Standardiseringen av 1800-talets läroverk

PETER BERNHARDSSON

I min avhandling I privat och offentligt studerade jag hur relationen mellan det offentliga läroverket och privatundervisningen förändrades under 1800-talet. Under denna tid innebar exempelvis framväxten av en reallinje att offentlig undervisning avancerade in på det som tidigare varit privatundervisningens gebit. Jag kunde konstatera att de båda undervisningstyperna gick från att ha varit mer jämbördiga konkurrenter till att privatundervisningen alltmer kom att fungera som ett komplement till en mer dominerande läroverksundervisning.

I undersökningarna använde jag undervisningen i moderna språk som en prisma för att studera de större, utbildningshistoriska omvälvningarna. Inspirationen kom främst från didaktikhistorikern Harry Radford som noterat att just språkundervisningens historia har en ovanligt stor potential för att studera utbildningens allmänna historia, något han förklarar med att språkundervisningen ofta befunnit sig i centrum för striderna på utbildningens område.

Möjligen kan man argumentera för att andra ämnen haft en liknande position och därför erbjuder samma möjligheter. För den aktuella perioden, 1800-talet, är det dock svårt att ifrågasätta språkens centrala position: Olof Wennås klassiska studie av tidens utbildningspolitik bär den träffande titeln Striden om latinväldet.
Med material från min avhandlingsstudie har jag i ett tidigare nummer av denna tidskrift skildrat hur hela familjer involverades i privat språkundervisning.

Här kommer jag istället vända mig till den offentliga språkundervisningen och vilka ledtrådar denna kan ge om en avgörande process i 1800-talets utbildningslandskap, nämligen den ökande systematiseringen och åtföljande standardiseringen av offentlig undervisning. Förändringens stora drag har beskrivits tidigare, här tänker jag visa processen genom språkundervisningen. Den moderna språkundervisningen som bedrevs inom Stockholms offentliga läroverk, inklusive föregångare såsom trivialskolor och apologistskolor, demonstrerar nämligen väl den gradvisa utvecklingen från betydande lokal variation till en mer uniform undervisning inom stadens (och sannolikt rikets) skolor.

Den lokala variationen

Christina Florin och Ulla Johansson har i sin studie av 1800-talets läroverk beskrivit variationen inom det tidiga 1800-talets skola under rubriken ”Och hundra blommor blommade…”. I Stockholm fanns vid denna tid omkring dussinet läroverk och kyrkskolor och alla var – åtminstone vad gäller språkundervisningen – helt olika blommor. Att moderna språk upptogs som skolämne genom 1807 års skolordning hindrade inte att flera av stadens läroverk redan tidigare hade infört undervisning i både franska och tyska. Det varierade utbudet var naturligt eftersom en central reglering saknades. Mer förvånande är kanske att när en reglering väl kom, 1807, var effekterna av denna inte entydiga. Under hela första halvan av 1800-talet fanns tydliga skillnader mellan stadens skolor gällande vilka språk, hur mycket undervisning och i vilka klasser språken undervisades.

Variationen innebar att skolordningens påbud inte speglades i skolverksamheten. I regel handlade det om att skolorna gick längre än lagen krävde: man erbjöd fler språk, man undervisade i lägre klasser och i fler skolformer än föreskrivet. I något fall handlade det möjligen också om ytterligare språkliga kompetenser. I gymnasiet infördes engelska som obligatoriskt ämne på 1820-talet, i de högre lärdomsskolorna (där inget språk föreskrevs) infördes ungefär samtidigt tyska och franska, i högre apologistskolor kompletterades den påbjudna undervisningen i tyska och franska med engelska, också det omkring samma tid. I lägre apologistskolor, främst belägna i mer perifera församlingar, tycks skolorna tvärtom inte ens erbjudit den språkundervisning lagen stadgade.

Varför gjordes då dessa lokala avsteg från skolordningarna? När det gäller språkundervisningen finns flera exempel på hur skola och myndigheter motiverade förändringarna. När Klara och Maria skolor införde engelskundervisning år 1830 förklarade rektorerna Trysén och Fryxell i en inlaga till stadens skoldirektion att lärarna ”enhälligt ansett sig böra på detta sätt, så wida på dem ankommer, gå till mötes den af föräldrar nästan allmänt yttrade önskan, att deras barn i nämnde språk måtte erhålla undervisning”.

På 1840-talet rapporterade stadens skoldirektion, som egentligen hade lite intresse av den moderna språkundervisningen i sig, i en redogörelse till den statliga elementarläroverksrevisionen att den ”allmänneligen rådande opinionen” om att barnen tidigt skulle övas i moderna språk gjorde det vanskligt att inte erbjuda modern språkundervisning i moderna skolor. En sådan inställning från skolans sida skulle leda till betänkligheter från föräldrarna och barnen skulle tas ur skolan. Att gå föräldrarnas önskemål tillmötes var dock inte självklart. Många försvarare av den klassiska bildningen menade till exempel att detta var en form av principlöshet som möjligen förekom inom privatundervisningen, men som äventyrade den offentliga skolans syfte, nämligen att förmedla ordning, plan och disciplin.

Återkommande är det ändå med hänvisning till lokal opinion och föräldrarnas intressen som variationen eller avvikelser från skolordningar motiveras. Omvänt är det också med bristande intresse hos stadsdelens invånare som rektorer kan argumentera för att inte bedriva den språkundervisning som faktiskt påbjuds i lagen. Så till exempel på den arbetarklasstäta Kungsholmen. Angående tidpunkten för den utökade språkundervisningen, främst från 1820 och 1830-talen, kan man notera att det samtidigt grundades ett antal privata skolor där moderna språk hade en framträdande position: konkurrens från privatundervisningen är alltså en rimlig faktor bakom läroverkens reformer.

Skillnaderna i läroverkens faktiska undervisning väcker frågor om skolordningarnas betydelse som styrmekanism och standardiserande kraft. Här finns möjligen en risk att se dessa dokument med moderna ögon, som ett dokument som ska omsättas i praktik och där alternativet är ett misslyckande. En sådan ambition fanns naturligtvis i de tidiga skolordningarna, men det fanns också ett pragmatiskt inslag som accepterade nödvändigheten att anpassa sig till lokala förutsättningar. Ibland var detta också explicit i dokumenten, som när engelskundervisning i det tidiga 1800-talets skolordningar lämnas till eforus, d.v.s. biskopens, omdöme. I Stockholm var kanske denna medvetenhet om ortens särskilda villkor än tydligare.

Som ett sätt att samordna stadens skolor inrättades på 1810-talet en unik skoldirektion som övertog ansvaret för vissa skolor från de olika församlingarna. På 1820-talet påtalas i flera sammanhang hur lokala förhållanden gjorde avvikelser från skolordningen nödvändiga och i ett kungligt brev från 1825 uppmanas skoldirektionen rentav att ge förslag på en särskild instruktion för stadens skolor.

En ökande standardisering

Utrymmet för lokal anpassning och variation mellan enskilda läroverk var dock inte obegränsat och över tid märks en tydlig utveckling mot mer standardisering och centralisering av verksamheten. Samtidigt som Stockholmsskolorna ges möjlighet till en lokal instruktion sades i 1820 års skolordning att eforus skulle tillse att inte gammal hävd, nya vanor, inrättningar eller bruk försvagade lagens kraft. Detta var en motsatt princip, där skolan faktiskt skulle genomföra det centralmakten beslutat.
Utvecklingen bort från de lokala anpassningarna och mot en ökande centralstyrning gick hand i hand med läroverkens modernisering. Mycket av anpassningarna som gjorts – särskilt på språkundervisningens område – handlade om att erbjuda en realundervisning som gick längre än vad skolordningarna erkände.

När läroverksstadgorna från seklets mitt inkluderade en utökad realundervisning, med tydligt utökad undervisning i moderna språk, minskade rimligen behovet av lokala lösningar. Att staten samtidigt, genom mer detaljerade föreskrifter och en utbyggd byråkrati, minskade utrymmet för att göra sådana anpassningar, var i det läget mindre problematiskt. Reformerna inom de centrala stadgorna kan ses som att staten, och inte längre den lokala skolan, tog över uppgiften att tillmötesgå ”den allmänneligen rådande opinionen”. Rimligen innebar också den ökande betydelsen av formella utbildningsmeriter att offentlig skola hade mindre behov av att konkurrera med privata alternativ: endast offentlig skola erbjöd denna nya resurs.

Den ökande statliga standardiseringen av läroverken tog sig olika uttryck. Läroverksstadgorna från 1800-talets senare hälft är mer detaljerade och innehåller en rad olika formulär för kontinuerlig återrapportering till centrala myndigheter. Rektorsuppdraget blev viktigare och specialiserades och en central läroverksbyrå inrättades. Florin och Johansson demonstrerar statens ökande ingripande på utbildningens område genom att jämföra antalet förordningar och cirkulär: under de två decennierna omkring 1840 publicerades 42 sådana, under lika många år omkring år 1900 hade antalet tiodubblats.

Standardiseringen begränsades inte till skolornas form, ambitionen sträckte sig också till undervisningens innehåll och utförande. På språkundervisningens område märks till exempel betänkandet från ”Kommissionen för behandling af åtskilliga till språkundervisningen inom Elementarläroverken hörande frågor” (1866). Betänkandet innehöll dels värderingar av mer eller mindre lämpliga undervisningsmetoder och dels en bedömning av tillgängliga läromedel på området. Kommissionens rekommendationer för undervisningen var betydligt mer utförliga än de kortfattade kommentarer som åtföljt till exempel 1820 års skolordning. Flera forskare som studerar metodutvecklingen inom språkundervisningen har kommenterat hur betänkandet bidrog till en ökande likformighet både gällande läromedel och undervisningspraktik. Lektorn L. A. A. Aulin vid Stockholms gymnasium kommenterade uppskattande i Pedagogisk tidskrift att statsmakterna ”närmat sig skolan och trädt in i sjelfva hennes verkstad”, vilket, enligt Aulin, skulle bidra till förbättringar av metodik och läromedel.
Bildtext: Engelsk elementarbok av N.A. Mathesius (1876), representerar en typ av lärobok som främjades av centralmaktens försök att standardisera undervisningen. I denna övning gäller det bl.a. den ganska enkla skillnaden mellan substantiv som subjekt respektive som objekt i engelskan.

Det centralstyrda läroverket

Språkundervisningen inom Stockholms läroverk mot 1800-talets slut ger ett helt annat intryck än situationen vid seklets början. Tidigare hade skillnaderna mellan skolor i olika stadsdelar varit slående, på 1870- eller 1880-talet slås man istället av enhetligheten. I kontrast mot seklets första decennier hade nu alla offentliga läroverk samma utbud språkundervisning och lika många lektionstimmar för varje språk. Sannolikt hade man också ett mer likartat innehåll och metodik, men bristen på uppgifter från seklets första hälft gör sådana jämförelser svåra.

Den minskade variationen mellan skolor gick hand i hand med en ökande, nästintill total, överensstämmelse mellan stadga och praktik. Stadgans formuleringar framstår tydligare som något att omsätta i praktik, inte som ett ideal att omförhandla och väga mot diverse lokala förhållanden. I ett par fall, främst inom realundervisningen, fanns visserligen fortfarande vissa avvikelser i fråga om timantal för moderna språk. Dessa gick dock åtminstone delvis tillbaka på en skrivelse från ecklesiastikdepartementet från 1863.

Även undantaget visar alltså hur centralmakten stärkt sitt grepp: tidigare hade lokala anpassningar beslutats inom kollegium och skoldirektion, mot slutet av seklet krävdes centralmyndighetens sanktion av avvikelser. Medan tidigare avvikelser i regel hade motiverats med lokalsamhällets behov och efterfrågan var argumenten under den senare perioden skolintern: det var en utökad undervisning i gymnastik och vapenövningar som tvingade skolorna att dra ner på de moderna språken.

Vid sidan av den direkt statligt initierade standardiseringen finns också spår av ett mer lokalt initiativ i samma riktning. Åtminstone från 1870-talet finns i Stockholms läroverksarkiv bevarade dokument med titlar som ”Öfverenskommelser om läroämnenas behandling m.m.” eller ”Förslag till lärokurser i de särskilda läroämnen vid hufvudstadens femklassiga läroverk” där rektorerna för olika skolor signerat beskrivning av kursinnehåll och progression och sedan spridit detta till respektive kollegium. De exakta förhållandena kring denna till synes frivilliga samordning är oklar, men den utgör likväl en tydlig kontrast till förhållandena under seklets första decennier.

Skillnaderna mellan läroverk på olika orter, vilka i formellt hänseende utgjorde samma skolform och lydde under samma skolordningar, var vid seklets början betydande. Med tiden började centralmakten utfärda allt mer detaljerade föreskrifter men också utforma system för att tillse och utvärdera att föreskrifterna faktiskt efterlevdes. Utvecklingen var inte utan bakslag: 1849 års cirkulär om att förena olika skolformer i ett gemensamt läroverk var till exempel så vagt formulerat att det ledde till stora skillnader i det lokala genomförandet. Det är uppenbart att centrala styrdokument länge bara var en av flera faktorer som styrde skolornas faktiska verksamhet. Ekonomi, lokal efterfrågan, eventuell privat konkurrens, traditioner m.m. kunde vara nog så viktiga. Under sådana förhållanden blir det naturligtvis problematiskt att skriva utbildningshistoria utifrån centrala läroplaner, men lika viktigt att ifrågasätta ett anakronistiskt perspektiv där skolorna bara realiserade den centralt formulerade utbildningen.


Peter Bernhardsson, f. 1982, fil.dr, adjunkt vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. Han disputerade 2016 på en avhandling om hu förhållandet mellan privat och offentlig undervisning förändrades under 1800-talet, då den offentliga skolan genomgick en tydlig modernisering. Avhandlingen, vilken belönades med Carl Johans Förbundets pris för 2016, visade hur de båda undervisningstyperna vid seklets början agerade som relativt jämbördiga konkurrenter på en utbildningsmarknad, men att privatundervisningen alltmer kom att reduceras till ett komplement till ett dominerande läroverk. Sedan disputationen är Bernhardsson verksam som lärare och kursansvarig inom lärarutbildningarna vid Uppsala universitet.


 

 

 

 

 

Litteratur
Aulin, L.A.A. (1866), ”Språkundervisnings-kommissionens betänkande” i Paedagogisk tidskrift, Supplementband nr 1.
Bernhardsson, Peter (2016), I privat och offentligt. Undervisningen i moderna språk i Stockholm 1800-1880. Studier i utbildnings- och kultursociologi 9. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
Florin, Christina & Ulla Johansson (1993), ”Där de härliga lagrarna gro…” Kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850-1914. Stockholm: Tiden.
Radford, Harry (1985), ”Modern languages and the curriculum in English secondary schools” i Social histories of the secondary curriculum. Subjects for study, red. av Ivor F. Goodson. London: Falmer.

PETER BERNHARDSSON, f. 1982, fil.dr, adjunkt vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. Han disputerade 2016 på en avhandling om hu förhållandet mellan privat och offentlig undervisning förändrades under 1800-talet, då den offentliga skolan genomgick en tydlig modernisering. Avhandlingen, vilken belönades med Carl Johans Förbundets pris för 2016, visade hur de båda undervisningstyperna vid seklets början agerade som relativt jämbördiga konkurrenter på en utbildningsmarknad, men att privatundervisningen alltmer kom att reduceras till ett komplement till ett dominerande läroverk. Sedan disputationen är Bernhardsson verksam som lärare och kursansvarig inom lärarutbildningarna vid Uppsala universitet.

PETER BERNHARDSSON, f. 1982, fil.dr, adjunkt vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. Han disputerade 2016 på en avhandling om hu förhållandet mellan privat och offentlig undervisning förändrades under 1800-talet, då den offentliga skolan genomgick en tydlig modernisering. Avhandlingen, vilken belönades med Carl Johans Förbundets pris för 2016, visade hur de båda undervisningstyperna vid seklets början agerade som relativt jämbördiga konkurrenter på en utbildningsmarknad, men att privatundervisningen alltmer kom att reduceras till ett komplement till ett dominerande läroverk. Sedan disputationen är Bernhardsson verksam som lärare och kursansvarig inom lärarutbildningarna vid Uppsala universitet.


 

 

 

 

Litteratur
Aulin, L.A.A. (1866), ”Språkundervisnings-kommissionens betänkande” i Paedagogisk tidskrift, Supplementband nr 1.
Bernhardsson, Peter (2016), I privat och offentligt. Undervisningen i moderna språk i Stockholm 1800-1880. Studier i utbildnings- och kultursociologi 9. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
Florin, Christina & Ulla Johansson (1993), ”Där de härliga lagrarna gro…” Kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850-1914. Stockholm: Tiden.
Radford, Harry (1985), ”Modern languages and the curriculum in English secondary schools” i Social histories of the secondary curriculum. Subjects for study, red. av Ivor F. Goodson. London: Falmer.

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *