ELISA SERRANO

 

Denna artikel jämför hur befolkningen i Spanien och Sverige utbildades i smittförebyggande åtgärder mot tuberkulos. En analys av den offentliga diskursen i dessa två länder visar på framväxten av två likartade pedagogiska inriktningar, men med delvis olika fokus. I Spanien dominerade en medborgerlig sedlighetspedagogik som moraliserade fritiden och även inkluderade bostad, arbete och kost. I Sverige konsoliderades en miljö- och vanepedagogik, artikulerad av föreningar och staten. Båda länderna upprättade utbildningssystem för tuberkulospedagogik. I Spanien riktades dessa tydligare mot arbetarnas krogliv, medan de i Sverige integrerades i ett moral-hygieniskt program för vardagsvanor (alkohol, tobak, kaffe) inom nykterhetsundervisning och skolhygien.

Kort historia om tuberkulos: vetenskap, miljö och beteende

Behandlingen av tuberkulos (TB) från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet följde den medicinhistoriska utvecklingen. Före läkaren och bakteriologen Robert Kochs (1843–1910) upptäckt av den bakteriologiska orsaken 1882 samexisterade förklaringar som kombinerade arv och miljö med omdömen om seder. De medicinska föreläsningarna vid den Spanska Läkarkongressen i Madrid (1864)[1] visar tydligt detta. Man ifrågasatte, utan att helt avfärda, nödvändigheten av strikt ärftlig överföring. I stället betonades klimat, trångboddhet, bristfällig ventilation, otillräcklig kost och hårt arbete, tillsammans med beteenden som ansågs skadliga, som onani. Sjukdomens orsaker förstods som en blandning av biologiska och moraliska faktorer.[2] Kunskapen om den bakteriologiska orsaken till TB förändrade bilden av den och befriade de fattiga från skuldbeläggning. Samtidigt erkändes behovet av institutionell hjälp mot denna infektionssjukdom.

Kontrollen av tuberkulos kom att fokusera mer på hygien. Även om vaccination, och från 1944, streptomycin förändrade prognosen, byggde preventionen främst på sanitära och beteendemässiga åtgärder: vädring, desinfektion, isolering, förbättrad bostad och kost, smittspårning och hälsoupplysning. För att sprida detta program genomfördes folkbildningsinsatser som begripliggjorde bakteriologin för människor i lokalsamhället. Den antituberkulösa kampen fungerade som en social hygienpedagogik som upprättade vanor och omdefinierade klass- och könsnormer i offentligheten.

Den här artikeln använder tuberkulos som ett exempel för att visa hur arbetare och deras familjer beskrevs och påverkades av det offentliga samtalet om hälsa och utbildning i Spanien och Sverige. Tidsramen sträcker sig från slutet av 1800-talet, då de första anti-tuberkulosföreningarna bildades, till mitten av 1900-talet då upptäckten av streptomycin gjorde dem överflödiga. Bland de historiska källorna ingår officiella rapporter och stadsplaneringsdokument från kommunala och statliga organ (t.ex. från Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos), medicinska publikationer samt ett anförande från Real Academia Nacional de Medicina. Därtill har visuellt hälsopedagogiskt material i press, affischer och kortfilmer inkluderats.

Spanien: hälsopedagogik och arbetarmoral

Medicinska och kommunala källor från förra sekelskiftet rapporterade höga dödstal i TB och andra lungsjukdomar i städerna, vilket hängde samman med trångboddhet, bristfällig ventilation, brister i vatten och avlopp samt otillräcklig diet[3]. Inom denna ram definierades TB tidigt som en social sjukdom: en infektion där risk och förlopp påverkades av materiella villkor och vardagsvanor[4]. Begreppet rymde två mål: att reformera miljöer och påverka beteenden.

I de offentliga myndigheternas svar kombinerades reglerande och organisatoriska åtgärder med program för hälsoupplysning. På det institutionella planet drev initiativ som Luis Comenges i Barcelona (1892–1893) på för obligatorisk anmälan av fall, kommunal desinfektion och förbud mot handel med potentiellt kontaminerade kläder, vilket förde in den framväxande bakteriologin i de urbana regelverken[5]. Stadsförbättringar genomfördes också. Madrids avloppsnät ökade exempelvis från 95 km år 1912 till 540 km år 1927[6]. Ändå ignorerades och ibland till och med förlöjligades dessa förbättringar och hygieninsatser:

Här i Barcelona är vi tyvärr långt ifrån att nå detta ideal; när vi i fjol föreslog lämpligheten av obligatoriska desinfektioner och förbud mot försäljning av kläder i fall av TB, var det nära att vi blev bannlysta; man talade om hygienens tyranni[7]

Det hygienistiska språket utvecklade också en moralisk pedagogik som syftade till att reglera sällskapsformer som ansågs riskabla. Krogen framställdes som en miljö som främjade överkonsumtion av alkohol, delning av glas och dålig ventilation.[8] Budskap om nykterhet och goda seder betonades, liksom alternativa sätt att tillbringa fritiden. En del av den sanitära litteraturen kopplade alkoholism och TB som en indirekt riskfaktor, genom försämrat näringsläge, ökad exponering och oordning i hemmet.[9] Effekten av dessa varningar var begränsad eftersom krogen och alkoholen inte bara erbjöd nöje, social gemenskap och en möjlighet att fly från oönskade rutiner, utan också ett snabbt energitillskott genom billig alkohol åt en befolkning med bristfällig kost.[10]

Antituberkuloskommunikation

Den antituberkulösa pedagogiken spreds både genom direkt undervisning och genom masskommunikation. Inom vården utformades dispensarierna som förebyggande centra med ett uttalat pedagogiskt uppdrag, stödda av hemsjuksköterskor som tog profylaxen in i hemmet, genom häften, demonstrationer och kontaktspårning.[11] Samtidigt försökte man sprida häften och handböcker till en bred publik, även om analfabetismen begränsade räckvidden.[12] Föreläsningarna användes för att väcka medvetenhet och mobilisera olika publikgrupper, ofta med ett särskilt tilltal till kvinnor som hygienens garanter. Medierna satte sina egna villkor. I radio krävdes korta inslag och enkelt språk och på film korta speltider och en konstruktiv ton. Ett typiskt exempel är Vidas nuevas av Julio Bravo, inspelad 1936, som kombinerade paroller som ”Kyss mig inte” och vaccinationsscener för att främja goda vanor inom familjen.[13]

Den visuella kampanjen förstärkte dessa riktlinjer genom affischer med tydliga och normativa budskap: spotta inte, torrsopa inte, koka och sterilisera mjölken, vädra, sov med öppna fönster.[14] Evenemang som Fiesta de la Flor (1913) finansierades av monarkin för att samla in medel. Gatorna fylldes av frivilliga som erbjöd blommor i utbyte mot donationer. Samtidigt visade andra mobiliseringskampanjer den organiserade välgörenhetens symboliska kraft: ”den dagliga centimen”, ett öre som medborgarna betalade för att finansiera antituberkulösa åtgärder, gjorde det möjligt att öppna sanatoriet Porta-Coeli (Valencia, 1899) för fattiga patienter och skapade en civilt präglad känslopedagogik, där den lilla gåvan lärde ut att omsorgen om tuberkulossjuka var en kollektiv plikt. Den ekonomiska skörheten och stängningen 1902 visade emellertid gränserna för denna välgörenhetslogik som bas för långsiktig prevention[15]. På grund av sin karitativa karaktär, kritiserades insatserna av arbetarrörelsen, som såg dem som monarkisk och paternalistisk elitpropaganda.

 

 

 

 

 

Sverige: ett nationellt projekt för folkhälsa och social pedagogik

Vid tiden för Kochs upptäckt stod tuberkulos för en mycket stor andel av dödsfallen i Sverige, samtidigt som industrialisering och urbanisering accelererade. Sanatoriemodellen infördes tidigt. Det första sanatoriet öppnade 1891 och, med stöd av kungahuset, byggdes statliga sanatorier på platser som ansågs ha gynnsamt klimat.[16] Det statliga sanatorienätet växte kraftigt från 1908 och hade omkring 3 500 sängar 1910 och 9 000 år 1940.[17] Parallellt utvecklades ett dispensarienät från 1904 (det första dispensariet i Uppsala), som samordnade information, insamling av data och vård, med hembesök, familjeutbildning och smittspårning. Arbetet koordinerades av Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos (SNMT). TB behandlades som en folksjukdom – utbredd, social och förebyggbar – som krävde både materiella åtgärder och pedagogiskt arbete med människors vanor.

Både antituberkulossanatorier och dispensarier hade ett grundläggande pedagogiskt uppdrag.[18] Tack vare statlig finansiering kunde utrymmen och sängplatser i sanatorierna upprätthållas och successivt byggas ut, vilket fungerade som profylax för den friska befolkningen genom att separera personer som var infekterade med bacillen. Uppförandet av dessa byggnader stöddes av boken Tuberkulossjukhus: deras planläggning och uppförande (Stockholm 1906), som innehöll betänkanden, program, ritningar, kostnadsberäkningar och driftkalkyler.[19] Bland undertecknarna fanns E. Stenhammar, en arkitekt med expertis på sjukhus och sanatorier, som betonade hygienens betydelse i det moderna sjukhuset. Patientundervisning beskrevs också i handledningarna, eftersom man förväntade sig att patienterna skulle fortsätta med de hygieniska vanorna när de återvände hem.

Dispensarierna tog från början på sig ett uppdrag som gick utöver det rent medicinska genom att besöka hemmen, undervisa familjer i personlig och miljöhygien, och vid behov ge stöd i form av ved, kläder, tvätt och mat samt identifiera kontakter för att bryta smittkedjor. Denna idé om att skydda hemmet blev en central del av det förebyggande vardagsarbetet. Dispensarierna tog endast emot patienter dagtid och låg därför i urbana miljöer, till skillnad från sanatorierna. Erfarenheten hämtades från England och Tyskland, där sådana inrättningar utvecklades för att stödja sanatoriernas pedagogiska och vårdande arbete.

Den svenska offentliga diskursen fick en normativ ton som lade en del av ansvaret över på ”oförsiktiga” vanor. Läkaren Gustaf Neander (1874–1941) hävdade att tuberkulos också närdes av okunskap och likgiltighet, även i välbeställda hem.[20] Inom detta normativa sammanhang sågs alkohol som ett indirekt problem som undergrävde hygienisk disciplin och hushållsekonomi. I praktiken överlappade tuberkulos- och nykterhetskretsar varandra i mässor och utställningar där nykterhet, hygien och medborgarskap delade samma offentliga rum. Dessutom försökte 1917 års lag begränsa konsumtionen genom statlig kontroll av alkoholförsäljningen.[21]

Föreningsvärdet och informationsspridning

I Sverige organiserades upplysningen som ett nätverk av föredrag, konferenser och kurser, drivet av SNMT och, senare, av patientföreningsrörelsen. Redan 1928 höll läkare 2 443 föreläsningar, med över 317 000 deltagare.[22] Detta kompletterades också med pressartiklar och broschyrer som spreds i skolor och bland värnpliktiga, och avgörande med dörr-till-dörr-undervisning av hemsjuksköterskor som omsatte budskapen i praktiska hushållsrutiner. Denna front mötte nykterhetsarbetet när det statliga betänkandet SOU 1919:9 föreslog en omorganisering av nykterhetsundervisningen i skola och samhälle (med alkoholen i centrum) samt uttryckliga insatser mot ’missbruk av tobak och kaffe’. Därmed konsoliderades det moral-hygieniska program som hälso- och kommunala aktörer redan hade börjat driva.

Den audiovisuella och materiella delen av kommunikationen förstärkte detta ramverk. Föreningen producerade kortfilmer för hälsopropaganda, från tidiga inslag som Tuberkulos (ca 1930) till Medan det ännu är tid (1952), som spreds i utbildningskretsar, lokala biografer och vid visningar med efterföljande debatt. Inne på sanatorierna bedrev patientklubbar intern radio, filmvisningar och studiecirklar, vilket gjorde anstalterna till kulturella miljöer där man lärde ut hygieniska praktiker och en hygienisk medborgaranda. I stor skala finansierades spridningen av enhetliga budskap genom julmärken och broschyrkampanjer, ibland under kungligt beskydd.

Sammantaget skapade föredrag, skola, film och radio, broschyrer och pedagogiska hembesök en kommunikation där budskap som vädra, separera sängar, dela inte glas, uppsök dispensariet förankrades i praktiska tjänster och enkla åtgärder som kunde upprepas i hemmet.

Spanien och Sverige: Likheter och skillnader

Spanien och Sverige byggde, med till stora delar liknande språk och metoder, en praktisk inriktad pedagogik mot tuberkulos. Det centrala budskapet var enhet och delat ansvar eftersom TB sågs som en social sjukdom eller folksjukdom som krävde gemensamma vardagsvanor som att vädra, sprida ut sängar, täcka hostan, städa, översatta till hemmet genom dispensariseringen. Dispensarierna fungerade som hygieniska klassrum. Hemsjuksköterskorna och hembesöken spred konkreta rutiner genom kontaktspårning och väntrumsundervisning, vilket även förstärkte det praktiska lärandet. Kommunikationsmässigt gjorde broschyrer, lokalpress, föredrag, affischer, radio och film den bakteriologiska kunskapen begriplig. Dessutom gav kungligt beskydd en civilt förankrad känsla av tillhörighet och legitimitet, samtidigt som insamlingsformer som julmärkena normaliserade medborgarnas bidrag. Parallellt fungerade den hygieniska stadsplaneringen som en strukturell pedagogik genom förbättrade gator, bostäder och anläggningar som underlättade efterlevnaden genom att göra den praktiskt möjlig.

Skillnaderna mellan Spanien och Sverige låg i hur denna enhet organiserades. Sverige konsoliderade tidigt ett tätt och sammanhängande nätverk (SNMT, stabil offentlig finansiering, patientorganisationer). Tyngdpunkten lades på okunskap och försumlighet som individuella brister snarare än på sociala skikt. Spanien riktade däremot fokus mot arbetarklassens umgängesmiljöer, särskilt krogmiljöer, och ’dåliga’ nöjen. Dessa utvecklingsbanor berodde på olikheter i statlig och kommunal kapacitet, tidpunkt och takt i de urbana och bostadspolitiska reformerna, kulturella förhållanden och finansieringssystem.

Noter och referenser

[1] Ett av de ämnen som behandlades vid den medicinska kongressen var orsakerna till lungsot (lungtuberkulos) och metoderna för att förebygga eller minska dess härjningar.

[2] J. M. Zabala, ”Causas de la tisis pulmonar y medios de evitar o disminuir sus estragos”, i Actas de las sesiones del Congreso Médico Español celebrado en Madrid (Madrid 1865) s. 635–637.

[3] Rafael Huertas, ”Vivir y morir en Madrid: la vivienda como factor determinante del estado de salud de la población madrileña (1874–1923)”, Asclepio 54:2 (2002) s. 253–276. https://doi.org/10.3989/asclepio.2002.v54.i2.150

[4] J. Molero Mesa, ”Francisco Moliner y Nicolás (1851–1915) y el inicio de la lucha antituberculosa en España”, Asclepio 42 (1990) s. 253–279.

[5] Molero Mesa (1990) s. 253–279.

[6] C. Chicote Riego, Discurso leído en la solemne sesión inaugural del curso de 1927–1928 en la Real Academia Nacional de Medicina (Madrid 1928) s. 19–24.

[7] Comenge y Ferrer, ”Revista crítica bibliográfica”, Gaceta Médica Catalana 16 (1893) s. 116–117.

[8] J. Uría, ”La taberna. Un espacio multifuncional de sociabilidad popular en la Restauración española”, Hispania 63 (2003) s. 571–604.

[9] M. C. Palao Ibáñez, La lucha antituberculosa en España (1874–1958): medios de comunicación, sociedad y sanidad. Doktorsavhandling, Universidad Complutense de Madrid (Madrid 2016).

[10] Uría (2003) s. 571–604.

[11] M. de Dios-Aguado, A. A. Peters, M. A. de A. Peres & S. Gómez-Cantarino, ”Enfermera visitadora modelo vanguardista de cuidados de salud en España”, Escola Anna Nery Revista de Enfermagem 27 (2023).

[12] Palao Ibáñez (2016).

[13] Palao Ibáñez (2016).

[14] Ramón Castejón Bolea, Enrique Perdiguero-Gil & José Luis Piqueras-Fernández (red.), Las imágenes de la salud: cartelismo sanitario en España (1910–1950) (Madrid 2012).

[15] J. Molero Mesa (1990) 253–279.

[16] H. Wallstedt & M. Maeurer, ”The History of Tuberculosis Management in Sweden”, International Journal of Infectious Diseases 32 (2015) s. 179–182.

[17] Y. Söderfeldt & J. Samuelsson, ”Patient Mobilisation in the Epidemiological Transition: How Tuberculosis Patients Made the Heart Sick”, Social History of Medicine (2025).

[18] Söderfeldt & Samuelsson (2025).

[19] Johan Wawrinsky et al., Tuberkulossjukhus: deras planläggning och uppförande: betänkande och förslag med program, ritningar, kostnadsberäkningar och driftkalkyler (Stockholm 1906).

[20] Gustaf Neander, Folksjukdomen tuberkulos och dess bekämpande (Stockholm 1928) s. 111.

[21] Kungl. Maj:ts nådiga förordning den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker (SFS 1917:340).

[22] Neander (1928) s. 58.

---

Elisa Serrano-Ausejo är doktorand i pedagogik med fokus på historiedidaktik. Hennes forskning rör historiedidaktik och utbildningsteknologi. Hon har en bakgrund i historia och skrev sin masteruppsats om tuberkulosens historia.

Hemsida: https://www.umu.se/personal/elisa-serrano/

KAROLINA WIELL

 

Studien undersöker utvecklingen av svenska skolbad under 1920-talet med fokus på år 1925, en period som tidigare forskning i stor utsträckning förbisett. Syftet är att analysera vilka skolbadsmodeller som etablerades och hur dessa varierade mellan Norrbottens län, Västernorrlands län och Malmöhus län. Undersökningen baseras främst på kvalitativ analys av dagstidningar, som fungerade både som nyhetsförmedlare och som forum för samtidens hygienpolitiska debatt. Materialet kompletteras med dokumentation från Badkongressen 1925 samt statistik från undervisningsrådet Harald Wallin. Resultaten visar ett tydligt skifte från de tidiga skolbadens kar- och duschbad till en stark dominans för bastubad, särskilt på landsbygden där bastun framstod som den mest kostnadseffektiva lösningen. Dagspressen avslöjar samtidigt regionala skillnader, präglade av lokala traditioner.

Under 1800-talet fick skolan ett allt starkare fokus på barns hälsa, en utveckling som speglade den bredare västeuropeiska hygienrörelsen där befolkningens välbefinnande och arbetsförmåga betraktades som grundläggande för nationens framåtskridande.[1] I denna omdaning har Annelie Drakmann visat hur läkarkåren tog avstånd från äldre föreställningar om smittans spridning – såsom miasmateorier och rökdesinficering – och i stället började rekommendera hand- och kroppstvätt som förebyggande åtgärder.[2] Samtidigt betonade forskning kring badformer vid brunns- och kallbadhus hudens renlighet som central för god hälsa, vilket gjorde badfrågan till en nyckelkomponent i hygienrörelsen.[3] Charlotta Forss har påpekat att bastubadet därigenom omdefinierades: från att ha setts som ett direkt hälsobringande ingrepp blev det nu ett viktigt inslag i den förebyggande hälsovården.[4] Denna utveckling tog sig konkreta uttryck i badinfrastrukturen. I Västeuropa och USA byggdes varmbadhus och duschbad, och i Sverige uppfördes liknande anläggningar i städerna. På landsbygden valde man däremot – inspirerad av Finland – att återinföra bastun som lösning på badfrågan. Drivande i denna folkbadsrörelse var provinsialläkarna.[5] Peter M. Nilsson beskriver Provinsialläkarföreningens bildande 1881 som en av seklets mest betydelsefulla händelser inom svensk medicin: en facklig sammanslutning vars medlemmar aktivt verkade för samhällsförändring och hygieniska reformer.[6] Redan 1886 stod bastubadet på föreningens dagordning, och provinsialläkarna började sprida kunskap om hälsobringande bad – särskilt bastubad – genom dagstidningar, läroböcker, almanackor, kvinnotidskrifter och föredrag riktade till läkare, lärare och allmänheten. Målet var att förmå befolkningen att bada oftare och att initiera offentliga badmöjligheter; i väntan på sådana satsade man på att utbilda framför allt kvinnor och skolbarn i hygien.[7]

Internationellt hade skolbad redan etablerats. Under 1880-talet infördes de i Tyskland, Norge och Danmark, där barn fick undervisning i personlig hygien under skoltid. I Sverige introducerades skolbadet 1890 vid Hälsovårdsföreningens möte i Stockholm, och det första skolbadet öppnade året därpå vid Nikolai folkskola. Snart följde fler exempel såsom: Kubikenborg 1900, Sundsvall 1901 och liksom andra städer som Borås, Alingsås och Trollhättan, ofta i anslutning till nybyggda offentliga varmbadhus. På så vis kom skolbadet att bli en central arena där hygienrörelsens idéer omsattes i praktiken.[8]

Undersökningen gör ett nedslag 1925 i debatten om skolbad, både under Badkonferensen och i dagstidningar, med fokus på Norrbottens län, Västernorrlands län (inklusive Sundsvallsregionen) och Malmöhus län. Badkonferensen arrangerades av Föreningen för Folkbad och vände sig till alla dem som arbetade med att förverkliga den så kallade badfrågan.[9] Syftet med undersökningen är att tillföra nya perspektiv på skolbadens utveckling under 1920-talet, vilket inte behandlats i tidigare forskning där bland annat de nordiska länderna liksom framväxten av de tidiga svenska skolbaden undersökts.[10] Avsikten med denna undersökning är därmed att förstå utvecklingen lite senare i tid liksom skillnader mellan norra och södra Sverige. Dagstidningar utgör det centrala källmaterialet, då de under perioden förmedlade både fakta och debatt, vilket möjliggör insikt i skolbadens spridning och de argument som fördes. Frågan som undersökningen söker besvara är: Hur utvecklades skolbaden under 1920-talet och vilka regionala skillnader i badformer kan observeras mellan Norrbottens län, Västernorrlands län och Malmöhus län?

Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet var epidemiska sjukdomar vanliga, och barn – särskilt de från fattiga hem utan tillgång till rent vatten, avlopp och näringsrik mat – var extra utsatta. I England var tuberkulos, vid sidan av difteri, en av de vanligaste dödsorsakerna bland barn.[11] Ekonomhistorikern Britt-Inger Puranen har dock konstaterat att dödligheten i tuberkulos i Sverige främst var hög bland de yngsta (0–5 år) och äldsta (65–70 år).[12] Lokala skolhygieniska undersökningar 1910–1920 visade att omkring 20 % av barnen var tuberkulinpositiva och 1,25–1,30 % hade utvecklad lungtuberkulos. På 1940-talet hade dessa siffror sjunkit till 5–7 % respektive 0,1 %.[13] Hans Nilsson visade samtidigt att folkskolan successivt tog ett större ansvar för barnens hälsa. Från 1878 användes normalritningar vid nybyggnation av skolor, och 1882 års folkskolestadga införde regler för hantering av smittsamma sjukdomar. Parallellt genomfördes flera skolhygieniska utredningar som granskade både skolornas lokaler och elevernas hälsa.[14] Den mest uppmärksammade av dessa utredningar initierades 1882 av Skolkommittén under ledning av Axel Key och publicerades 1885. Studien, som 1893 belönades med Svenska Läkaresällskapets årspris, visade att 50–60 procent av barnen led av långvarig sjuklighet. Key framhöll att ansvaret för barnens hälsa borde delas mellan hem och skola, men att skolan borde ta ett större ansvar än tidigare.[15] Folkskolans barn, ofta från fattiga hem, antas dock ha haft sämre levnadsvillkor än de barn som ingick i Keys undersökning. Mellan 1910 och 1940 minskade barnens tuberkulosfall kraftigt – en utveckling som C. W. Herlitz kopplade till calmette-vaccinet, men också till införandet av skolluncher och förbättrad hygien genom exempelvis skolbad.[16]

När skolbarnen började bada och olika skolbadsmodeller år 1925

Enligt undervisningsrådet Harald Wallin hade år 1925 över 200 skolbad inrättats i Sverige under en 35-årsperiod sedan 1890-talet.[17] Skolbaden sågs som en del av skolans fostrande uppdrag och ett sätt att forma barnen till ”ett härdigt och kraftigt släkte”[18]. Professor i hygien Alfred Pettersson framhöll att det nu blivit allmänt accepterat att skolbarn behövde bada regelbundet.[19] Ungefär hälften av skolbaden hölls i skolans lokaler, resten vid allmänna badinrättningar, vilket stämmer överens med utvecklingen i Sundsvallsregionen och Västra Götaland. Wallin noterade att 79,7 % av skolbaden var bastubad, medan 20,3 % utgjordes av andra badformer (Tabell 1).[20]

Att bastubadet 1925 var den dominerande badformen är anmärkningsvärt, eftersom de första svenska skolbaden – inspirerade av Tyskland, Norge och Danmark – byggde på karbad och dusch, som vid Nikolai folkskola i Stockholm men även i Sundsvall och Kubikenborg.[21] Även Lena Hammarberg visar att Maria folkskolas skolbad i Stockholm 1897 bestod av karbad med dusch och simbassäng för simundervisning.[22] Men här framgår att denna typ nästan hade försvunnit på 20 år, medan bastubadet tagit över.[23] Detta gör Harald Wallins genomgång från 1925 särskilt intressant. Han anger ingen tydlig förklaring till utvecklingen men menar samtidigt att bastubad inte lämpar sig för barn och att skolor i stället bör ha 10–12 baljor, duschar, omklädningsrum och gärna simbassäng. Å ena sidan rekommenderade även Alfred Berghel denna modell i 1926 års almanacka: ”Duschbadet är det enklaste… billigt och fordrar ett minimum av tid… lämpat för massbad i skolor, fabriker etc.”[24] Å andra sidan ger Berghel en annan synvinkel i sitt föredrag föredrag Om bad såsom medel för folkhälsan förr och nu, då Berghel beskrev bastubadet som mest effektivt för yngre och medelålders då det rengör huden väl.[25] Därmed blev Wallin mer positiv till bastubadet även om han betonar att bastubadet för barn borde vara svalare än för vuxna och att hård borstning skulle undvikas.[26] Ett argument som Alfred Pettersson lyfte för bastubadet var att det lockade fler, eftersom det upplevdes behagligare. Han menade att alla badtyper kunde erbjudas i städer, men att varmluftsbad (bastubad) var den mest realistiska lösningen på landsbygden, där anläggningarna borde vara små, enkla och billiga. I praktiken syftade han på badstugor med förstuga, avklädningsrum och bastu. Skolbad kunde hållas där på förmiddagar, medan äldre och arbetande kunde använda badstugan senare under dagen.[27] Liknande råd gavs i Svenska Dagbladet 1925 där man föreslog att skolbad, i alla fall i städerna eller större samhällen skulle bedrivas i det lokala varmbadhuset, medan alla nya skolbyggnader på landsbygden borde inredas med skolbad.[28] Budskapet stöddes även av provinsialläkaren i Karesuando, som förespråkade finsk bastu som skolbad.[29]

Debatten vid Badkongressen visar att skolbad främst rekommenderades som kar- och duschbad, vilket också dominerade vid introduktionen på 1890-talet. Samtidigt förespråkade flera läkare bastubad, som enligt statistiken var den vanligaste skolbadsformen 1925. E. Edén uppgav att skolbad fanns i 92 stadsskoldistrikt och 100 landsbygdsskoldistrikt, men skillnaden var stor: 75 % av folkskolorna i städerna hade skolbad 1920, medan endast 6 % av landsbygdens skolor hade det.[30] Det är därför rimligt att tänka att det trots det liknande antalet anläggningar kan badformerna ha utvecklats olika mellan stad och landsbygd. I städerna byggdes varmbadhus i stor omfattning från 1860-talet, men de var kostsamma att driva.[31] På landsbygden tillkom få badanläggningar före 1920-talet, då enklare badstugor började byggas.[32] Eftersom undersökningen fokuserar på 1925 blir det därför relevant att studera utvecklingen vid denna tid genom dagspressen. Från detta år verkade dessutom Föreningen för folkbad för att främja skolbad i samband med nybyggnation av badstugor på landsbygden.[33] Kostnader angavs som främsta hinder, varför statliga och landstingskommunala bidrag föreslogs, samtidigt som man betonade att dusch- och bastubad inte var särskilt kostsamma.[34]

I Norrskensflamman framgick hur skolbad inrättats i nordligaste Sverige: Centralskolan i Kiruna hade dusch och bassäng, medan Jukkasjärvi och Parakkaavaara hade skolbastu. I arbetsstugan i Vittangi och hyrda bastur i Svappavaara, Lainio, Lannavaara och Ö. Soppero erbjöd också skolbad, och nya bastur byggdes i Svappavaara, Kuravaara och Kouksu.[35] Större centralorter kunde erbjuda skolbad med bättre faciliteter, medan byarna främst förlitade sig på bastubadet, särskilt i bastutraditionsrika områden som Norrbottens län. Detta överensstämmer med Wallins statistik, och liknande mönster ses kring Örnsköldsvik, där endast staden hade skolbad och landsbygdens skoldistrikt arbetade för att bygga bastu för barnen.[36] I Sundsvall vid sekelskiftet 1900 fanns skolbad endast i Kubikenborg och Sundsvall. 1925 rapporteras skolbad i Sundsvall, Kubikenborg, Svartvik, Essvik, Skälarön, Timrå och Ånge, men vilken typ av skolbad som erbjuds framgick inte.[37]

I Arbetet framgick att skolbad etablerats på många platser och att intresset ökade. I Malmö, Burlöv, Svedala, Göddeslöv och Trelleborg låg skolbaden i skolbyggnaden, medan Lund använde varmbadhuset. Badstugor omnämndes inte. [38] Trelleborgstidningen rapporterade att barn i Trelleborg och Lund badade ryska bad (ångbastu, Banja) och karbad, vilket visar att bastubad förekom i södra Sverige men eventuellt utan finsk påverkan.[39] I Sydsvenska dagbladet noterades däremot att skolråd och befolkning var ointresserade av skolbad i sydöstra Skånes skoldistrikt.[40]

Slutsats: Ett skolbad i förändring – från dusch till bastu i 1920-talets Sverige

Till skillnad från tidigare undersökningar har jag gjort ett nedslag i skolbadets utveckling kring mitten av 1920-talet, fyra år efter bildandet av Föreningen för folkbad, som hade som syfte att främja folkbad, exempelvis skolbad. Undersökningen visar att Sverige successivt gick från den typ av skolbad som bedrevs i övriga Europa och i svenska städer – duschbad – till att på landsbygden satsa på bastubadet, som ansågs mest kostnadseffektivt för både folkbad och skolbad. Bastubadet behövde inte heller integreras i skolbyggnaden utan kunde inrättas i den lokala badstugan. Dagspressen visar att bastubadet var självklart i Norrbottens län, där den finska badstugan fungerade som förebild, medan situationen var mer otydlig i Västernorrlands län och Malmöhus län. I Malmöhus län förekom istället inspiration från den ryska varianten Banja när badstuga diskuterades. Trots dessa skillnader visade badkongressen 1925 att bastubadet användes i fler skolbad än duschbadet, vilket är anmärkningsvärt eftersom antalet skolbad var ungefär lika stort i stads- som landsbygdsskoldistrikt. Även i städerna blev bastubadet alltså allt mer dominerande. Samtidigt framgår både i dagspressen och på badkongressen en frustration över hur långsamt etableringen av skolbad gick, och behovet av statlig eller landstingsfinansiering lyftes för att påskynda utvecklingen – något som dock inte genomfördes förrän under 1940-talet.[41] Hur skolbadet kom att inverka på elevernas hälsa är svårt att sia om, men vi vet att andelen tuberkulospositiva och sjuka i tuberkulos kraftigt sjönk under denna tiden och att skolbadet upplevdes vara en av de mest betydelsefulla orsakerna tillsammans med tuberkulosvaccin och skolmåltider.

Noter och referenser

[1] Se bl.a. Ulf Olsson, 1999, Drömmen om den hälsosamma medborgaren, s.13, 17–18. Daniel Larsson, 2015, Koleran – Samhället, idéerna och katastrofen 1834, s. 24–28. Karin Johannisson, 1990, Medicinens öga – Sjukdom, medicin och samhälle – historiska erfarenheter, s. 19–20.

[2] Annelie Drakmann, 2021, ”Utrökt eller avsköljd – Övergången från rök till vatten som rengörande substans bland svenska läkare under 1800-talets slut”, i Annola, J., Drakman, A., Ulväng, M. (ed), Med tvål, vatten och flit – Hälsofrämjande renlighet som ideal och praktik ca 1870–1930. s.19–42.

[3] Wiell, 2018, s. 55-60.

[4] Charlotta Forss, 2024, “The body in the Bathhouse:Healt and Bathing in Early Modern Sweden” i M. Eyice, C. Forss (red) Health and society in early modern Sweden. 57–82, s.60.

[5] Alfred Berghel, 1925, ”Om bad såsom medel för folkhälsan förr och nu”, i Föreningen för Folkbad, Bad och folkhälsa : förhandlingarna vid Badkongressen år 1925 i Stockholm / med statsbidrag utgivna av Föreningen för folkbad, 24-40, s. 31.; Wiell, 2018, Bad mot Lort och Sjukdom – Den privathygieniska utvecklingen i Sverige 1880–1949, s.62-67, 219-226; Karolina Wiell, 2021, ”Den nordiska badfrågan och det svenska folkbadet 1880–1950”, i J. Annola, A. Drakman, M. Ulväng (red) Med tvål, vatten och flit: Hälsofrämjande renlighet som ideal och praktik, ca 1870–1930, 19-42, s.27, 30-31, 34-38.

[6] Peter M Nilsson, 2012, ”Den radikala medicinska traditionen i historisk belysning”, i Socialmedicinsk tidskrift Nr 1, 2012, 76–81, s.78

[7] Wiell, 2018, s. 95–118; Karolina Wiell, 2021, s. 28.; E.W. Wretlind, 1886, ”Svenska provinsialläkareföreningens årsmöte”, i E.W. Wretlind, Eira, Årg. 10, nr 17, s540-544, s.543–544.

[8] Wiell, 2021, s.30–31.; Karolina Wiell, 2023, Folkbad som folkbildning för förbättrad folkhälsa. Konferenspaper presenterat vid MIMERs forskarkonferens November 2023, passim.; Karolina Wiell, 2024, ”Ett märkligt tidstecken som manar till efterföljd…” i Olofsson, S. (red), Någonting på spåret: Femton texter om ett närgånget nyss. 337–384, s. 370, 372.

[9] Badfrågan var ett västeuropeiskt fenomen som utvecklades under slutet av 1800-talet där bland andra läkare men även folkskollärare engagerade sig i att öka badmöjligheterna för befolkningen genom informationsspridning men även byggnation av offentliga bad och skolbad.

[10] Se Wiell, 2023. och Wiell, 2024.

[11] Pamela Horn, 1989, The Victorian and Edwardian Schoolchild, s. 69.

[12] Britt-Inger Puranen, 1984, Tuberkulos – en sjukdoms förekomst och dess orsaker Sverige 1750–1980, s 141.

[13] C. W. Herlitz, 1961, Skolhygienens historia – En översikt främst av utvecklingen i Sverige, s. 126–127.

[14] Hans Nilsson, 1994, Mot bättre hälsa – Dödlighet och hälsoarbete i Linköping 1860–1894, s.70

[15] Wiell, 2018, s. 130–131.

[16] Herlitz, 1961, 126–129.

[17] Wiell, 2023, passim.; Wiell, 2024, s. 370, 372.

[18] Harald Wallin, 1926, ”Om skolbad” i Bad och folkhälsa – Förhandlingarna vid badkongressen år 1925 i Stockholm, s. 103

[19] Alfred Pettersson, 1926, ”Om anordnandet av badmöjligheter i stad och på landsbygd”, i Föreningen för Folkbad, Bad och folkhälsa : förhandlingarna vid Badkongressen år 1925 i Stockholm / med statsbidrag utgivna av Föreningen för folkbad, 95–102, s. 101.

[20] Wallin, 1926, s. 104-105; Wiell, 2023, passim.; Wiell, 2024, s. 370, 372.

[21] Wiell, 2018, s. 90-91, Wiell, 2021, s.29; Wiell, 2024, s.350, 353, 366, 383.

[22] Lena Hammarberg, 2009, Maria folkskola och hälsan 1880–1930, s37.

[23] Wallin, 1926, s. 105

[24] Wallin, 1926, s. 106

[25] Alfred Berghel, 1926, ”Om bad såsom medel för folkhälsan förr och nu”, i Föreningen för Folkbad, Bad och folkhälsa: förhandlingarna vid Badkongressen år 1925 i Stockholm / med statsbidrag utgivna av Föreningen för folkbad, 24–40, s. 37.

[26] Berghel, 1926, s. 38.

[27] Pettersson, 1926, s. 96–97, 101.

[28] SvD, Folk badar för litet, s. 8, 1925-09-07

[29] Haparandabladet, Karesuando-barnen behöva bada, s. 2, 1925-09-03

[30] E. Edén, 1926, ”Befintliga badanläggningar i Sverige”, i Föreningen för Folkbad, Bad och folkhälsa : förhandlingarna vid Badkongressen år 1925 i Stockholm / med statsbidrag utgivna av Föreningen för folkbad, 79–94, s. 94.; Herlitz, 1961, s. 131.

[31] Wiell, 2023, s. 19.

[32] Wiell, 2018, 86–92.

[33] Arbetaren, Renlighet får icke anses som lyx, s.6. 1925-04-21.

[34] Arbetaren, De första skolbaden ansågos vara en maskerad socialism, s. 6. 1925-06-13.

[35] Norrskensflamman, Skolbad, s. 3, 1925-08-26

[36] Örnsköldsviksallehanda, Regelbundna skolbad förekommer endast i Örnsköldsviks skoldistrikt, s. 6, 1925-08-17

[37] Arbetaren, Regelbundet ordnade skolbad vid ett flertal av distriktets skolor, s. 1, 1925-08-12.

[38] Arbetet, Skånebefolkningen börjar intressera sig för skolbad, s.7. 1925-05-04.

[39] Trelleborgstidningen, Intresset för skolbad tilltagande, s. 2. 1925-05-04.

[40] Sydsvenska dagbladet, Skolbadsfrågan i allmänt ej aktuell, s. 4. 1925-05-06.

[41] Inte förrän i mitten av 1940-talet tycks finansieringen av skolbad ha blivit alvar då det fanns ett krav på att erbjuda kostnadsfria skolbad för att beviljas lån och bidrag för badstugubyggnation enligt Folkbadsutredningen 1945. Källa: SOU 1954:25, 1954, Friluftsbad, simhallar, bastur – simundervisning och simlärarutbildning – Betänkande avgivet av Statens folkbadsutredning, s. 20.

---

Karolina Wiell är fil.dr i ekonomisk historia och undervisar i historia vid Karlstads universitet. Hennes forskning fokuserar på välfärdsstatens tidiga utveckling kring sekelskiftet 1900, särskilt frågor om hälsa, renlighet och personlig hygien. I sin avhandling Bad mot lort och sjukdom (2018) undersöker hon hur renlighetsidealen växte fram och ledde till byggandet av omkring 10 000 badstugor i Sverige. Hon har även fördjupat sig i den nordiska renlighetsrörelsen och skolbadens och bastubadens historia. Sedan 2025 är hon Bastu Akademins adjungerade expert i bastuhistoria.

Hemsida: https://www.kau.se/personal/karolina-wiell

KERSTIN HULTER ÅSBERG

 

I denna artikel ges en bakgrund till sanatorievården och rehabiliteringen som skulle förbereda patienten för ett liv efter sanatoriet, om man överlevde. I analysen kommer särskild uppmärksamhet att ägnas åt Flickan Carins brev, en brevsamling från Apelvikens kustsanatorium på 1930-talet. I ett unikt material av enkätsvar och intervjuer med patienter och anställda kompletteras historien om Apelvikens Kustsanatorium med minnesbilder av några lärare och skolmiljön fram till 1940.

Inledning

De första svenska sanatorierna skapades på privat initiativ med hjälp av filantropiska donationer. Vårdtiderna blev långa och därmed blev det nödvändigt att inrätta skolundervisning för barnpatienterna. Från 1904 finns belagt att skolundervisning hade införts på sanatoriet i Vejbystrand. Efter 1908–1909 års riksdag infördes statsbidrag till så kallade folksanatorier i hela landet och antalet sanatorier ökade till ett hundratal. Från 1913 infördes statsbidrag till skolundervisning, vilket bör ha påskyndat införandet av skolutbildning på alla sjukhus som vårdade barn.

Skolundervisningen på sanatorierna utvecklades parallellt med den framväxande svenska folkskolan, men har sällan undersökts. Genom att studera denna miljö kan vi förstå mer om hur utbildning organiserades för tuberkulossjuka barn. Det finns god statistik från de svenska sanatorierna över antal inskrivna patienter, deras ålder, kön och yrke, och om de utskrevs friska, förbättrade, icke förbättrade eller avlidna. Det finns statistik över personal av olika kategorier, men det saknas vanligtvis uppgifter om förekomsten av skollärare och undervisningstimmar. Det kan bero på att läraren i allmänhet avlönades av kommunen, och att dessa uppgifter kan återfinnas i kommundata. I en årsberättelse från Apelvikens kustsanatorium 1940 står det att småskollärarinnan Nelly Nilsson avlidit. Hon hade tillträtt tjänsten 1914 och sedan skött sin verksamhet ”på ett plikttroget och samvetsgrant sätt” i tjugosex år.

Frågan om utbildningens betydelse i vårdsammanhang blir särskilt tydlig när man vänder blicken mot de barn som tillbringade långa perioder på svenska sanatorier. Här väcks frågor om hur deras skolgång egentligen organiserades och hur de själva upplevde undervisningen och lärarinnorna vid sanatorierna. I analysen riktas därför särskild uppmärksamhet mot Flickan Carins brev från Apelvikens kustsanatorium på 1930-talet. Tillsammans med enkätsvar och intervjuer med tidigare patienter och anställda ger detta en fördjupad bild av lärarna och skolmiljön vid Apelviken fram till 1940.

Sanatoriet – en vårdform för patienter med tuberkulos

Sanatorierna skapades i Europa från 1860-talet och framåt som en sjukhusinrättning för att erbjuda det ökande antalet tuberkulospatienter frisk luft, vila och riklig näring. Sanatoriet erbjöd isolering, både från en potentiellt ohälsosam hemmamiljö och för att förhindra att den sjuka skulle smitta andra. Det fanns ingen botande behandling förrän på 1940-talet. Vårdtiderna blev långa, från ett halvår till flera år. Överlevnadsstatistiken vid tuberkulos visar att barn i skolåldern överlevde i högre utsträckning än spädbarn och äldre från 20-årsåldern och uppåt.[1]

Om patienterna överlevde förväntades de återvända till sitt vanliga liv i så bra form som möjligt. En rehabilitering efter den akuta sjukdomen kunde ta tid, men den skulle påbörjas på sanatoriet. Det innebar läkarordinerade rikliga näringsintag och fysiska aktiviteter med exempelvis promenader och trädgårdsarbete, med skola och hantverksutbildning, med psykosociala och kulturella aktiviteter.

De första sanatorierna etablerades genom engagerade läkare och privata filantropiska donationer. Genom en nationalinsamling 1897, till minne av kung Oskar II:s 25 år på tronen, kunde fyra så kallade jubileumssanatorier anläggas. Vid 1908–1909 års riksdag fattades dessutom beslut om att alla län skulle inrätta ett eller flera folksanatorier med statligt stöd. Därmed inleddes en omfattande utbyggnad som så småningom resulterade i över 100 sanatorier runt om i landet. Det var alltså det politiska beslutet om statligt stöd som initierade denna stora expansion.

Skola på sanatoriet

De första barnsanatorierna i Sverige från 1890 tog emot skrofulösa barn, det vill säga med lymfkörtel-tuberkulos, under sommarmånaderna för vistelse i frisk luft med bad och sol och rikligt med mat.[2] Då var det inte aktuellt med skola. Samtidigt hade Folkskolestadgan från 1842 ålagt varje socken, sedermera kommun, att erbjuda skola till alla barn. Man rekommenderade att alla ”i skolåldern warande barn böra i skolan sig inställa”. År 1913 genomfördes den statsbidragsreform som ledde till att statsbidragen blev den viktigaste inkomstkällan för svenska skoldistrikt, vilket också kom att påverka skolundervisningen på sanatorierna. Men när vårdtiderna utökades över höst- och vårterminerna infördes skolundervisning, som kunde variera betydligt från det ena sanatoriet till det andra, mycket beroende på andelen barn i skolåldern som vårdades där. Dessförinnan finansierades både vården och skolan av privata och insamlade medel.

Ett tidigt exempel finner man vid Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium (KVK), som startade 1903 i Vejbystrand. Initiativtagare var doktor Ernst Lindahl som var sjukhusets chef fram till 1935. Redan 1904 hade han ordnat med skolundervisning för barnen på sanatoriet, både småskola och folkskola. När sedan tuberkulosen försvann i början av 1950-talet blev det istället barn med polio och så småningom handikappade barn som kom att vårdas och få sin skolutbildning på sjukhuset i Vejbystrand.^[3]

Det första sommarsanatoriet för barn på Styrsö startade 1890 och utökades 1908 till ett åretruntsanatorium. I en hembygdsskrift från Styrsö omtalas:

Då många patienter var barn behövdes det skolundervisning för att de inte skulle tappa för mycket kunskap under sin sjukhusvistelse. För de barn som vistades uppe bedrevs undervisning i Villa Solvik och senare i en inredd skolsal på övre plan på stora sjukhuset. Sängbundna barn fick undervisning vid sängen, förmodligen något begränsad. Under många år var det Fröken Hoppe som stod för undervisningen.[4]

Fröken Hoppe var lärarinna på Styrsö under många år. Hon var anställd av Göteborgs stad, enligt överläkarens Svante Orells årsberättelser.

Flickan Carins skolminnen och sjukhistoria

En mer ingående berättelse om hur skolundervisningen kunde upplevas av det sjuka barnet får man genom en brevväxling från Kustsanatoriet Apelviken i början av 1930-talet.[1] Det är flickan Carin som skriver många och långa brev till sin mor och berättar för henne om livet på sanatoriet. Den intensiva brevväxlingen mellan modern och hennes dotter Carin har sammanställts och publicerats genom Carins dotter, Britta S. Lagergård.

Carin var född 1922, och 1931 konstaterades att hon fått tuberkulos. Det blev flera sjukhusvistelser under åren 1931 till 1932, och 1933 kom hon till Kustsanatoriet Apelviken söder om Varberg.  Där vårdades hon fram till 1935, alltså från 10 till 13 års ålder. Här låg hon gipsad för tuberkulos i ena höften. Efter utskrivningen från Apelviken fick hon periodvis bära en läderkorsett. Från maj till juli 1935 låg hon på S:t Görans sjukhus i Stockholm, där hon genomgick en slutlig steloperation av höften. År 1942 kunde hon ta studentexamen och fortsatte därefter sina studier i Stockholm och i Uppsala.

Carins brev under en vårtermin 1933

Folkskolestadgan av 1842 hade anvisat två nivåer för kunskapskrav: en miniminivå som omfattade läsning, kristendomskunskap, kyrkosång, skrivning och räkning, och en nivå över denna som omfattade geografi, historia, geometri och naturlära. Skolundervisningen kunde variera mycket mellan olika skolor beroende på lärartillgång och antal undervisningstimmar. Detsamma gällde förstås undervisning för barn på sanatorier och sjukhus. För barn med särskilda behov inrättades från andra halvan av 1800-talet asyler och uppfostringsanstalter, för barn med sjukdomar i rörelseapparaten särskilda vanföreanstalter och för barn med epilepsi särskilda vårdhem, varav det första redan 1889.[2]

Från 1913 infördes statsbidrag till skolundervisning, vilket bör ha påskyndat införande av skolutbildning på alla sjukhus som vårdade barn. Överläkaren på Apelvikens Kustsanatorium, doktor Johan Severin Almer, var också riksdagsman. Han skrev 1916 en motion, där han påtalade vikten av att lärare vid sanatorier måste för löne- och tjänsteårsberäkning likställas med lärare vid folk- och småskolor, samt att kustsanatorier, som i allmänhet inte drevs av landsting, behövde ett större anslag från staten för sin verksamhet.[3]

Här följer utdrag ur Carins brev från januari till juni 1933, som beskriver hennes skolundervisning motsvarande vårterminen i femte klass. Hennes första brev från Apelviken är daterat 18 januari 1933. Här berättar Carin att hon ligger gipsad tillsammans med två andra kvinnor, Ingegerd som är 25 år och fru Nilsson, som är ”rätt gammal”. Alltså är det ingen barnavdelning. Men den rigorösa dagordningen gäller även barnen. Den 5 februari 1933 skriver Carin:

Först på morgonen vid 5 halv 6 tiden kommer nattfröken, tänder och ger oss tempen. Sedan bäddar de här och ger oss tvättvatten. Klockan 8 kör de ut oss på solverandan. Där är nästan alldeles mörkt då. Halv nio få vi frukost. Då brukar vi få pytt, fiskbullar, äggröra och sånt. Halv tio börjar skolan. Den varar bara tre kvart.

Breven visar att det i dagordningen ingår slöjd, vilket motsvarar det hantverk som de vuxna patienterna förväntas delta i: ”Efter skolan brukar vi ha slöjd nästan alla dagar”. Skolundervisningen vid sanatoriet följer i stort sett samma struktur som i en vanlig folkskola med ämnen som räkning, läsning, rättstavningslära, geografi, historia och kristendom, här i form av söndagsskola.

Läxor och undervisningsstoff varierar över veckorna. Carin nämner exempelvis att de arbetar med geografi och rättstavning och att fredagarna innebär ”två timmar och två läxor”. Helgerna rymmer söndagsskola, och söndagseftermiddagarna beskriver hon som ”de tråkigaste timmarna på hela veckan”. Samtidigt förekommer inslag av ledighet, som de månadslov som bryter undervisningens annars regelbundna rytm. Av Carins beskrivningar i breven framgår att undervisningen tycks ha varit tematiskt upplagd, där en vecka ägnades helt åt geografi och nästa åt historia.

Carin är inte rädd för att påtala för fröken om kraven är för höga. I ett brev berättar hon hur hon helt enkelt lät bli att göra en bråkuppgift ”för det kan ju inte jag”, och hur hon sedan förklarade detta för lärarinnan, som barnen kallar ”Lindeberskan”. Lärarinnans reaktion, att Carin då inte fick gå i klassen, rann förvisso ut i sanden. Dock visar episoden hur Carin både förhåller sig till och prövar gränserna för den disciplinära ordningen. Carin reagerar också på de många läxorna och förhören:

Vi har vanvettigt många läxor till imorgon. Först och främst historia. Har repetition, så vi har från Gustav Vasa till och med Karl den 12:e. Också har vi läsning och så ska vi rätta felen i en räkning. Det är väl hemskt!

Carin noterar också den viktiga hygienen och noggranna städningen, som var en viktig åtgärd för att lära patienterna att skapa en ren miljö även efter utskrivning från sjukhuset. Hon skriver i ett brev den 11 maj:

Hela den här veckan har det varit storstädning här på salen. De har vädrat sängkläder och tvättat sängar bord allting. I förrgår och igår var det en enda röra. Värst igår. Hade vänt upp och ned på allting. Imorgon ska vi ha ett stormande förhör i geografi på hela Europa. Vi har bara fått kartböckerna att läsa i.

Carin fortsätter beskriva sina krävande förhör. Hon skriver ”vi” vilket betyder att hon har skolkamrater, även om de är i olika åldrar. Hon framställer sig inte som en duktig elev, utan framhåller sina svagheter och tillkortakommanden, vilket framgår av följande citat:

Imorgon, eller övermorgon, ska vi ha provräkning. Det är jag i förväg säker på att inte klara. Kan knappast ett dyft procenträkning och ränta och rabatträkning som vi nu börjat med.

Det börjar närma sig examen, men några betyg får man inte förrän man skrivs ut från sjukhuset. Förmodligen för att inte oroa föräldrarna som säkert ändå är oroliga för sina sjuka barn. Förhöret ska ske ute på solterassen, som är en mycket viktig plats på ett sanatorium. Här måste alla patienter, även barnen, vistas ett antal timmar varje dag under de tidsbestämda liggturerna, som innebär timslånga vilostunder flera gånger per dag i friska luften, antingen på en terrass eller på särskilda liggverandor. Men de kan alltså också användas både för undervisning och förhör.

Den 25 maj är det dags för examen. Överläkaren Doktor Hansson och ”en hel massa systrar” förväntas komma och höra på. Carin skriver att eleverna inte vet i förväg vilka ämnen som ska förhöras, ”men jag tror vi får historia, språklära, eller om det är riktigt olyckligt, matematik”. Resultaten från förhöret meddelas samma dag, och då får vi veta hur det går på examensdagen. Det är en annan lärarinna som håller i förhöret, vilket Carin beskriver i följande citat:

Igår hade vi examen. Ämnena var räkning och historia. Vi hade inte fröken Lindeberg på examen utan en som heter fru Albrecktsson. Hon är lärarinna i 3:dje och 4:de klass, så vi fick rysligt lätta tal.

Matematikförhöret verkar ha gått bra trots Carins dubier. Sedan blev det historieförhör: ”I historia hade vi förhör om stenåldern. Jag hade glömt det mesta av det, men klarade mig någorlunda ändå.” Carin blir uppflyttad till sjätte klass och kan lättad delta i firandet efteråt. Carin konstaterar glatt att ”Fröken Lindeberg bjöd på kaffe och tårta lite senare på dagen”.

Av Carins skildring ovan framgår att hon redan kan läsa, skriva och räkna, även om hon inte lärt sig att räkna med bråk än. Fröken Lindeberg är hennes lärarinna i alla ämnen, även historia och geografi. Hennes brev vittnar om att hon har ett för sin ålder stort ordförråd och ledigt språkbruk. Genom moderns många brevsvar förstår man att detta är något hon också har med sig hemifrån. Man kan förmoda att många barn som inte hade en så gedigen social bakgrund hade betydligt svårare att tillgodogöra sig den undervisning som erbjöds.

Röster om lärarinnorna

Lärarinnorna på sanatorierna är i många fall anonyma. Ibland framkommer deras namn i sanatoriernas årsbokslut eller på foton från undervisningstillfällen i klassrum eller på liggverandor. Carin nämner fröken Lindeberg, Lindebergskan, som undervisar henne i alla ämnen, och en fru Albrektson, som normalt undervisar i 3:e och 4:e klass.

Det finns en gedigen redovisning av verksamheten på Apelvikens Kustsanatorium med berättelser av personer som bott och arbetat där i olika funktioner.  Där framkommer att en av de första lärarinnorna var Lizzie Almer, som började tjänstgöra 1917. Hon var dotter till doktor Almer, som inte var gift, men som hade två döttrar, Lizzie född 1895 och Daga född 1896. Daga kom senare att gifta sig med Almers efterträdare som stadsläkare i Varberg, Adolf Rappe.

En tidigare patient, som vårdades vid två tillfällen – från mars 1925 till juli 1927 samt från maj 1931 till december 1932 – berättar följande om sin lärarinna:

Doktor Almers dotter tjänstgjorde som arbetsterapeut, kurator, bibliotekarie, lärarinna och promenadledare… Fröken Almer var snäll och vänlig om man lydde hennes order men blev fruktansvärt arg om man inte gjorde som hon sa.

En lärarinna kunde alltså fungera i olika roller på sanatoriet. Situationen påminner om vad en informator på 1800-talet skulle vara för sina elever som fick hemundervisning. Samtidigt med undervisningen skulle informatorn/lärarinnan fostra eleverna till att lyda och uppföra sig ordentligt. Naturligtvis sa man inte ”du” till lärarinnan, man sade ”fröken”.

Även en lärarinnas erfarenheter redovisas i berättelsen om Apelvikens sanatorium. Lärarinnan Asta Albrektsson, som Carin nämner, anställdes 1933 och stannade till 1975, då hon själv var 72 år gammal. Hon berättar att det var omkring 140 barn i skolan. De var fem lärarinnor, varav två var slöjdlärarinnor. Barnen var uppegående och kom själva till skolsalen, där de var i tre timmar varje dag. De sängliggande barnen fick bara en timma lektion per dag.

Barnen delades upp i småskola med en småskolelärarinna, medan klass 3 och 4 respektive klass 5 och 6 undervisades tillsammans. Dessutom hade man på eftermiddagen en fortsättningsskola mellan klockan 15 och 17. Här nämns att det var ”generöst med materiel, man fick vad man behövde.” Även på solverandan fanns en svart tavla för att underlätta undervisningen. Lärarinnan fru Albrektssosn berättar: ”Barnen fick läxor, rätt mycket läxor, trots att det var på en sal med 30 barn. Det gick bra, det såg syster och personalen till”. Hon beskriver också sitt arbete som mycket mera än undervisning:

Man var inte bara lärarinna, man blev nästan som en mamma för barnen. Det fanns många barn vars föräldrar inte hade råd att ta hem dem när de var döda. De begravdes i Apelviken. Jag har själv varit med på många begravningar där, inte bara barn utan även vuxna.

Många av barnen hade skickats till Apelviken av sina föräldrar från övre Norrland, en del av Sverige som var svårt hemsökt av tuberkulos. Det utgick ekonomiskt stöd för resan till Apelviken, men inte tillbaka, om de dog. För dessa barn anordnades en särskild gravplats, Barnens kyrkogård, en vacker plats nära sjukhuset som än idag kan besökas.

På gravstenarna kan man läsa barnets namn och varifrån de kom. På bilden ses tre gravar för barn från Vilhelmina, Gällivare och Arvidsjaur.

Avslutning

Tack vare Flickan Carins brev får man en unik samtida berättelse inifrån ett barnsanatorium. De flesta patientberättelser återges senare i livet och då kan de ha förändrats på olika sätt. En del förskönar sjukhustiden och talar om den snälla personalen och alla goda vänner som de fick. Andra berättar om skrämmande upplevelser, om lidande och straff. Denna artikel har berört skolundervisningen, och med flickan Carins förmåga att skriva och berätta om sin sanatorieskola ter den sig både väl planerad och genomförd trots barnens allvarliga sjukdom. Det finns utrymme för fortsatt forskning vad gäller skolundervisningen på sanatorierna. Sannolikt finns det också fler lärare, som dokumenterat sin verksamhet lika noga som Asta Albrektson. Som bidrag till fortsatt inhämtning av dokumentation av skola på sanatorium medtages fyra foton från Styrsö respektive Apelviken med lärarinnorna, skolbarnen och Barnens kyrkogård.

Noter

[1]  Britta Schött Lagergård, Flickan Carins brev (Stockholm 2019).

[2] Johanna Ringarp, ”Institutional care and education: circulation of knowledge about epilepsy in Sweden 1915–40”, Medical History 68:3 (2024); Johanna Ringarp, personligt meddelande, aug. 2025.

[3] Börje Källgård & Alva Peterson, Apelviken – från kustsanatorium till kurort (Varberg 2004).

[1] Britt-Inger Puranen, Tuberkulos: en sjukdoms förekomst och dess orsaker. Sverige 1750–1980 (Umeå 1984).

[2] Kerstin Hulter Åsberg, ”Tre svenska kustsanatorier för barn med tuberkulos: Styrsö, KVS i Vejbystrand och Apelviken”, Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 26:1 (2022) s. 59–72.

[3] Karl-Eric Axenström & Karl-Erik Steen Livet gick vidare på Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium i Vejbystrand (KVK): Patienter och personal berättar om barna- och ungdomsår på KVK (Örnsköldsvik 1997).

[4] Frank Engelbrektsson, Styrsö Kustsjukhus – en insulär vård över 60 år (Göteborg 2007).

---

Kerstin Hulter Åsberg, MD, PhD, är docent i internmedicin vid Uppsala universitet och har sedan 2010 varit universitetslektor med ansvar för att starta och leda en universitetskurs i medicinhistoria. Hon är ledamot i Stiftelsen för Uppsala Medicinhistoriska museum och har mottagit flera utmärkelser, bland annat Bengt I. Lindskogs stipendium i medicinens historia (2010) och Region Uppsalas medicinhistoriska stipendium (2018). För närvarande deltar hon i ett flerårigt, mångvetenskapligt projekt vid Uppsala universitet som undersöker de svenska sanatoriernas sociala och kulturella betydelse.

Kontakt: kerstin.hulter.asberg@uu.se

JOSEFIN ENGLUND

 

 Denna artikel undersöker hur de samhällshygieniska upplysningsinsatser och reformprogram som sjösattes i Sverige kring sekelskiftet 1900, i kölvattnet av bakteriologins genombrott, syns i vardagsföreställningar genom idealbilder i kontaktannonser. Tidigare forskning om renlighet, hälsa och kön, baserad på statligt och institutionellt material, menar att ideal om hälsa och renlighet genomsyrade samhället under perioden 1890–1940. Det vore rimligt att anta att dessa ideal också lyftes fram av kontaktannonserande. Beskriver, och i så fall hur, livspartnersökande män och kvinnor den ideala kvinnan och den ideale mannen utifrån hälsa och hygien?

Från slutet av 1800-talet växte de samhällshygieniska ambitionerna och den vetenskapliga medicinen etablerades allt mer, bland annat genom bakteriologins genombrott. Folk utsattes under 1800-talet för, menar Jonas Frykman och Orvar Löfgren, ”systematisk propaganda” med syftet att uppfostra dem till ”rena i tanke och gärning”. Denna process var könskodad, påpekar Lars-Henrik Schmidt och Jens Erik Kristensen, och visar hur danska kvinnor under 1900-talet fostrades till goda husmödrar bland annat genom tidskrifter och hushållsskolor. Fostran till renlighet och sundhet fick även i Sverige ett uppsving, särskilt under perioden kring sekelskiftet 1900, men även under mellankrigstiden då oron för den svenska nativiteten växte.

Tidigare forskning om hälsa och hygien ur ett genusperspektiv visar att ideal om hälsa och hygien genomsyrade hela samhället under perioden. Schmidt och Kristensen beskriver hur renlighetsprojektet sipprade ner i vardagslivet. Utifrån detta framstår periodens renlighetsiver som ett ovanifrånprojekt med familjer och individer som motsträviga objekt. Eva Palmblad och Bengt Erik Eriksson hör till dem som i sin beskrivning av samhälleliggörandet av hälsoarbetet problematiserar ett paternalistiskt förhållningssätt där ”den stora massans tröghet” varit en utmaning för de ”upplysta”.

De upplysningsinsatser och reformprogram som sjösattes under första halvan av 1900-talet var till stor del avsedda att omforma vardagsföreställningar hos den breda folkmassan. Men trots att familjen, hemmet och vardagen betraktades som centrum för den tillrättaläggande renlighetsambitionerna har familjebildarna sällan själva fått komma till tals. Syftet med föreliggande artikel är att undersöka om de samhällsfostrande ambitionerna rörande tanke och gärning under perioden 1890–1940 också syns också avspeglas i kontaktannonser. Beskriver, och i så fall hur, livspartnersökande män och kvinnor den ideala kvinnan och den ideale mannen utifrån hälsa och hygien?

Att undersöka livspartnersökande mäns och kvinnors ideal rörande hälsa och hygien, genom närstudier av deras beskrivningar av sig själva och av sin idealpartner, kan belysa familjens och vardagens relation till den hygienmedicinska upplysningens inflytande under denna period. Begreppen hälsa och hygien undersöks utifrån vilka egenskaper som kontaktannonsörerna lyfte fram som åtråvärda. Här används kvantitativ innehållsanalys och kvalitativ textanalys. De uttryck för hälsa och hygien som utifrån detta är i fokus i artikeln är beskrivningar relaterade till hemmet (skötsel och omsorg), kroppen (omvårdnad, sjukdomsstatus och kraft) och försörjning.

Studien bygger på empiri om hygien och hälsa från en databas bestående de första 250 kontaktannonserna ur Dagens Nyheter 1890 (1891/1892), 1900, 1910, 1920, 1930 och 1940 författade av vardera kön. Tidningens annonsmarknad erbjuder en mycket fördelaktig kontinuitet och hade en stor upplaga och bred läsekrets. Den inblick läsaren får i annonsörernas sammansättning ger intryck av att de ur ett geografiskt och socioekonomiskt perspektiv var en relativt heterogen grupp.[4]

Hälsa och hygien i kontaktannonserna

I detta avsnitt studeras förekomsten av olika egenskaper rörande hälsa och hygien. Avsnittet lyfter också beskrivningar av hälsa och hygien som uttrycker personlighetsdrag och beteende.

Ärade Damer.

Vilken storväxt, hurtig flicka vill i äktenskapligt syfte göra bekantskap med en frisk och rask norrlänning (trävaruhandl.)

Trävaruhandlaren var en av dem som under 1900-talets första hälft ansåg det gångbart att beskriva den ideala livspartnern utifrån egenskaper relaterade till hälsa och hygien.

Sett till hela perioden var det främst hygien som lyftes fram som ideal, till exempel skötsel av hem och kropp. Samtidigt var det också dessa egenskaper som fluktuerade mest över tid. Detta medan egenskaper relaterade till hälsa, som sjukdom och kroppslig kraft, stadigt tappade i betydelse. Som mest betydelsefullt var hygien 1890 och 1930. Fram till 1920 följde betydelsen av hälsa respektive hygien i livspartneridealen varandra relativt väl. Däremot verkar hälsa – som ett tillstånd av eller en frånvaro av sjukdom – 1930 och 1940 tydligare framträda som något annat än den hygien man själv skapar.

Hälsa, som sjukdomsstatus och kroppslig kapacitet, förekommer främst 1900 och 1920, men har inget större inflytande under den undersökta perioden. Den vanligaste beskrivningen var att annonsören eller den tilltänkta partnern var ”frisk”; exempelvis önskades i en annons en ”flicka eller enka med 8,000 kronor, frisk”.

Den hälsosamma idealpartnern var alltså främst frisk, men även sund. ”Sund” i detta sammanhang handlade mer om påverkbar livsföring än avsaknad av sjukdom. Ett exempel på användningen av ”sund” är: ”Finns det någon verkligt sund man i 35-årsåldern som tycker om friluftsliv o. musik, har ideella intressen o. för övrigt är ’en bra karl …”

Hälsa kunde också beskrivas i termer av styrka; ord som ”välväxt”, ”storväxt” och ”stark” signalerade kraft och vitalitet, och 1890 kunde den ideala livspartnern också vara viril och ha god vigör. Mellankrigstiden var den tid då just kroppslig styrka fick en särskild betydelse. Ett exempel på detta är den friske och raske norrlänningen som 1920 sökte en ”storväxt hurtig flicka”.

Hygien kopplad till omsorg och skötsel om kroppen fick, även om det inte var någon radikal förändring, en större del i livspartneridealen 1930 och 1940.

Hälso- och hygienrelaterade uttryck användes under perioden också för att beskriva beteende och personlighet. Man kunde till exempel ha ”sunda åsikter”, ”vårdad uppfostran” och ”rena sinnelag” och ”rent hjerta”. Uttryck som ”sund till kropp och själ” förekommer i några fall. Ett annat uttryck som förekom var ”städad, främst 1920, som här betraktas som ett sätt att beskriva skötsamhet. Beskrivningar rörande hälsa och hygien kan på detta sätt ses som en del i ett skötsamhetsideal.

Sammanfattningsvis framstår hygien som betydelsefullt under perioden, och detta beror till stor del på dess nära relation till hemmet och hushållet. Kunskap om hemmet och hushållets skötsel var framträdande under hela perioden, men var som mest gångbart 1890 till 1910. Detta talar i viss mån emot den Schmidts och Kristensens bild av ”nedsippring” och av den ovan beskrivna hygienupplysningen. Samtidigt var det just efter denna tid – 1930 – som professionaliseringen av hemmets hygien framträder i annonserna då hembiträdena dyker upp, vilka var en efterfrågad arbetskraft i statliga satsningar för ökad hälsa och hygien hos befolkningen.

”Framförallt bör hon vara frisk” – den ideala kvinnan

Hem- och hushållsegenskaper hängde inte bara samman med ideal rörande hälsa och hygien – de var en del av dem, och här kan vi i kontaktannonsörernas beskrivningar se hur dessa relaterade till kön.

Damer!

En medelålders Man med god social ställning, godt hem och 15,000 kr. årlig inkomst önskar, möjligen för äktenskaps ingående, stifta bekantskap med en bildad, god och allvarlig flicka eller enka med jämnt lynne, väl hemmastadd i husliga göromål, åldern 23–35 år. Framförallt bör hon vara frisk och äfven se bra ut …

Hälsa och hygien rörande kvinnan handlade främst om hemmet och hushållet. Både män och kvinnor livspartnersökande framställde hem och hushåll som kvinnans. Ser man till relationen mellan könen över tid skedde emellertid en förändring mot en mer jämlik syn. Fram till 1930 framställdes kvinnan utifrån egenskaper rörande hälsa och hygien främst som ”huslig”.

Egenskaper kopplade till hemmet och hushållet minskade över tid, bortsett från en mindre ökning år 1930. Generellt minskade beskrivningarna av kunskap i kontaktannonserna, samtidigt som uttryck för intresse ökade. Detta kan tolkas som att skötsel och omvårdnaden förutsattes vara en del av kvinnligheten, snarare än en uppgift som tilldelades kvinnan.

Friskhet, förstådd som frånvaro av sjukdom, utgjorde den absolut vanligaste hälsobeskrivningen av den ideala kvinnan i annonserna under perioden. Ett exempel återfinns i en annons från 1920 skriven av en dam som utlovade att hon var ”frisk och sund”. En annan som tog upp sin hälsa var en flicka som 1892 skrev att hon var vid ”god helsa”. Hon hade dessutom ”friskt humör”, vilket – precis som ”jämt lynne” i den inledande annonsen – skulle kunna signalera god (psykisk)hälsa. När en lantbrukare 1930 sökte hustru handlade det mest troligt om behovet av att vara två i arbetet: ”ev. äktensk. önskar ung duktig lantbrukare med frisk och sund flicka”. Att beskriva sin hälsa med hjälp av kindernas röda färg gjordes av den 19-åriga flicka som sökte sig en ungherre 1891: ”ros”.

Mot idealet med en frisk kvinna ställdes dock i ett par fall andra önskemål, till exempel i en annons 1940, signerad ”Kamrater”, som önskade en ”vanför fl.” för äktenskap. Varför han önskade sig en partner utifrån denna hälsoaspekt kan man såklart bara spekulera i, men att hälsan kunde uppfattats som ett avgörande livsvillkor under första halvan av 1900-talet, i en tid då välfärdssystemet ännu inte var utbyggt, står klart.

Under mellankrigstiden var kroppens styrka något mer framträdande i annonserna. Då kunde brist på kroppslig styrka i form av ”mager” lyftas som något negativt. Under 1910- och 1920-talen fick dessutom sjuksköterskeyrket ett uppsving. Mest troligt kan detta kopplas till, förutom möjligen ett nytt, smalare kvinnoideal, världskrigets påverkan sett till ökat behov av arbetskraft, livsmedel och vård. Samtidigt förbättrades kvinnors situation också i och med ökat deltagande i samhällslivet och förbättrad mödravård.

Inte bara kroppens kraft lyftes, utan också kroppens skötsel och omvårdnad – beskrivet som till exempel ”sund” och ”vårdad”– framstod tydligare än tidigare i kvinnoidealet när ”frisk” inte var lika synligt. Bland olika samhällsrörelser kan man ana en förskjutning från omgivning till kropp. En annan utveckling kan ha handlat om att hälsa och hygien förändrades från att vara något man besatt till något man skapade. Möjligen fanns här också ett större utrymme för individuella val än tidigare, delvis som en följd av välfärdsstatens framväxt.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att hälsa och hygien genom sin koppling till skötsel och omvårdad av hemmet var en del av kvinnoidealet. Ett trevligt hem kunde, som till exempel Ronny Ambjörnsson påpekat, ses som ett sätt att minska risken för att mannen skulle falla för dekadenta frestelser. Det faktum att vikten av att hushålla också ingick i ett skötsamhetsideal utesluter inte att de moraliska värdena bottnade i faktiska behov. Hur man hanterade till exempel hygien och ekonomi fick konkreta konsekvenser för familjen. Som bland annat Olli Lagerspetz påpekat så är smuts och renhet påtagliga fakta.

Fostran i renlighetens och sundhetens tecken var alltså, som tidigare forskning beskrivit, könskodad sett till hemmet och kvinnlighet även i kontaktannonserna. Under den tid som präglades av frågan om kris i befolkningen och kartläggningen av ”Lort-Sverige” minskade betoningen på kvinnors kunskap om hemmets skötsel till intresse i de undersökta annonserna. Detta ligger i linje med beskrivningar av hur upplysning under det tidiga 1900-talet skulle göra ”husmodersprojektet” till ett kall. Förändring skulle på detta sätt kunna förstås som ett uttryck för upplysningens fostrande ideal.

”Städad, frisk, äldre man” – den ideale mannen

Även när det gäller beskrivningarna av den ideale mannen var hälsa och hygien genuskodat.

Verkligt allvar.

En affärsman, 25 år stor och stark, med fast och god inkomst, har tröttnat på ensamheten, söker sig i brist på passande fruntimmersbekantskap på detta vis en hustru (flicka eller enka) …

Den ideale mannens kropp beskrevs i kontaktannonserna som stor och stark. Hälsa och hygien framstår även här, konstaterat av tidigare forskning, som genuskodad: Medan skötseln av hemmet och hushållet var hälso- och hygiendomäner för kvinnan, var den kroppsliga kraften mer mannens. Mannen var, förutom stor och stark, också ”reslig” och ”ståtlig”.

Givet den något större betydelse som uttryck som ”städad” fick under samma tid, kan mannens ”hemkär” tolkas som ett tecken på att hälsa och hygien hade en plats inom skötsamhetsidealet. Metaforer kopplade till hälsa och hygien användes särskilt för att beskriva skötsamhet, vilket framgår hos den annonsör som med uttrycket ”oförvitlig vandel” beskrev sig som ”en städad, frisk, äldre man”.

Att beskriva sig som ”frisk” blev generellt en mindre framträdande del av mansidealet efter 1910. Det verkar dock inte ha varit betydelsen av ”frisk” ändrade, då det inte kompenserades av beskrivningar om hur mannen skötte sin hygien. Snarare verkar det som att hälsa som deklaration av sjukdomsstatus förlorade i betydelse. Efter 1920 förekom inte sådana längre i beskrivningar av mannen. De sjukdomstillstånd som innan dess togs upp var ”halt och lytt”. Ett annat exempel är den ”Handtverkare” som skrev att han var ”något ofärdig”.

Hur hälsans innebörd påverkade de relationer som söktes blir tydligt i exempel där ohälsa beskrivs. Ett sådant fall var sjuksköterskan som 1900 explicit ville ha en make att vårda. Annonsens avsändare skulle kunna betraktas som en lycksökerska, men det som uppfattas som en motsägelse mellan försörjningsmöjlighet och livspartnerskap kan ha tett sig annorlunda vid förra sekelskiftet.

Sammanfattningsvis visar resultaten rörande den ideale mannens hälsa- och hygienegenskaper att hälsorelaterade beskrivningar som till exempel frisk och stark hade större betydelse än hygienrelaterade egenskaper som skötsel av hem och kropp. Mannens hälsa var som mest framlyft 1910 och 1920. En tolkning är att det är den generella sämre hälsan och större utsatthet för sjukdomar som tuberkulos hos män som syns i ett idealiserande av hälsa. Det verkar inte troligt att mannens hälsa lyftes fram mer under dessa decennier enbart på grund av genomslag för upplysningsarbetet i renhetens anda – egenskaper relaterade till hygieninsatser lämnar svagt intryck i annonserna. Däremot kanske ändå dessa samverkade med samhällsströmningar mot ett ökat fokus på hemmet, vissa förbättringar i levnadsstandard, ökad medvetenhet om hälsa i kölvattnet av spanska sjukan och växande idrottsrörelsen med fysisk styrka som en generellt manlig dygd.

Sammanfattande diskussion

Syftet med denna artikel var att undersöka om de samhällsfostrande ambitionerna rörande tanke och gärning under perioden 1890–1940 också syns i Dagens Nyheters kontaktannonsörers beskrivningar av den ideala kvinnan och den ideale mannen. Gick det då att se att de livspartnersökandes hjärtan klappade i takt med den hygienmedicinska upplysningen 1890–1940?

Undersökningen indikerar att de upplysande insatserna från stat och läkarkår haft inflytande på livspartneridealen. Studerar vi kontaktannonserna framträder dock inte hälsa och hygien kvantitativt särskilt betydelsefullt. Det var snarare definitivt många fler som underlät att ta upp hälsa och hygien, än som gjorde det. Stundtals är det svårt att utifrån den svaga förekomsten av beskrivningar rörande hälsa och hygien dra slutsatser. Den intensifiering av renlighetsupplysning som beskrivits i tidigare studier går inte att se i det här urvalet av kontaktannonser – snarare tycks utvecklingen ha gått i motsatt riktning.

Att skötseln och omvårdnaden om hemmet och hushållet minskade i betydelse samtidigt som den kroppsliga omsorgen blev mer framträdande från kan antyda att hygien förändrades från att handla om omgivningen till den egna kroppen. Hygien och hälsobeskrivningar skulle kunna visa på kopplingen mellan hygien, hälsa och skötsamhet. Den moraliska aspekten på renhet hade en lång tradition i Sverige, samtidigt skulle det kunna vara så att en mer internaliserad fostran, som gå att härleda från upplysningsinsatserna, tog sig uttryck. Upplysningsinsatsernas ideal gick mest troligt åt båda hållen. Upplysningens genomslag skulle kunna vara det som syns i förändringen av hur hälsa och hygien beskrevs, snarare än att.

Att hygien och hälsa kopplad till hemmet var kvinnans ansvar var män och kvinnor överens om. Även personlig hygien samt omsorg om kläder och kroppens yttre vara främst kvinnans ansvar. Detta överensstämmer med iakttagelser andra forskare gjort gällande kvinnan som mottagare och förmedlare av information om personlig hygien under denna period. En annan tolkning är att kvinnan kunde fostras till god husmoder för att det fanns god förankring på olika samhällsnivåer för det. Skötsel av hushållet och hemmet var inte en del i mansidealet. Det går dock att se att frekvensen av ”hemkär” samtidigt ökade i både kvinnoidealet som mansidealet, vilket kan tyda på en rörelse frikopplad från kön rörande vad hemmet stod för.

Hur hälsa betraktats i livspartnersökandet kan troligen länkas till samhällsförändringar rörande materiell levnadsstandard och socialpolitisk utjämning. Här fick fostran mindre genomslagskraft utifrån upplysningsinsatser, och ekonomiska incitament mer. Inledningsvis, i en tid med svagt socialt skyddsnät, var individen mer sårbar och livspartnerskapet mer beroende av att sjukdom och fysisk nedsättning kunde hanteras inom relationen.

Att hälsotillståndet inte hade någon större betydelse skulle också kunna hänga samman med de äktenskapshinder som gällde för bland annat sjukdom och ”duglighet” fram till 1974. Sårbarheten för sjukdom och ohälsa, parad med tankar om reproduktionen, uttrycktes av Gustaf 1890: ”OBS! Ingen får anmäla sig som är medveten om ärftliga sjukdomar inom sin familj såsom kräfta, lungsot, fallandesot, galenskap eller dryckenskap.” Generellt var dock för de flesta hälsa och hygien inte avgörande i sökandet efter den äktenskapliga lyckan; möjligen var tanke och gärning präglad av de samhällsfostrande hälso- och hygienambitionerna, men inte hjärtat.

Källor

Kontaktannonser som citeras i avsnittet Hälsa och hygien i kontaktannonserna:
DN 4/8 1920; DN 27/1 1890; DN 6/3 1940; DN 6/2 1910; DN 26/11 1920; DN 20/2 1910; DN 20/10 1920; DN4/8 1920; 6/3 1940; 16/8 1890; 18/7 1900; 18/7 1900; DN29/8 1891; DN 6/8 1920.

Kontaktannonser som citeras i avsnittet ”Framförallt bör hon vara frisk” – den ideala kvinnan:
DN 12/3 1900; DN 11/1 1890; DN 24/1 1920; DN 22/1 1892; DN 23/2 1930; DN 14/9 1891; DN 16/8 1940; DN 2/2 1930; DN 26/2 1930; DN 23/3 1930.

Kontaktannonser som citeras i avsnittet ”Städad, frisk, äldre man” – den ideale mannen:
DN 20/2 1890; DN 12/4 1910; 1/3 1930; DN 28/10 1920; DN 1/5 1930; DN 23/8 1900; DN 30/11 1900; DN 23/8 1900; DN 21/2 1890; DN 14/1 1930.

Litteratur 

Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930, Stockholm: Carlsson, 1988.

Berner, Boel, Sakernas tillstånd. Klass, kön, teknik och expertis, Linköping: Linköpings universitet, 1996.

Blomberg, Eva, Vill ni se en stjärna? Kön, kropp och kläder i Filmjournalen 1919–1953, Lund: Nordic Academic Press, 2006.

Carlsson, Karin, Den tillfälliga husmodern. Hemvårdarinnekåren i Sverige 1940–1960, Lund: Nordic Academic Press, 2013.

Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar, Den kultiverade människan, Malmö: Gleerups, 1994.

Furhoff, Lars, Gerentz, Sven, Tollin, Sven, Frithiof, Lars, Westerberg, Erik & Ljunggren, Olof, Massmedieekonomi, Stockholm: Journalistiskt kursbibliotek, 1972.

Hadenius, Stig, Dagens Nyheters historia. Tidningen och makten 1864–2000, Stockholm: Bokförl. DN, 2002.

Hatje, Ann-Katrin, Befolkningsfrågan och välfärden. Debatten om familjepolitik och nativitetsökning under 1930- och 1940-talen, Stockholm: Allmänna Förlaget, 1974.

Hirdman, Yvonne, Att lägga livet tillrätta: studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm: Carlsson, 1989.

Janssens; Blom & Haavet; Göransson, Anita, ”Kön, handling och auktoritet”, Sekelskiften och kön. Strukturella och kulturella övergångar 1800, 1900 och 2000, red. Anita Göransson, Stockholm: Prisma Bokförlag, 2000.

Johannisson, Karin, Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle, Stockholm: Norstedts, 1995.

Jonsson, Sverker, Annonser och tidningskonkurrens. Annonsernas roll i tidningsekonomin och betydelse för koncentrationspressen i Stockholm, Göteborg och Malmö, Göteborg: Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet, 1977.

Lagerspetz, Olli, Smuts. En bok om världen, vårt hem, Stockholm: Symposion, 2006.

Palmblad, Eva & Eriksson, Bengt Erik, Kropp och politik. Hälsoupplysning som samhällsspegel, Stockholm: Carlsson, 1995.

Schmidt, Lars-Henrik & Kristensen, Jens Erik, Lys, luft og renlighed. Den moderne socialhygienens fødsel, Viborg: Akademisk Forlag, 1986.

---

 

 

 

 

 

 

 

Josefin Englund, Fil dr.  är disputerad historiker och arbetar som universitetslektor i utbildningsvetenskap på Institutionen för rörelse, kultur och samhälle på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm. Josefins forskningsområde är nittonhundratal, välfärdsstat, könsideal, livspartnerrelationer, vardagsperspektiv, informell utbildning, sexualitet, kropp, presshistoria, klass, kön och genus. Hennes avhandling handlade om könsideal i svenska kontaktannonser under perioden 1890–1980. Hon har bland annat skrivit artiklar om konsumtionshistoria, vardagligt språk och renlighet. Josefin medverkar aktivt i media och håller föreläsningar om könsideal och livspartnerval. Hon har tidigare arbetat som projektledare i mediebranschen och förlagsvärlden. Sin pedagogiska utbildning har hon från Uppsala universitet, Gymnastik och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm och musikhögskolan vid Göteborgs universitet.

Hemsida: https://www.gih.se/om-gih/personal/josefin-englund

Inledning

JANNE HOLMÉN, Ordförande FSUH

Kvinnor och utbildning i offentlighetens ljus under 1900-talet

CHARLOTT WIKSTRÖM (Redaktör) & BADEGÜL EREN-AYDINLIK (Gästredaktör)

Från Sverige till Turkiet: Transnationell cirkulation av idrott och folkbildning

BADEGÜL EREN-AYDINLIK

Skolflickor i svenska flickböcker utgivna 1900–1925

CAROLINE BERGSTRÖM

Två pedagogiska röster om bildningens väg i Tidevarvet i samband med 1927 års skolreform

CHARLOTT WIKSTRÖM

Kvinnlig organisering vid Chalmers tekniska högskola 1955–1974

PETRONELLA ROSENQUIST

CHARLOTT WIKSTRÖM & BADEGÜL EREN-AYDINLIK

 

Detta nummer av Vägval innehåller fyra bidrag med inspiration från symposiet Women and Education in the Public Eye in the 19th and 20th Centuries. Symposiet arrangerades av oss två redaktörer tillsammans med utbildningshistorikern Emma Vikström – samtliga verksamma vid Umeå universitet. Vår ambition var att samla forskare med intressen som angränsar till press-, kvinno- och utbildningshistorisk forskning, och att skapa en plattform för tvärvetenskapliga samtal inom ramen för detta tema. 

Frågor om utbildning och kvinnors roll i offentligheten har historiskt varit nära sammanlänkade. Under 1800- och 1900-talen förändrades dessa villkor i grunden, i takt med att nya utbildningsmöjligheter öppnades för kvinnor och i och med folkbildningens framväxt. I temanumrets fyra artiklar belyses hur olika medier användes under 1900-talet för att påverka samtida köns- och maktordningar, samt hur visioner om bildning formulerades i, både i den svenska kontexten och i ett vidare transnationellt sammanhang med kopplingar till Turkiet.

Kopplingen mellan idrott och folkbildning tog form under 1800-talet, inte minst genom Linggymnastikens framväxt. Denna vision av idrott som en transformerande kraft institutionaliserades vid Gymnastikens Centralinstitut (GCI) i Stockholm. Därifrån spred sig Linggymnastiken över nationsgränserna och slog rot i en rad länder, bland annat Danmark, Brasilien och Frankrike, under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I artikeln Från Sverige till Turkiet: Transnationell cirkulation av idrott och folkbildning undersöker Badegül Eren-Aydinlik hur svenska idéer om idrott och folkbildning spreds till Osmanska riket och den turkiska republiken. Genom analys av svenska och turkiska tidskrifter belyses hur dessa idéer tolkades och användes över kulturgränser. Centrala aktörer är Inga Nerman från Svenska Gymnastikinstitutet och Selim Sırrı Tarcan, som blev en nyckelfigur i utvecklingen av idrott inom turkisk utbildning.

Flickboken som genre växte fram under mitten av 1800-talet i takt med att utgivningen av barn- och ungdomslitteratur ökade i Sverige. Skolflickan blev en återkommande gestalt i svensk barn- och ungdomslitteratur, något som ger viktiga inblickar i hur flickors utbildning skildrades, diskuterades och föreställdes. I artikeln Skolflickor i svenska flickböcker utgivna 1900–1925 analyserar Caroline Bergström hur flickkaraktärer skildras i relation till genus och klass. Studien utgår från ett kultur- och utbildningshistoriskt perspektiv och syftar till att jämföra och belysa hur den litterära skolflickan i början av 1900-talet konstrueras i flickböckerna, något som kan bidra till en djupare förståelse av flickors utbildningssituation vid den tiden.

Under första hälften av 1900-talet tog kvinnor initiativ till att starta tidskrifter, vilket gjorde det möjligt för dem att göra sig hörda i samhällsdebatten på nya sätt, exempelvis i diskussionen om skolans fortsatta inriktning. Charlott Wikström lyfter i artikeln Två pedagogiska röster om bildningens väg i Tidevarvet i tiden kring 1927 års skolreform fram pedagogerna Emilia Fogelklou och Honorine Hermelin, två centrala skribenter i tidskriften Tidevarvet. Genom deras texter utmanas bottenskoleidén, och alternativa bildningsvägar presenteras med betoning på personlig frihet och demokratisk fostran. I artikeln diskuteras dessa kvinnors bildningsideal även i ljuset av dagens skoldebatt.

Under perioden 1955 till 1974 var föreställningen om teknologen som man starkt förankrad, både inom akademin och i samhället i stort. Denna bild utmanades av de kvinnliga studenterna vid Chalmers, vilket bland annat blir tydligt i studenttidningen Tofsen, där kvinnliga teknologer kände sig ifrågasatta kring sin plats vid lärosätet. I artikeln Kvinnlig organisering vid Chalmers tekniska högskola 1955–1974 undersöker Petronella Rosenquist hur kvinnliga teknologer använde studenttidningen Tofsen för att skapa gemenskap och utmana den könade strukturen inom högre teknisk utbildning. Kolumnen fungerade både som en plattform för att engagera kvinnliga studenter och som ett medel för att främja goda relationer med de manliga studenterna.

 

BADEGÜL EREN-AYDINLIK

 

I denna artikel undersöks hur svenska idéer om idrott och folkbildning har anpassats i ottomanska och turkiska sammanhang. Studien kommer att genomföra en jämförande analys av tidskrifter publicerade i Sverige och Turkiet, med fokus på hur dessa idéer kommunicerades, tolkades och implementerades över kulturgränserna. Projektidén växte fram under min tid som doktorand, när jag analyserade kvinnomagasin och upptäckte återkommande referenser till svensk gymnastik som en modell för kvinnors utbildning och hälsa.[1] Dessa återkommande referenser till Sverige öppnade ett överraskande fönster till den transnationella rörelsen av utbildningsmodeller och hälsoideal mellan Turkiet och Sverige.

Linggymnastik och folkbildning: Kropp, medborgarskap och det kollektiva

Svensk forskning har länge utforskat kopplingen mellan idrott och folkbildning, särskilt i relation till Linggymnastikens framväxt under 1800-talet. Pedagogen Kjell Gustavsson betraktar gymnastikpedagogen Pehr Henrik Lings (1776–1839) system för fysisk aktivitet som ett tidigt steg i den moderna folkbildningen, med dess mål att forma en ny medborgerlig kroppskultur.[2] För Ling handlade gymnastiken inte bara om hälsa eller disciplin, utan var ett verktyg för att fostra den ideala medborgaren.[3] Den norska historikern Kerstin Bornholdt utvecklar detta synsätt och menar att Linggymnastiken uppfattades som ”ett sätt att förvandla individer till ett kollektiv, goda medborgare som tjänar det allmänna bästa”, samt ”ett verktyg för civilisation och socialisation”.[4]

Denna vision av idrott som en transformerande kraft institutionaliserades vid Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) i Stockholm. Därifrån spred sig Ling-gymnastiken över nationsgränserna och slog rot i en rad länder, bland annat Danmark, Brasilien och Frankrike, under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Turkiets inträde i denna internationella krets skedde i och med att Selim Sırrı Tarcan (Figur 1), den förste turkiske tjänstemannen som hade studerat vid GCI, återvände år 1910.

Modern utbildning i Turkiet och Selim Sırrı Tarcan

Rötterna till modern utbildning i Turkiet kan spåras tillbaka till slutet av det ottomanska riket och det finns betydande kontinuiteter mellan den sena kejsartiden och republikens tidiga år, särskilt när det gäller utbildningsreformer. I likhet med andra delar av världen började det ottomanska riket övergå från traditionell till modern skolundervisning i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Dessutom tog många av de grundläggande principer som senare skulle definiera republiken form redan under den sena ottomanska perioden, särskilt under den omvandlingsperiod som inleddes med återinförandet av den konstitutionella monarkin 1908. Under denna period lades stor vikt vid utbildning som ett centralt instrument i det bredare nationsbyggande projektet.

Efter republikens införande 1923 formades den nya statens utbildningsvision av den kemalistiska ideologin[5] – djupt influerad av västerländska idéer som anammats av intellektuella i det sena ottomanska riket. Selim Sırrı Tarcan, en av dessa personer, blev en ledande förespråkare för idrott, inte bara för studenter utan även för allmänheten i stort. Hans intresse för området började under hans år i militärskolan och fördjupades när han 1909 skickades till Sverige för att studera vid GCI.

Under sitt år i Stockholm deltog Tarcan som gäst i GCI:s kurser och fick utbildning i Ling-gymnastik. Hans engagemang för Sverige sträckte sig dock långt utanför klassrummet. Han var angelägen om att förstå rötterna till det svenska samhällslivet och fördjupade sig i den lokala kulturen – han gick på kungliga baler, träffade kung Gustaf V och spelade till och med tennis med honom. Han besökte museer, skolor, bibliotek, offentliga byggnader, parker och trädgårdar, observerade noga det svenska samhället och dokumenterade sina upplevelser.[6] Dessa observationer kulminerade i en serie publicerade essäer med titeln İsveç Hatıraları (Svenska memoarer, 1909–1910), där Tarcan försökte introducera turkiska läsare till europeisk kultur och svenskt levnadssätt.

Hans skrifter från denna period avslöjar en djupgående förändring i hans synsätt. När han reflekterade över sin tid utomlands sade han: ”Jag åkte till Sverige med mina muskler men kom tillbaka med förnuftet”,[7] ett uttryck som fångar hans förändrade syn på balans mellan fysisk och intellektuell utveckling. Redan under sin tid i Sverige skrev Tarcan essäer i Şehbal, en tidskrift i det osmanska riket, där han delade med sig av sina erfarenheter och insikter. När han återvände fortsatte han att skriva och tala om vikten av idrott och förespråkade att den skulle utökas genom offentliga föreläsningar och institutionella reformer.[8] På så sätt blev han en av sin tids ”massutbildare” – det var dessa som tidigare hade varit okända personer, bland annat arméofficerare, poeter, tjänstemän och lärare, som hjälpte till att popularisera nya idéer under övergången från imperium till republik.[9]

Inga Nerman och institutionaliseringen av kvinnogymnastiken

Efter republikens utropande föreslog Tarcan att en skola för idrott skulle inrättas i Istanbul. Sommaren 1925 bildade utbildningsministeriet en kommission för att ta itu med bristen på utbildade lärare och godkände inrättandet av en skola för idrottslärare. För att stödja detta initiativ kontaktade Tarcan Einar Nerman, chef för GCI, och bad om kvalificerade instruktörer för det turkiska programmet. Institutet svarade med att skicka tre experter: Inga Nerman (1903–2004), Ragnar Johnsson (1902–2000), och Dr. Sven Alexandersson (Figur 2).[10]

Vid den här tiden utbildades manliga och kvinnliga instruktörer separat och Nerman utsågs att övervaka utbildningen av kvinnliga elever. Vid sin ankomst 1926 arbetade hon nära Tarcan för att utforma läroplanen, som innehöll inslag av nationell dans och offentlig uppvisning. Under sin fyraåriga vistelse i Turkiet utbildade hon republikens första kvinnliga idrottslärare och spelade en nyckelroll i organiseringen av landets första gymnastikfestivaler,  evenemang som symboliserade och visualiserade den nya nationens ideal.[11]

Nermans brev till sin far ger en värdefull personlig skildring av hennes upplevelser i Turkiet. Dessa dokument ger insikter inte bara om utmaningarna med att genomföra utbildningsreformer, utan också om dynamiken i kulturellt utbyte och anpassning. Hon gifte sig så småningom med Ragnar Johnsson, hennes gymnastik- och svensklärarkollega. Efter att ha återvänt till Sverige 1930 upprätthöll hon banden med Turkiet och besökte Tarcan vid flera tillfällen. Fram till sin död fortsatte hon att fungera som en inofficiell ambassadör för Turkiet i Sverige och förespråkade ömsesidig förståelse mellan de två länderna.[12]

Kvinnor i rörelse: Svenska och turkiska tidskrifter som representationsrum

Forskning visar att kunskapen om Sverige under den sena ottomanska och tidiga republikanska perioden till stor del formades av Tarcans publikationer. Hans tidskrift Terbiye ve Oyun (Utbildning och lek) innehöll exempelvis ett nummer 1912 som fokuserade på Stockholms olympiska spel. I numret inkluderade han fotografier från evenemanget och detaljerade kommentarer. En bild, som föreställde kvinnor som utförde gymnastik, hade bildtexten ”framtida mödrar för en kommande generation” – en avslöjande fras som återspeglar tidiga republikanska ideal om kön, hälsa och nationell reproduktion (Figur 3).

Intresset för detta utbildningsutbyte var ömsesidigt. I Sverige uppmärksammades Nermans arbete i Turkiet av rikspressen. I Riksföreningens för Gymnastikens Främjande årsbok 1934 fanns exempelvis ett avsnitt om den internationella utvecklingen inom gymnastiken, där Turkiet diskuterades. Fotografier från turkiska gymnastikfestivaler förekom tillsammans med förklaringar till hur Ling-gymnastiken hade anammats under ledning av svenska experter. Den turkiska kvinnan framställdes som nyemmanciperad, på väg från det symboliska haremet ut i det offentliga livet genom rörelsens frigörande kraft (Figur 4).

Dessa skildringar väcker viktiga frågor om diskurserna orientalism och occidentalism. Som Konsthistorikern Reina Lewis hävdar reducerar västerländska framställningar av ottomanska och muslimska kvinnor dem ofta till röstlösa, passiva figurer i behov av frälsning.[13] Vissa svenska skrifter från perioden tycks reproducera denna stereotyp även om de samtidigt hyllar turkiska reformer. Samtidigt påminner Meltem Ahıska oss om att ”väst” inte bara efterliknades utan också motarbetades i formandet av den turkiska nationella identiteten. Turkiska representationer av Europa pendlade ofta mellan beundran och oro, och positionerade västvärlden som både ett ideal att sträva efter och ett kulturellt hot att skydda sig mot.[14] Denna ambivalens är tydlig i periodens kvinnotidningar,[15] som både propagerade för västerländska normer och hävdade lokala värderingar.

En transnationell pedagogik för kroppen: Genus, identitet och nation över gränserna

Detta projekt syftar till att belysa de transnationella flödena av idrott och folkbildning genom att spåra hur Ling-gymnastiken, som ursprungligen utformades för att främja en distinkt nordisk identitet, anpassades i den turkiska kontexten med nya ideologiska, nationalistiska och könsrelaterade betydelser. Den bidrar till vår förståelse av utbildning som en central plats för kulturell förhandling, och nationsbyggande i början av 1900-talet, särskilt i relation till formandet av den moderna kvinnan.

I Sverige var gymnastiken en del av ett bredare samhällsprojekt som kombinerade kroppslig disciplin med intellektuell och andlig tillväxt. Lings ideal om den balanserade medborgaren odlades inte bara genom rörelse utan också genom att fördjupa sig i nordiska legender och poesi. Detta holistiska synsätt anammades av Selim Sırrı Tarcan, som arbetade för att sprida liknande ideal i Turkiet. Han beundrade den svenska integrationen av folkkultur i undervisningen och anpassade modellen genom att översätta svenska folksånger till turkiska och ge dem en nationalistisk innebörd. Tillsammans med sina kollegor började han också omstrukturera lokala folkloristiska sånger och danser, även sådana som framfördes av kvinnor, för att anpassa dem till den republikanska visionen om den moderna turkiska kvinnan.

Anpassningen av Ling-gymnastiken i Turkiet var inte bara ett pedagogiskt projekt, utan fungerade också som ett projekt som omdefinierade kvinnokroppen till en symbol för nationell modernitet och medborgerlig dygd. I detta sammanhang blev idrott ett sätt att fostra disciplinerade, friska och synbart moderna kvinnliga medborgare som skulle förkroppsliga och förmedla den nya republikens ideal. Denna studie  erbjuder således en viktig lins för att undersöka hur idéer, om kroppen, medborgaren och nationen, cirkulerar, anpassas och omvandlas när de rör sig över nationella gränserna. Detta perspektiv synliggör utbildning som något mer än en inhemsk angelägenhet – som en del av ett bredare transnationellt samtal, där formandet av kvinnlighet och kvinnokroppen spelade en central och symbolisk roll.

Noter och referenser

[1] I mitt doktorandprojekt har jag arbetat med hur kvinnlighet konstruerades inom utbildningsdiskursen under övergångsperioden från det ottomanska riket till republiken Turkiet. Jag försöker förstå flickors och kvinnors ställning genom att ta mig in i den större diskursen om kvinnors utbildning från olika utgångspunkter som läroplaner, kvinnotidningar och pedagogiska tidskrifter för olika tidsperioder. Genom dessa olika ingångar är det möjligt att följa kontinuiteten och förändringarna när det gäller utbildning och kön under den sena ottomanska perioden, från 1859 då den första moderna offentliga skolan för flickor grundades fram till början av republiken Turkiet (1933).

[2], Kjell Gustavsson, ”Några bildningsfilosofiska perspektiv i synen på folkbildning”, Utbildning & Demokrati – tidskrift för didaktik och utbildningspolitk 11:2 (2002) s. 83–106. https://doi.org/10.48059/uod.v11i2.727.

[3] Kjell Gustavsson, ”Idrott som folkbildning eller utbildning?: Några noteringar om idrottens studieförbund”, Idrottsforum (2005) s. 1–17.

[4] Kerstin Bornholdt, ”Controlling Masses, Unfolding Individual Potentials, and Enabling Cooperative Participation: Physical Education in Germany and the Nordic Countries”, i Merethe Roos, Kjell Lars Berge, Henrik Edgren, Pirjo Hiidenmaa, and Christina Matthiesen (red.), Exploring Textbooks and Cultural Change in Nordic Education 1536–2020 (Leiden 2021) s. 229–44

[5] Denna ideologi grundades av republikens första president, Mustafa Kemal Atatürk, och kännetecknas av ett starkt fokus på principerna om nationalism och modernisering.

[6] Mustafa Mutlu, II. Meşrutiyet’ten Cumhuriyet’e beden terbiyesi ve sporda öncü bir isim: Selim Sırrı Tarcan (1874–1957) [En pionjär inom fysisk fostran och idrott från den andra konstitutionella monarkin till republiken: Selim Sırrı Tarcan (1874–1957)] (İstanbul 2020).

[7] Selim Sırrı Tarcan, Radyo Konferanslarım [Mina radioföreläsningar] (İstanbul 1932).

[8] Tolga Şinoforoğlu, ”Türkiye’de Beden Eğitimi Öğretmeni Yetiştirme Çabalari ve Öncü Kuruluşlar (1908–1930) [Ansträngningar för att utbilda idrottslärare i Turkiet och ledande institutioner (1908–1930)]”, SPORMETRE Beden Eğitimi ve Spor Bilimleri Dergisi 18 (2020) s. 73–105.

[9] Niyazi Berkes, The Development of Secularism in Turkey (London 1998).

[10] Mutlu (2020).

[11] Şinoforoğlu (2020).

[12] Şinoforoğlu (2020).

[13] Reina Lewis, Rethinking Orientalism: Women, Travel and the Ottoman Harem (London 2004).

[14] Meltem Ahıska, Occidentalism in Turkey: Questions of Modernity and National Identity in Turkish Radio Broadcasting (London 2010).

[15] Badegül Eren-Aydınlık, ”(Re)Shaping Ottoman Women: The Construction of Female Subjectivities through Educational Discourse in Women’s Magazines (1869–1908)”, Paedagogica Historica 61:2 (2025) s. 333–50. https://doi.org/10.1080/00309230.2024.2343922.

---

Badegül Eren-Aydınlık är doktorand i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Umeå universitet. Hennes forskningsprojekt undersöker hur kvinnlighet konstruerades i utbildningsdiskursen i Turkiet under den sena ottomanska och tidiga republikanska perioden (1859–1933).

Hemsida: https://www.umu.se/personal/badegul-eren/

CAROLINE BERGSTRÖM

 

Utifrån ett litteratur- och utbildningshistoriskt perspektiv används i den här artikeln flickboken som material för att titta närmare på berättelser som skildrar flickkaraktärer som studerar. Syftet är att göra en läsning och jämförelse för att exemplifiera hur den litterära skolflickan i början av 1900-talet konstrueras i relation till genus och klass. Mot en bakgrund av flickors utbildningshistoria i Sverige analyseras de två svenska flickböckerna I Edsbro pension. Berättelse för flickor (1900) av Ebba Nordenadler (1864–1931) och Studentklassen. Ungflicksroman (1925) av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster (1869–1933). I jämförelsen belyses även flickkaraktärernas målbilder, möjligheter och svårigheter i relation till utbildning.

Decennierna kring året 1900 var avgörande för flickors utbildningsmöjligheter i Sverige. Det svenska skolsystemet genomgick flera utbildningsreformer som bidrog till flickors frigörelse. Parallellt med flickors ökade utbildningsmöjligheter expanderade bokmarknaden och skolflickan som karaktär i den svenska barn- och ungdomslitteraturen blev ett allt vanligare inslag. Att läsa om hur flickor och utbildning skildrades och diskuterades under den här tidsperioden kan få oss att bättre förstå flickors utbildningssituation. Tidigare litteraturvetenskaplig forskning har visat på att den litterära skolflickan kring sekelskiftet 1900 utmanade det traditionella flickskapet, men också användes som ett verktyg i debatten om kvinnors utbildning – både för och emot.

Flickors utbildning i Sverige 1842–1927

Möjligheterna till högre utbildning på samma villkor som pojkar var begränsade för flickor under 1800- och början av 1900-talet. I och med 1842 års folkskolereform var den grundläggande utbildningen subventionerad för både pojkar och flickor, vilket var ett stort demokratiskt och humanitärt framsteg i den svenska utbildningshistorien. Flickor var dock utestängda från den statliga, och i princip kostnadsfria, utbildningen vid läroverken fram till 1927.

Flickors undervisning efter folkskolans genomförande bedrevs därmed till en början genom privat undervisning i hemmet, på ”pensioner” eller ”mamsellskolor” eller vid de högre flickskolorna i städerna. Skolorna skapades genom privata initiativ redan i början av 1800-talet, och antalet skolor och elever ökade under seklet. Pensionen uppfattades framför allt som ett skolhem för uppfostran av flickor. I flickskolorna gick huvudsakligen flickor från bemedlade familjer och de undervisades bland annat i modersmål, moderna språk och kristendomskunskap i kombination med en allmän moralisk fostran.

Universitetsreformen 1870 gav flickor i Sverige möjlighet till mogenhetsexamen – dåtidens studentexamen – och 1873 tillträde och rätt att avlägga examen vid universitetet. Trots reformer fanns fortfarande en stark tveksamhet både i riksdagen, universiteten och samhället kring flickors utbildning. Konservativa röster uttryckte oro för kvinnans ökade inflytande och inträde på manliga områden. Utbildningsfrågan fortsatte att debatteras in på 1900-talet och de som ville hindra kvinnors närvaro använde sig av både medicinska och biologiska argument.

Flickboken som genre

Flickboken som genre växte fram under mitten av 1800-talet i samband med att utgivningen av barn- och ungdomslitteraturen ökade i Sverige. Genren uppstod ur den borgerliga familje- och guvernantromanen och rådgivningslitteratur för unga kvinnor.[1] Sedan dess uppkomst har flickboken kritiserats av såväl recensenter som forskare för sitt då uppfattade schablonartade innehåll, men från slutet av 1900-talet har genren successivt omvärderats och dess variation har lyfts fram inom forskningsfältet.

Flickboken har definierats som litteratur om flickor för flickor. Vanlig tematik i flickboken är utveckling från flicka till kvinna, vänskap, relationer, hem och vardagsskildringar – men även vägen till arbete och studier.

Allt sedan genrens födelse har både svenskspråkiga och översatta flickböcker skildrat olika utbildningsvägar och skolformer för flickor; såsom guvernant- och privatundervisning, hushålls och internatskola, samt flickskola och -pensioner.

Flickbokens litterära skolflicka

I sitt försök att sälja in sin första roman I Edsbro pension till bokförlaget Norstedts hänvisade Ebba Nordenadler till att kvinnoorganisationen Fredrika Bremer-förbundets bokkommitté efterfrågat svenska flickpensions- eller internatberättelser. Romanen gavs till sist ut av Beijers bokförlag och fick mestadels goda recensioner.[2] Läsaren får i romanen lära känna en handfull av de trettio skolflickorna i åldrarna 13–19 år på flickpensionen Edsbro. Berättelsen tar plats under vårterminen och sommarlovet 1892. Edsbro är beläget på den svenska landsbygden och utbildningsmiljön har en kristen prägel. Under terminen fungerar Edsbro som ett internat, där flickornas vardag förutom läxläsning och lektioner i engelska, tyska, historia och musik karaktäriseras av olika upptåg, sysslor och ”plikter” – och tillrättavisningar och bannor om dessa inte upprätthålls.

Det går att läsa och förstå hur den litterära skolflickan konstrueras utifrån klass och genusnormer. Samtliga elever på Edsbro är rik adel eller övre medelklass – förutom en flicka. Hon har fått lov att studera utan att betala avgift till skolan tack vare släktskap med föreståndarinnan. Det är dock något som sticker i ögonen på de andra flickorna, då de menar att hon är elev på andra villkor än de andra, vilket leder till att hon både blir mobbad och utfryst från den annars så nära flickgemenskapen.

I romanen strävar skolflickorna efter ett högt betyg i gott uppförande, vilket inte bara baseras på deras uppträdande i klassrummet utan också utanför; till exempel att inte gå utanför skolområdet på kvällen, hur väl de klär sig eller håller ordning på sina saker i skolhemmet. En av skolflickorna förklarar vid ett tillfälle att: ”[…] här i skolan får man ju knappt nysa, förrän det heter, att det är opassande.”[3]

Att passa in baseras därmed på både klass och ett anständigt uppförande. De normer och ideal som flickkaraktärerna förhåller sig till illustreras genom att de kontrasteras och ställs mot varandra. Ett exempel på detta är hur de högborna systrarna Lotte och Bet jämförs med varandra och framställs som varandras motsatser: den ordentliga och korrekta, respektive den livliga och slarviga. Lotte beskrivs uppfylla lärarnas regler och normer för gott uppförande och plikter i skolhemmet. Hon klassas som en passande flicka på pensionen – skolans ”primus”. Systern Bet har i stället svårt att anpassa sig efter pensionens normer. Hennes yviga och något slarviga uppförande beskrivs som ”pojkfasoner”, vilket resulterar i bannor och kvarsittning. Bet önskar därför att hon kunde vara sitt yngre jag igen och säger: ”När jag inte blef pojke, så ville jag helst vara en liten flicka så länge som möjligt.”[4]

Berättelser om pojkflickor som Bet har ofta illustrerat en protest mot både femininitet och vuxenlivet.[5] Samhället tolererar ett vilt beteende hos ett barn, men ju äldre flickorna blir ökar förväntningar att hon ska anta de samtida genusnormerna. Samtidigt, tycker Bet om att utbilda sig och är en av de duktigaste eleverna i skolrummet på pensionen. Att hon bestraffas och inte passar in kan därför förstås som att det inte har med hennes klassbakgrund eller kunskap på lektionerna att göra, utan för att hon med sitt vilda och kritiska beteende bryter mot normerna för en skolflicka.

”Skol-narrativet” har enligt Michel Foucault kastat ljus på skolan som en plats att kontrollera elever och deras utrymmen med strävan att skapa fogliga kroppar. I romanen framställs lärarna som auktoriteter som kontrollerar och har makt att forma skolflickorna till att vara en viss sorts flicka. Flickkaraktärerna kan därför tolkas, i linje med vad litteraturvetaren Clementine Beauvais menar i The Mighty Child (2015), befinna sig fångade i de vuxnas blick.[6] Utifrån det här perspektivet kan Lotte uppfattas som ett konstruerat objekt som förhåller sig till den vuxnas agens och begär, där Bet kan förstås som ett subjekt eftersom hon använder sin egen agens.

Barnets egen personlighet och individualitet är något som debatteras kring sekelskiftet 1900. Samma år som I Edsbro pension gavs ut publicerar Ellen Key sitt tongivande verk Barnets århundrade (1900). Enligt Key hyllas det passiva och neutrala barnet i dåtidens skolor – något som återspeglas i porträtteringen av Lotte. Key argumenterar i stället för att samhället borde eftersträva att barn får ha sin egen personlighet. Keys vision går att läsa som att barn ska leva och lära som subjekt med sina egna viljor, handlingar och tankar, precis som Bet önskar, men inte kan göra utan att det får konsekvenser.

Även i Studentklassen av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster får läsaren lära känna en grupp skolflickor, men i detta fallvid en flickskola i Lund under deras sista termin innan studentexamen.[7] Precis som i I Edsbro pension behöver skolflickorna följa regler för gott uppförande, både i klassrummet som utanför, till exempel att inte besöka restauranger eller gå på ensamma promenader på kvällarna.

Precis som i Nordenadlers roman skildras i Studentklassen framför allt bemedlade flickor från de övre klasserna, men också en mindre bemedlad flicka – arbetarklassflickan Doris. Hon har fått möjlighet att studera tack vare ett professorspar som bekostat hennes studier. Till skillnad från den fattiga flickan på Edsbro inkluderas hon i flickgruppgemenskapen trots att hon skiljer sig från de andra eleverna på skolan i fråga om bakgrund, men också med sina slitna kläder. Doris beskrivs som ambitiös, god och hjälpsam, och med en stark motivation för att studera vidare. På liknande sätt som i I Edsbro pension illustreras Doris karaktär genom att jämföras och kontrasteras med sin jämngamla systerlika skolkamrat Monica – professorsparets dotter. Flickornas motsatser baseras, förutom utifrån sin klassbakgrund, på prestationer och drivkraft. Monica är enligt hennes föräldrar inte lika ambitiös och ordentlig i skolan som Doris, vilket resulterar i varningar och dåliga betyg. Detta bekymrar Monicas föräldrar eftersom de har planerat att hon ska studera vidare vid universitetet.

Skolflickornas målbilder, möjligheter och svårigheter

En väsentlig skillnad mellan de båda flickböckerna är att de skildrar två olika skolformer för flickor. På flickpensionen Edsbro tar de äldsta eleverna examen och får betyg, men skoltiden leder inte till någon studentexamen. Det gör den däremot vid flickskolan i Lund för eleverna i Studentklassen.

För flickorna vid Edsbro är det inte själva lektionerna och utbildningen som är viktigast, utan samvaron och gemenskapen mellan elever och lärarinnor. Läsaren får inte veta mycket om vad de olika flickkaraktärerna har för framtidsplaner, förutom att målbilden med sin skoltid vid Edsbro är att bli fullärda inför livet. Vad flickorna menar med fullärda går att förstås utifrån en av lärarinnornas syn på bildning och utbildning. I ett samtal med den avgående eleven Annie menar lärarinnan att den viktigaste bildningen inte är den bokliga utan hjärtats bildning i ”livets skola”. Skoltiden vid pensionen är enligt lärarinnan bara en förberedande kurs inför att nå det mål som varje flicka bör sträva efter: ”att bli en god och from kvinna”.[8]

I Studentklassen är det större tonvikt på betydelsen av studentexamen, flickornas olika framtidsdrömmar och möjliga livsval. Det illustreras genom att skolflickorna diskuterar de olika utbildnings- och yrkesvägar de är intresserade av. Samtidigt, understryks de svårigheter som finns med högre utbildning för flickor i romanens samtid då vissa utbildningar och yrken är manligt könskodade och inte passande för en flicka. I en dialog mellan några av flickorna menar karaktären Margareta att det inte finns någon framtid för henne att bli det hon vill. Om hon hade varit pojke skulle hon ha studerat till att bli gruvingenjör för att få uppleva spännande äventyr. En annan av skolflickorna betonar att Margaretas framtidsidé är absurd för en flicka. För Doris innebär studentexamen en frigörelse och möjlighet till ett nytt och rikare liv. Hennes mål är att vidareutbilda sig och få ett välbetalt arbete för att kunna hjälpa familjen ekonomiskt.

Utifrån de vuxnas perspektiv handlar skoltiden och studentexamen i respektive roman om att mogna. Monica i Studentklassen upplever mognadsprocessen som enkelspårig och förtryckande, vilket visar på hur narrativet demonstrerar att flickkaraktärens mognad bara har ett enda mål, som är förutbestämt och normativt inom romankontexten.[9] Liksom för Bet illustreras här ett snävt flickskap att passa in i, vilket gör att Monica inte vill bli vuxen med vad det innebär. Både Monica och Bet är två olika exempel på när skolmiljön inte bidrar till deras personliga utveckling och mognad. Romanerna visar därmed på hur skolans och samhällets normer används för att forma dem till en särskild sorts skolflickor.

Flickböckerna I Edsbro pension och Studentklassen kan läsas som bidrag till den samtida debatten om flickors utbildning, men även till diskussioner om barn och ungas subjektivitet och mognad, genusnormer och kvinnans rättigheter. Även om det skiljer tjugofem år mellan romanerna finns det många likheter mellan dem. Verken visar upp exempel på flickkaraktärer som tillåts studera i en samtid där det trots reformer till det bättre inte alltid var självklart. Även om narrativen framför allt skildrar flickkaraktärer från en bemedlad övre medelklassbakgrund, kastar berättelserna ljus på klassklyftor och de ekonomiska förutsättningarna som krävdes för flickor att studera i verkens samtid. Båda verken illustrerar skolflickideal och de konsekvenser som uppstår när karaktärerna använder sin agens eller inte passar in i den normativa mallen. Den stora skillnaden mellan flickböckerna är dialogerna mellan flickkaraktärerna kring varierade framtidsdrömmar och livsval, vilket går att läsa som att romanerna ligger i linje med det samtida samhällets utveckling och kvinnors breddade möjligheter till högre utbildning.

Noter

[1] Lena Kåreland, ”Barnlitteraturens utveckling i Sverige”, Litteraturbanken (2008); Birgitta Theander, Till arbetet!: yrkesdrömmar och arbetsliv i flickboken 1920–65 (Göteborg 2017).

[2] Cecilia Schwartz, Ebba Karolina Magdalena Nordenadler, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (2018), <www.skbl.se/sv/artikel/EbbaNordenadler> (hämtad 2025-04-01).

[3] Ebba Nordenadler, I Edsbro pension: berättelse för flickor (Stockholm 1900).

[4] Nordenadler (1900).

[5] Maria Andersson, Framtidens kvinnor: mognad och medborgarskap i svenska flickböcker 1832–1921 (Göteborg 2020).

[6] Clémentine Beauvais, The mighty child: time and power in children’s literature (Amsterdam 2015).

[7] Elisabeth Kuylenstierna-Wenster, Studentklassen. Ungflicksroman (Stockholm 1925).

[8] Nordenadler (1900).

[9] Roberta Seelinger Trites, Literary conceptualizations of growth: metaphors and cognition in adolescent literature (Amsterdam 2014) s. 148.

Övriga referenser

Anders Burman, Pedagogikens idéhistoria: uppfostringsidéer och bildningsideal under 2500 år (Lund 2019).

Birgitta Theander, ”Den tidiga flickboken i Sverige (ca 1870–ca 1930)”, Litteraturbanken (2023).

Carl Frängsmyr,”Kvinnans tillträde till akademin”, Uppsala universitet 1852–1916 (Uppsala 2010).

Christina Florin & Ulla Johansson, ’Där de härliga lagrarna gro…’: kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850–1914 (Stockholm 1993).

Christina Florin,”Kampen om kunskapen”, Göteborgs universitet, http://www2.ub.gu.se/kvinn/portaler/kunskap/historik/ (hämtad 2024-12-19).

Ellen Key, Barnets århundrade (Stockholm 1900).

Gunhild Kyle, Svensk flickskola under 1800-talet (Göteborg 1972).

Helene Ehriander & Corina Löwe (red.), Flickboken och flickors läsning: flickskapande nu och då (Göteborg 2022).

Ingela Schånberg, Genus och utbildning: ekonomisk-historiska studier i kvinnors utbildning ca 1870–1970 (Lund 2001).

Michel Foucault, Discipline and punish: the birth of the prison (New York 1995 [1977]).

Ulf Boëthius,”Skolskildringen”, i Boel Westin & Åsa Warnqvist (red.), Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia Från tidigt 1900-tal till tidigt 2000-tal (Stockholm 2024).

Ying Toijer-Nilsson, Boel Westin & Ulf Boëthius (red.), Om flickor för flickor: den svenska flickboken (Stockholm 1994).

---

Caroline Bergström är doktorand i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon har ett pågående avhandlingsprojekt om flickor och utbildning i svenskspråkiga flickböcker utgivna 1870–1970. Med ett litteratur- och kulturhistoriskt fokus analyseras flickkaraktärer i relation till genus, klass, ålder och utvecklingen av flickors utbildningsmöjligheter.

Hemsida: https://www.gu.se/om-universitetet/hitta-person/carolinebergstrom

CHARLOTT WIKSTRÖM

 

I samband med 1927 års skolreform fördes en livlig debatt om skolans framtida inriktning. I tidskriften Tidevarvet var pedagogerna Emilia Fogelklou (1884–1972) och Honorine Hermelin (1886–1977) flitiga skribenter, med starka visioner om en skola grundad i personlig utveckling och demokratisk fostran. Genom att återvända till deras texter belyser denna artikel deras syn på bildning i sin samtid, samtidigt som deras tankar sätts i relation till dagens utbildningspolitiska debatt, i en tid då marknadslogik präglar synen på skola och lärande.

Introduktion

Perioden 1918–1927 har i tidigare forskning beskrivits som den första stora utbildningspolitiska reformvågen, och i debatten diskuterade man hur man på bästa sätt skulle kunna införa en gemensam bottenskola. Det rådande parallellskolesystemet, där elever tidigt sorterades utifrån klassbakgrund, ansågs av kritiker motverka visionen om en likvärdig skola.[1] Idén om en gemensam bottenskola hade tidigare lyfts i skoldebatten, bland annat formulerad av folkskolläraren och politikern Fridtjuv Berg (1851–1916) i skriften Folkskolan såsom bottenskola från 1883.[2] Den debatt som pågick under 1920-talet fördes inte enbart på den politiska arenan, utan en viktig plattform för diskussionen var tidskrifter och veckopressen. Tidskriften Tidevarvet utgjorde en av dessa plattformar. Ett annat ord för ’tidevarv’ är epok, och namnet signalerar att kvinnorna i redaktionen var övertygade om att en ny tid var i antågande. År 1923 gavs det första numret av Tidevarvet ut, och tidskriften kom att bli en kanal för att förmedla de visioner som de trodde kunde bana väg för en omfattande samhällsförändring. I Tidevarvet framställdes bildning som ett medel för att nå denna vision, inte enbart som kunskapsöverföring, utan som en djupgående process för personlig utveckling och medborgerligt ansvarstagande.[3]

Syftet med denna artikel är att fördjupa förståelsen för två pedagogiska röster i Tidevarvet i samband med 1927 års skolreform: Emilia Fogelklou (1884–1972) och Honorine Hermelin (1886–1977). Genom att analysera deras idéer om bildning i relation till dåtidens debatt om bottenskolan belyses hur deras perspektiv utmanade rådande synsätt på skolans syfte och mål. Avslutningsvis diskuteras hur dessa idéer kan bidra till samtida reflektioner kring skolans uppdrag, vilket är särskilt relevant i en tid då utbildningshistoria föreslås tas bort i förslaget till en ny lärarutbildning. 

Debatten om bottenskolan

Bildningsfrågan, så som den diskuterades i Tidevarvet, speglar i hög grad den samtida skolpolitiska debatten. Det fanns under början 1900-talet en samsyn mellan både liberaler och socialdemokrater om att något behövde göras, men det var inte förrän rösträttsreformens genomförande 1918–1921 som de skaffade sig majoritet i riksdagen. Riksdagsmajoriteten möjliggjorde att de tillsammans kunde genomföra mer grundläggande förändringar av skolan och blev inledningen till den första reformvågen i svensk utbildningspolitik. De reformer som genomfördes under denna period var dels införandet av obligatoriska kommunala sexåriga fortsättningsskolor 1918, dels 1927 års skolreform.[4] 1927 års reform föregicks av 1918 års skolkommission, vars betänkande förespråkade att folkskolan skulle bli en gemensam bottenskola för alla medborgare. Kommissionens förslag lades fram 1922 och riktade skarp kritik mot parallellskolesystemet, som innebar att elever från mindre privilegierade bakgrunder sällan hade reella möjligheter att ta sig vidare till högre utbildning.[5]

År 1924 ger Fogelklou i artikeln ”Skolreformens inre motsägelse” en replik på den föreslagna reformen. Hon varken avvisar eller helhjärtat stödjer förslaget. Det hon inledningsvis markerar är dock att det är ett efterlängtat initiativ från politiskt håll eftersom det är en absolut nödvändighet att en reformering av läroverken kommer till stånd. Tidigare hade endast läroverken och deras

adepter, som i århundraden sutto inne med möjligheterna till ämbetsmannaskapet, makten och härligheten såväl som till den högre bildningen. Och det var folkskolorna, som rymde alla utestängda, de, som en gång folkskolebarn, i regel hade oöverkomliga svårigheter att stiga in i lärdomens och statstjänstens värld.[6]

Det som Fogelklou uttrycker är att parallellskolesystemet är starkt skiktade efter social bakgrund, vilket leder till att folkskolan, sällan fungerar som en verklig språngbräda till högre samhällspositioner för de lägre klasserna. Utifrån dessa ojämlika förutsättningar är förslaget, enligt henne, ett efterlängtat tillskott i diskussionen: ”en månghundraårig, kvävd längtan som nu tycks ha fått liv i form av en brinnande låga”.  Det hon dock befarar är att när ett värde tillgodoses, riskerar ett annat att gå förlorat, nämligen det fria pedagogiska initiativet som enligt henne hotas av den ”monopoliserade statsskolan, som ej vid sin sida tål någon annan”. I kritiken uttrycks en oro för att det fria pedagogiska initiativet, särskilt de privata flick- och samskolor som vid denna tid stod för ett progressivt bildningsideal, ska trängas undan till förmån för lärdomsskolans mer formella och mekaniska syn på bildning. Hon hänvisar i artikeln till skolmannen Karl Petander (1883–1974), vars synpunkter han presenterar i broschyren Fri skola eller statsmonopol? (1922). Fogelklou lyfter fram Karl Petanders kritik mot en statligt monopoliserad skola, där han menar att den ”bär på en inre söndring, därigenom att rättfärdighetskravet kommit att resa sig i strid mot frihetskravet”. Enligt Petander hämmar detta den fria pedagogiken och driver i stället utvecklingen mot massutbildning.[7]

I och med 1927 års skolreform fastslogs den fortsatta inriktningen för det svenska skolsystemet, där två alternativa inträden till läroverket etablerades som var efter årskurs fyra eller efter årskurs sex.[8] Hermelin tar år 1929 ställning i debatten i sin artikel ”Striden om enhetsskolan”. Hon frågar sig vad enhetsskolan egentligen betyder:

Vad betyder enhetsskolan enligt gängse svenskt språkbruk, enkannerligen skolkommissionens? Det betyder: endast en sorts skola, det betyder den monopoliserade statsskolan, som ej vid sin sida tål någon annan.[9]

Hermelins farhågor tangerar Fogelklous ståndpunkt. I citatet uttrycker Hermelin en oro för att den likvärdiga skolan i förlängningen inte kommer att erkänna individen, utan i stället stöpa alla i samma form. Hermelin ifrågasätter poängen med en monopoliserad skola och menar att ett sådant system går för långt, eftersom det riskerar att motverka både mångfald och individuell differentiering. Hon riktar kritik mot socialdemokraten Värner Rydén (1878–1930) och beskriver honom med att han var den som ”först framdundrades” i sin fulla anslutning till enhetsskolan. Hermelin framställer honom som en symbol för den likriktade och ”maskinmässigt” framdrivna skolpolitik som hon själv tydligt tar avstånd från.[10] Det är inte heller lärdomsskolans bildningssyn som Hermelin vill se prägla den nya skolan. I artikeln ”Den nya skolan och den gamla” (1929) uttrycker hon uppfattningen att skolan bör motverka all form av tvång och mästrande, sådant som enligt henne präglar lärdomsskolans tradition.

Både hos Fogelklou och Hermelin är ambitionen om en jämlik skola viktig och nödvändig, men de varnar för att reformen riskerar att leda till en massinstitution, vilket gör att undervisningen inte längre tar hänsyn till individuella olikheter. 

Att bildas till människa: En alternativ bildningsväg

Mattias Börjesson påpekar att den utbildningshistoriska utvecklingen innefattar flera exempel på utbildningspolitiska debatter som, om de hade fått ett annat utfall, skulle ha lett till att skolan hade sett annorlunda ut än den gör i dag.[11] Det väcker frågan om vilken riktning skolutvecklingen tagit om Fogelklou och Hermelin hade fått bestämma?

Fogelklou framhåller att Pestalozzi i artikeln med samma namn från 1927 ville ge varje människa, särskilt de mest utsatta, möjlighet att utvecklas till fullvärdiga samhällsmedborgare. För att illustrera detta återger hon hans egen liknelse av samhället som ett ”orättens hus”, där bara de som bor på övervåningen, till skillnad från människorna i källarvåningen, har möjlighet att se ”solnedgångens underbara härlighet”. I detta orättens hus hade Pestalozzi en ambition att skapa en ”bildningens trappa”, med målet att ”alla skola förhjälpas att stiga upp i ljuset och öppna ögon, väggar och fönster för de stora härligheterna i livet”. Även om denna liknelse indikerar att bildning ska erbjudas till alla samhällsklasser, menar således Fogelklou att massundervisning inte är rätt väg att gå. Det går, hävdar hon, inte att bygga upp en sådan trappa ”för full maskin”, utan det kräver ett mer organiskt och psykologiskt förhållningssätt. Fogelklou menar att detta leder undervisningens hjärtepunkt som är ”bildningen till att varda människa.”  Den bildningsväg som förordas bygger på respekt för individens unika förutsättningar att mogna som människa, något som i sin tur förutsätter en mer individanpassad och småskalig skola samt en undervisning präglad av psykologisk förståelse.[12]

Förhållningssättet utvecklas vidare av Hermelin, som i artikeln ”Den nya skolan och den gamla” från 1926 artikulerar en bildningsväg där hon betonar den lilla gruppens fostrande kraft. Det är, menar hon, i mötet med den enskilda människan som verklig bildning sker:

Uppfostrans mål är att en personlighet, ej att ge kunskaper, som ge makt till att lyckas, ty den makten kan brukas i vad tjänst som helst. En personlighet är den, som lever inifrån och utåt.[13]

Enligt Hermelin syftar såldes uppfostran till att stödja människans inre utveckling, snarare än att förmedla kunskap för yttre framgång. Att ”leva inifrån och utåt” innebär att handla utifrån inre övertygelse och ansvar, i stället för att låta sig styras av yttre krav och belöningar. I artikeln nämns även folkbildaren Erik Ehlin (1883–1921) som ett ideal för hans uppfattning att undervisningens syfte är personlig utveckling snarare än enbart en förmedling av kunskap. Hermelin ger uttryck för ett bildningsideal där medmänsklig respekt utgör en av skolans främsta uppgifter. Dessa värden, menar hon, måste förverkligas i det lilla formatet och får inte kvävas av en alltför enhetlig och centralstyrd skolform.

Det är alltså inte den demokratiska idén om allas rätt till utbildning som hotas, enligt Fogelklou och Hermelin. Det de ser som en risk är snarare att det unika i bildningsprocessen går förlorat, att sätta människan i centrum som en bärare av möjligheter, oavsett klass eller begåvning. En sådan bildningssyn förutsätter en mer individanpassad och småskalig skola. Den bildningsväg som framträder i artiklarna ligger i linje med den progressivism som präglade många av de privata samskolorna och flickskolorna under 1920-talet. I dessa pedagogiska sammanhang betonades en psykologiserad undervisning, vars syfte var att hjälpa individen att mogna som människa. Denna form av progressivism lade också större vikt vid känsla och praktisk bildning än vid enbart faktakunskaper.[14]

Fogelklou och Hermelins bildningsideal i ljuset av dagens skoldebatt

Den första reformvågen följdes av en längre period utan större förändringar. Först med skolkommissionens förslag om enhetsskola 1948 inleddes en andra reformvåg, som senare följdes av ytterligare reformer under 1960- och 70-talen. Den fjärde reformvågen kom 1989–1996 och innebar ett skifte mot decentralisering och marknadsstyrning av skolan. Denna utveckling kan spåras tillbaka till 1980-talet, då nyliberala idéer började prägla skoldebatten samtidigt som arbetarrörelsen försvagades efter kalla krigets slut. Den fjärde reformvågen innebar en försvagning av den statliga styrningen och det tidigare fokuset på likvärdig utbildning. I stället infördes det fria skolvalet, skolpengssystemet och flera privata friskolor etablerades. Efter 1996, menar Börjesson, har utbildningspolitiken främst handlat om att hantera konsekvenserna av dessa reformer snarare än att förändra dem i grunden. Utvecklingen har således gått från statlig enhetlighet och en högre grad av likvärdighet till ett skolsystem präglat av marknadslogik, fler huvudmän och ökade skillnader mellan skolor och elever.[15]

Fogelklou och Hermelin ställde sig tveksamma till den monopoliserade skolan, men samtidigt upplevde de aldrig den fjärde reformvågens konsekvenser, som innebar en avmonopolisering av skolan till förmån för ett privatiserat skolsystem. Utifrån Fogelklous och Hermelins bildningssyn, där uppfostran syftade till att stödja människans inre utveckling och där likvärdighet värderades högt, hade de sannolikt ställt sig kritiska till ett skolsystem som premierar yttre belöningar, mätbara resultat och konkurrens. De privata initiativ som togs under deras verksamma tid präglades i stort sett av motsatta värden jämfört med dagens friskolelogik. Privata skolor drevs då främst av ideella krafter och genom donationer, med syftet att förnya undervisningen i progressiv riktning. Dessa skolor var småskaliga, icke-vinstdrivande och byggde på pedagogiska ideal snarare än ekonomiska mål. Samtidigt hade Fogelklou och Hermelin sannolikt uppskattat den syn på lärande som betonar det aktiva och meningsskapande, där analys och förståelse ges större vikt än ren faktainlärning.

Avslutning

I en tid när progressiv pedagogik ofta avfärdas som ”flumpedagogik” finns det goda skäl att återvända till pedagogiska föregångare som Hermelin och Fogelklou.[16] Deras idéer om bildning förtjänar att lyftas fram, inte minst för att de fortfarande har betydelse och bärkraft i dagens skoldebatt. Det som i dag kallas tillämpad utbildningshistoria handlar just om att använda historiska perspektiv för att förstå samtida utbildning, dess syfte, innehåll och mål.[17] När utbildningshistoria föreslås tas bort ur förslaget till en ny lärarutbildning, och det demokratiska uppdraget får ge vika för mer evidensbaserade och kognitivt inriktade mål, blir det än viktigare att åter lyfta fram bildningsarv som ger oss andra perspektiv på skolans roll och målsättning. Utbildningshistoria är därför inget nostalgiskt projekt, det är ett redskap för att förstå hur skolan på olika sätt velat betona jämlikhet, personlig utveckling och demokratisk fostran.[18] I linje med idéhistorikern Sven-Eric Liedman påpekar, handlar bildning inte om faktasamlande, utan om att utveckla hela människan i samspel med samhället. Det kräver tid, förtroende och en skolmiljö där reflektion och mänskliga möten värderas högre än mätbara resultat och konkurrens.[19] Utan detta kollektiva minne riskerar vi att glömma att skolans utveckling har präglats av olika bildningsvägar och att den hade kunnat ta andra riktningar om dessa hade fått genomslag. Genom att återknyta till de pedagogiska pionjärerna får vi möjlighet att se dessa alternativ inte som nostalgi, utan som möjliga vägar framåt.

Noter

[1] Mattias Börjesson, ”Utbildningspolitiska reformvågor”, Vägval i skolans historia: Tidskrift för svensk undervisningshistoria 2017:2. https://undervisningshistoria.se/utbildningspolitiska-reformvagor/ (Hämtad: 25-05-21).

[2] Joakim Landahl, Politik & pedagogik: en biografi över Fridtjuv Berg (Stockholm 2016).

[3] Initiativtagarna till Tidevarvet var samma grupp kvinnor som senare grundade Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925. Tidskriften, som gavs ut mellan 1923 och 1936, fungerade som en plattform för opinionsbildning och samhällsdebatt och drevs av flera kvinnor som var välkända i sin samtid. Ellen Hagen, en liberal politiker och kvinnosakskvinna, var den första redaktören följt av Elin Wägner, författare, journalist samt Carin Hermelin, som avslutade redaktörskapet under tidningens senare år. Se vidare: Charlott Wikström, ”Tidens krav i det nya tidevarvet: sexualupplysning, befolkningspolitik, bildningsideal och kristen humanism i tidskriften Tidevarvet 1923–1929”, i Henrik Åström Elmersjö, Anna Larsson och Björn Norlin (red.), Utbildning och religion i historiska perspektiv: vänbok till Daniel Lindmark (Uppsala 2025) s. 209–233.

[4] Börjesson, ”Utbildningspolitiska reformvågor”.

[5] Jonas Qvarsebo, ”Frihet, disciplin och självstyre: skolans fostransideal i brytningstid”, Vägval i skolans historia: Tidskrift för svensk undervisningshistoria 2022: 1. https://undervisningshistoria.se/skolan-och-disciplineringens-mutationer-1918-1962/ (Hämtad: 25-05-21).

[6] Emilia Fogelklou, ”Skolreformens inre motsägelse”, Tidevarvet 1924:22 (1924) s. 4.

[7] Fogelklou (1924) s. 4.

[8] Börjesson, ”Utbildningspolitiska reformvågor”.

[9] Honorine Hermelin, ”Striden om enhetsskolan”, Tidevarvet 1929:28 (1929) s. 2.

[10] Hermelin (1929) s. 2.

[11] Börjesson, ”Utbildningspolitiska reformvågor”.

[12] Emilia Fogelklou, ”Pestalozzi”, Tidevarvet 1927:21 (1927) s. 3.

[13] Honorine Hermelin, ”Den nya skolan och den gamla”, Tidevarvet 1926:48 (1926) s. 6.

[14] Historikern Johan Samuelsson har undersökt hur progressiv pedagogik tog sig uttryck i svenska läroverk under mellankrigstiden och fram till 1950-talet, med särskilt fokus på historieundervisningens praktik och lärarprofessionens utveckling. Johan Samuelsson, Läroverken och progressivismen: Perspektiv på historieundervisningens praktik och policy 1920–1950 (Lund 2021).

[15] Börjesson, ”Utbildningspolitiska reformvågor”.

[16] Filippa Mannerheim, ”Flumskolan måste bort och katederundervisning bli norm igen”, Göteborgs-Posten (GP) 2/3 2024.

[17] PEDASK står för Perspektiv på dagens skola: Forskarskola i tillämpad utbildningshistoria. Det är en nationell forskarskola som startade 2020 och är ett samarbete mellan Örebro universitet, Uppsala universitet, Stockholms universitet och Umeå universitet. Forskarskolan syftar till att utveckla forskningsinriktningen ”tillämpad utbildningshistoria”, vilket innebär att använda historisk analys för att förstå och belysa samtida utbildningsfrågor.

[18] Johannes Westberg et al., ”Obegripligt göra lärare historielösa”, Svenska Dagbladet (SvD) 11/12 2024; Ämneskunskaper och lärarskicklighet – en reformerad lärarutbildning, SOU 2024:81 (Stockholm 2024).

[19] Sven-Eric Liedman, Ett oändligt äventyr: om människans kunskaper (Stockholm 2001) s. 354-360.

---

Charlott Wikström är doktor i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Umeå universitet. Hon bedriver forskning inom utbildnings-, kvinno- och presshistoria. Hennes forskning finansieras av Ridderstads stiftelse för historisk grafisk forskning.

Hemsida: https://www.umu.se/personal/charlott-wikstrom