såsom till exempel självständigt och kritiskt tänkande? Däremot ingick arbetslivsorientering som ett obligatoriskt ämne på alla yrkeslinjer.

Det nya gymnasiets nya skolämnen – inte bara samhällskunskap utan flera andra nyskapelser – gav också schematekniska utmaningar. Schemat såg ut bli både långt och trångt. Därför minskade några ämnen i omfattning och ett av dessa blev historia, vilket inte var helt orimligt eftersom samhällslära hade flyttats till samhällskunskapen.

Geografiämnet utmandes i än större omfattning eftersom det helt och hållet försvann som eget skolämne på gymnasiet och återkom inte förrän i Lpf94. Innehållsmässigt var dock tanken att ekonomisk geografi och kulturgeografi i Lgy65 skulle inrymmas i samhällskunskap medan naturgeografin skulle ingå i det nyetablerade ämnet naturkunskap. Det finns mycket som pekar på att geografiämnets försvinnande i 1960-talets gymnasieskola fick stora konsekvenser; inte minst med tanke på att geografi i dagens gymnasieskola utgör det minsta SO-ämnet.

Dåvarande ecklisiastikministern Ragnar Edenman bemötte kritiken från geografiföreträdarna. Hans argument var att koncentrationen av gymnasiets samhällsorienterande undervisning, bland annat geografi, skulle leda till ett större elevintresse ”för detta viktiga ämnesfält”. Edenman menade att helhetssynen i samhällskunskap och ämnets analytiska karaktär i högre utsträckning skulle intressera eleverna. I detta låg en kritik mot att geografiämnet, för övrigt precis som historia, ansågs att i allt för stor omfattning ägna sig att fasta kunskaper och mindre åt analys. En tolkning av detta är att samhällskunskapen stod för det nya och det moderna.

Hur gick det då för samhällskunskapen som ett eget skolämne? Initialt framträdde flera utmaningar och Birger Bromsjö identifierade i sin avhandling från 1965 att samhällskunskap inte alls var något uppskattat ämne bland eleverna utan uppfattades som tråkigt. En av flera bidragande orsaker var att lärarna metodmässigt inte hade anpassat sig – främst till det nya och fria arbetssättet – men inte heller till grupparbete och studiecirklar; en kritik som inte torde ha gällt enbart för lärare i samhällskunskap.

Urklipp
Samhällskunskapsämnet fick inte någon bra skolstart.
Dålig skolstart för samhällskunskapsämnet

En annan utmaning var att lärarna saknade ämnesmässig kompetens i det nya ämnets tvärvetenskapliga karaktär då långt ifrån alla samhällskunskapslärare hade utbildning i statskunskap, ekonomi, sociologi och kulturgeografi. Det medförde att en omfattande fortbildningsverksamhet igångsattes. Det gällde inte enbart lärare i samhällskunskap men i och med ämnets tvärvetenskapliga karaktär blev dess omfattning snart tämligen uppenbar. Det gavs möjligheter att med nedsättning i tjänsten fortbilda sig i de olika ämnena, och utöver detta gavs även länsstudiedagar. Fortbildningen startade redan läsåret 1965/66 och det var bråttom eftersom Lgy65 och Lfa65 sjösattes hösten 1966.

Bland de skrivelser, som inkom i samband med 1960 års gymnasieutredning, ifrågasattes också om tonåringar skulle vara mogna att läsa ett sådant viktigt ämne som samhällskunskap; borde det inte i stället göras i samband med militärtjänstgöringen?

En annan utmaning, som identifierades redan under läroplanernas utredningsarbete, var sociologiämnets tillbakaskjutna position; något Sveriges Sociologiförbund tidigt uppmärksammade. Den kritiken var befogad eftersom samhällskunskapsämnets fokus inledningsvis låg på staskunskap, nationalekonomi och kulturgeografi. I dagens kursplaner har dock sociologin fått en mer framträdande roll.

En förenklad sammanfattning av utvecklingen skulle alltså kunna vara att samhällskunskapsämnet blev en av de stora vinnarna i och med 1960-talets läroplaner, såväl i grundskolan som på gymnasiet och i fackskolan. Positionen som ett av skolans dominerande ämne har sedan dess bestått och i dagens gymnasieskola utgör samhällskunskap ett av de största ämnena. Slutsatserna i Birger Bromsjös avhandling – ett tråkigt ämne där nya lärandeformer inte används – känns inte heller igen.

Hur kan samhällskunskapens genombrott på 1960-talet förklaras? Tidigare undersökningar – 1940 års skolutredning och framförallt 1946 års skolkommission – byggde en viktig grund för samhällskunskapens genombrott. Såväl undersökningarna som 1960-talets läroplaner ska dock ses i ljuset av det moderna skolsveriges framväxt; en utveckling som vilade på en vetenskaplig grund och med avsikten att bygga en jämlik och demokratisk skola för framtiden, gärna med ett visst mått av frihet för individen. Friheten yttrade sig på olika nivåer, exempelvis en frihet och möjlighet att styra över sina egna studier, vilket det självständiga arbetet bland annat skulle bana väg för.

Samhällskunskapen var ett av de nya ämnena och passade väl in i det moderna skol-Sveriges uppbyggnad. Genom sitt fokus på olika demokratiaspekter men även genom möjligheterna att använda nya undervisningsformer baserade på elevernas självständighet skulle ämnet bidra till utvecklingen av individens frihet. Ragnar Edenman menade också att samhällskunskapens tvärvetenskapliga karaktär med ett helhetsperspektiv borde väcka elevernas intressen.

Samhällskunskapen blev därmed en viktig byggsten i det moderna skolsverige.


Magnus Grahn bild

Magnus Grahn är doktorand i utbildningsvetenskap med inriktning mot historia på Lunds universitet. Hans forskning handlar om 1960-talets gymnasiala läroplaner. Tidigare har Grahn skrivit in licentiatavhandling med titeln Möbelrike i tiden.

 

 


 

REFERENSER/LITTERATUR
Bromsjö, Birger. Samhällskunskap som skolämne: målsättningar, kursinnehåll och arbetssätt på den grundläggande skolans högstadium, Stockholm : Norstedt 1965.
Englund, Tomas. Samhällsorientering och medborgarfostran i svensk skola under 1900-talet. Uppsala: Pedagogiska institutionen, Uppsala univ. 1986,
Kristensson, Berit. Samhällskunskapslärare på Katedralskolan i Lund, intervju 2014–09–11.
Lunds kommuns skolarkiv. Katedralskolan skolarkiv 1966, E 1:2, diarinr 62. Lund 1966.
Långström, Sture & Virta, Anja, Samhällskunskapsdidaktik. Utbildnings i demokrati och samhällsvetenskapligt tänkande, Lund: Studentlitteratur 2012.
Regeringen. Proposition om det nya gymnasiet, proposition 171, Stockholm 1964.
Skolöverstyrelsen. Läroplan för fackskolan 1965, Stockholm: 1965.
Skolöverstyrelsen .Läroplan för grundskolan 1962, Stockholm: 1962
Skolöverstyrelsen. Läroplan för gymnasiet, 1965, Stockholm: 1965.
SOU 1946:13. 1940 års skolutrednings betänkande och utredningar, Stockholm: 1946.
SOU 1948:27. 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling, Stockholm: 1948.
SOU 1963:42. 1960 års gymnasieutredning, Stockholm: 1963.


 

 


 

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

En reaktion på “Samhällskunskap – en nykomling i svensk utbildningshistoria. Men när, vad, hur och varför?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *