BERT MÅRALD
I den intensiva skoldebatten nämns numera sällan realskolan. Självfallet beror det på att den sedan länge är avskaffad och minnena av den förträngts. Inom utbildningshistoriens vida ram är den föga uppmärksammad, nästintill bortglömd. För att täppa till denna lucka har denna summariska text tillkommit.
Det rör sig om ett försök att teckna realskoleperiodens historia, från införandet 1904-05 till skolformens definitiva upphörande under 1960-talets turbulenta reformperiod. Fokus läggs på bakgrunden till denna mellanexamen och aktörerna därbakom. På motsvarande sätt beskrivs avvecklingen, ett led i den utveckling mot ett konformistiskt skolsystem, som Sverige genomgick under decennierna efter andra världskriget.
Ett annat fokus är lokaliseringen och de nya skolbyggnader, som följde därmed och där landets ledande arkitekter involverades. Eftersom den nya skolformen, med undantag av i våra största städer, redan inledningsvis tog form som samskolor föreligger ett genusperspektiv. Den geografiska dimensionen är värd uppmärksamhet, eftersom många enheter under den senare delen av realskoleperioden, placerades på perifert belägna orter. Av ambitionen och förväntningarna följde att större delen av landet kom att täckas. Därigenom lades också en grund för utökad gymnasielokalisering. Goda skäl kan anföras för att utan det väl spridda nätet av realskolor hade antalet studenter ansenligt reducerats. Realskolan samlade upp begåvningsreserven ur folkets djupare led och bäddade för ett stort antal klassresenärer, ett fenomen som väl sammanfaller med folkhemsbygget.
Läroverkets klyvning
Det fanns tecken mot 1800-talets slut, som förebådade läroverkets klyvnad i två delar. De nyhumanistiska idealen, med klassiciteten i centrum, naggades i kanten av kraven på industriell och merkantil kompetens samt allmän medborgarskolning. Därmed började den slitna ramsan ”latinare är finare, realare skralare” tappa sin udd. Lite paradoxalt föll det ändå på en klassikers lott, Carl von Friesen, rektor för Södra Latin, att som ecklesiastikminister lotsa fram den stora läroverksreformen 1904. Tillsammans med geografiprofessorn Ernst Carlson stod han bakom införandet av läroverkens mellannivå, som realexamen innebar. Latinet avfördes från realskolan och för läroverkets övre del återinfördes beteckningen gymnasium, som försvunnit med reformerna kring 1800-talets mitt.
Samtidigt tillskapades Läroverksöverstyrelsen, med Ernst Carlson i chefsposition. Därigenom trädde ett centralt verk i stället för det äldre systemet med konsistorier, med biskopen som eforus. Den läroverksstadga, som utfärdades 1905, har uppfattats som en medelklassens reform. Den verklige arkitekten bakom realskolan anses, enligt välunderrättade källor, ha varit den mångsidigt verksamme skolmannen Harald Dahlgren, inflytelserik inom såväl läroverks- som folkskolesfären. Han var Skaradjäkne, som efter studier i Uppsala undervisade i naturvetenskapliga ämnen och återvände till Skara som adjunkt. Senare verkade han som rektor för Folkskoleseminariet i Uppsala, i ett senare skede Strängnäs. Därtill var han ledande utredningsman med plats i ett flertal kommittéer inom utbildningsfältet.
Alternativet kommunal mellanskola
Inte långt efter realskolan introducerades den kommunala mellanskolan. Det skedde 1909, då Elof Lindström var ecklesiastikminister i Arvid Lindmans ministär. Lindström visade viss sympati för Fridtjuv Bergs bottenskoleprogram och med införandet av mellanskolan drevs en kil in i parallellskolesystemet. Mellanskolan byggde på folkskolans sjätte klass och fick snabb geografisk spridning, även om den uppfattades som en hybridform, ansedd som hafsig och jäktig, med lägre status än realskolan, där det gavs mer utrymme för bredd och djup i studierna. I läroverksvärlden sågs den som en uppkomling men den gav orter, som saknade statliga läroverk och samrealskolor, en möjlighet att länka folkskolan till den högre utbildningen. På läroverkshåll fanns farhågan, inledningsvis knappast så välgrundad, att den kommunala mellanskolan skulle ersätta realskolan. I slutskedet, då även realskolan kunde vara treårig, suddades dock skillnaden ut.
Imposant arkitektur
Som ett resultat av 1904 års reform och klyvningen mellan realskola och gymnasium, tillkom ett flertal nya samrealskolor. Några av de mer spektakulära tål att uppmärksammas, inte minst på grund av sin arkitektur. I våra tre största städer inrättades vanligen enkönade realskolor för pojkar, vilket för Stockholms malmar kan exemplifieras med Vasa och Katarina Real, vars nybyggnad landets ledande skolarkitekt Paul Hedqvist i ett senare skede kom att svara för. Därtill kan realskolan på Kungsholmen, invigd 1908 i kungafamiljens närvaro, lyftas fram. Dess arkitekt var Georg Ringström och han utformade skolan, placerad i högt och imposant läge, i en stil. som inspirerats av Arts- och Craft-rörelsen. Göteborgs motsvarigheter blev Västra (senare Majornas läroverk) och Östra Realskolan (idag den privata Samskolan), den senare färdigställd 1906 och ritad av den välrenommerade Hans Hedlund. I Malmö byggdes 1908 Sankt Petri realskola, signerad John Smedberg, ledande skånskt arkitekt. I mindre städer blev samrealskolan den normala modellen. Många av de då tillkomna realskolornas betydelse låg däri att de småningom, vanligen efter tillbyggnad, försågs med gymnasium och alltså blev studentläroverk, därtill för båda könen efter 1927 års fundamentala skolreform.
Snabb expansion
Redan 1906 stod en pampig herrgårdslik samrealskola klar i den då drygt tioåriga staden Örnsköldsvik, som befann sig i en expansiv fas. Arkitekt var Albert Thurdin, lektor vid Härnösands Tekniska läroverk och tidigare stadsarkitekt. I det lika så snabbt växande Luleå, nybliven stiftsstad och landets ledande malmexporthamn uppfördes för att täcka de nya utbildningsbehoven en betydligt större byggnadskropp invid den gamla läroverksbyggnaden från 1860-talet. Invigningstalet hölls i januari 1909 av Ernst Carlson, Läroverksöverstyrelsens förste chef,. Hans tal formade sig till en hyllning till dem, som hade att värna denna kulturhärd i yttersta Norden nära såväl polcirkeln som vår östra gräns, där det var av yttersta vikt att svenskt språk och odling vårdades.
Från Trelleborg till Haparanda
I Trelleborg, i landets motsatta ända, invigdes på hösten samma år en samrealskola av Bengt J:sson Bergqvist, som efterträtt den avlidne Carlson som chef för Läroverksöverstyrelsen. Det skedde i närvaro av landshövdingen och den över hela det ecklesiastika fältet mäktige Lundabiskopen Gottfrid Billing. Bergqvists tal kan ses som en programförklaring. Skolans skulle ses som en bildningsanstalt för livet och den skulle fostra till självverksamhet. Mekanisk läxmetod skulle få ge vika för åskådlighetsundervisning. I stället för det grammatiska tragglandet skulle tyngdpunkten förflyttas till att läsa och tala det främmande språket. Imponerande samrealsbyggnader restes på flera andra håll, såsom 1908 i Vimmerby och Falkenberg, med Ernst Carlson som invigningstalare. För ritningarna svarade i bägge fallen den framstående skolarkitekten Georg A. Nilsson.
Till dem som tog realexamen i Vimmerby hörde Astrid Lindgren, så duktig på att skriva uppsatser, att de publicerades i lokaltidningen. Georg A. Nilsson stod också bakom samrealskolan i Hedemora liksom den privata samskolan i det fashionabla villasamhället Djursholm. År 1915 stod två värmländska realskolor färdiga, i Kristinehamn med Bror Almqvist som arkitekt och i Filipstad, där Folke Zettervall svarat för ritningarna. Ett år senare invigdes samrealskolan i Skellefteå, vackert placerad invid älven och signerad stockholmsarkitekterna Georg Hagström och Frithiof Ekman. I Haparanda fick samrealskolan, uppförd 1917 i trä i klassicistisk stil, central placering invid torget med stadshus och stadshotell som närmsta grannar. Här skulle den första studentexamen i Tornedalen äga rum 1938. Upphovsman var Erik Lallerstedt, arkitekturprofessor vid Kungliga Tekniska Högskolan, vars nybyggnad vid Valhallavägen på Östermalm han samtidigt svarade för. I Karlshamn ankom det på Erik Gunnar Asplund, småningom landets internationellt sett mest kände arkitekt att utforma realskolan i nationalromantisk stil och i vackert läge med utsikt över den blekingska skärgården. Parentetiskt kan tillfogas att då skolan mot 1930-talets skulle kompletteras med gymnasium och Asplund åter anlitades blev bedömningen mera kritisk, då arkitekten bytt stil och anammat den i alla kretsar ännu inte accepterade funktionalismen.
Halvlärt proletariat
Realskolans tillkomst och expansion välkomnades inte på alla håll. Med den samtida debatten kring bottenskoletanken liksom för radikala visionärer en framtida enhetsskola aktualiserades begåvningsproblemet. Då överdirektören för Läroverksöverstyrelsen Bengt J:sson Bergqvist invigningstalade i Jönköping 1913 i samband med den nya läroverksbyggnaden varnade han för de många hemmens ävlan att med möda och svårigheter föra de unga fram till student-examen. Det kunde vara tillfyllest att stanna vid en realexamen eller nöja sig med genomgången folkskola. Budskapet upprepade han strax därpå vid invigningen av Lunds privata elementarläroverks (Spyken) nybygge. I en artikel i Social Tidskrift 1915 oroade sig Karl Nordlund, då rektor för Östra Real, för uppkomsten av ett lärt, ja även halvlärt proletariat. Den senare benämningen förband han med realexamen. De till universiteten årligen avgångna studenterna hade, skrev Nordlund, stigit från 292 till 567 under tiden från 1902 till 1911. Siffrorna, som vi i efterhand kan le åt, skrämde uppenbarligen honom. Realexamen, tänkt som en avlänkning till praktiska och kommersiella yrken på mellannivå hade i själva verket spätt på antalet, som sökt sig vidare till studentexamen. Därbakom spårade han den folkpsykologiska faktorn, att de lägre folklagren åtminstone genom sina barn ville komma upp i ljuset. Risken var att läroverken, även på sin högre nivå, skulle fortsätta vara överbefolkade och att rekryteringen av ”måttligt begåvade ungherrar med fasoner och anspråk” skulle försämra utbildningen.
Exemplet Värmland
Det kan finnas skäl att belysa utvecklingen genom ett representativt län, varvid Värmland valts. Då Tage Erlander, folkskollärarson från Ransäter, gick igenom Karlstads Högre Allmänna Läroverk, student där 1920, var detta länets och även stiftets (omfattande landskapen Värmland och Dalsland) enda. Det krävdes ett stort mått av inackorderingar, eftersom även förhoppningsfulla pojkar, som passerat genom realskolorna i Kristinehamn, Filipstad, Arvika och Åmål, sammanfördes i residensstaden. Hur det kunde vara på realskoleorterna har Bengt Hallgren humoristiskt skildrat i den lilla skriften Kan det ha varit Nietzsche? Där har han beskrivit livet för fyra lärare som av försörjningsskäl tvingats lämna de akademiska läro-sätena för samrealskolan i Arvika. För dem, av vilka en disputerat och några var ungkarlar, kunde det vara en smärtsam omställning.
Då Erlander 25 år efter sin studentexamen blivit ecklesiastikminister var situationen annorlunda. Då hade Arvika och Kristinehamn blivit gymnasiestäder. Skolreformernas tid stod för dörren och Erlander inträdde som Skolkommissionens ordförande, en post som han dock vid Per Albin Hanssons frånfälle fick lämna i och med att han utsågs till ny statsminister i oktober 1946. Med 50- och 60-talens utbildningsexplosion fick realskoleorterna Filipstad, Hagfors, Torsby och Åmål även gymnasier. Skolbussar kom i stället för inackorderingar. En av dem som inifrån upplevde förändringen var den klassiske.folkrörelsemannen och geografen Jalmar Furuskog, sedan 1920 rektor för samrealskolan i Filipstad. Förutom stabil förankring i nykterhets-, folkbildnings- och arbetarrörelse var han nystavare.
Samhällsbärare
Exemplet Furuskog illustrerar väl att realskolans rektorer fungerade som viktiga samhällsbärare. Flera fick se sin realskola upphöjd till fullständigt läroverk med gymnasium. Till den kategorin hörde Uno Grönlund, som med en fil. mag-examen i naturvetenskapliga ämnen i bagaget kom från Uppsala till Kiruna 1920. Där blev han först rektor för den kommunala mellanskolan, senare omvandlad till samrealskola. Sedan gymnasium tillkommit fortsatte han sin rektorsbana fram till 1956. 1942 utexaminerades Kirunas och Lapplands första studenter och två år senare stod en ny läroverksbyggnad i funkisstil klar. Det är berättigat att tala om en specifik grönlundsk epok i Kiruna.
Ett annat exempel är Simon Erlandson, rektor i Nässjö 1940-1954, först för realskolan sedan det kommunala gymnasiet. Han hade ett förflutet som adjunkt på Norra Latin och hade varit redaktör för Tidning för Sveriges läroverk, tillika politiskt verksam inom Högerpartiet. Han var medförfattare till den marknadsledande läroboken i historia för realskolan tillsammans med Gustaf Jacobson, duktig historielektor vid Östra Real men kontroversiell genom sitt medarbetarskap i den naziorienterade Dagsposten. Efter Jacobsons död 1946 fick Erlandson i stället som medarbetare göteborgslektorn Knut Wichamn, en liberal, som intagit en klar antinazistisk hållning. Det var vid samma tid som engelskan ersatte tyskan som första främmande språk.
Idrottsfrämjare
Till samma grupp går det att föra Gerhard Lindberg, rektor för samrealskolan i Sollefteå, som genom gymnasiets tillkomst under andra världskriget fick Ångermanlands andra studentläroverk. Där styrde Lindberg med järnhand under nära fyra decennier. Därutöver var han inflytelserik högerpolitiker på det kommunala planet, länge ordförande i stadsfullmäktige och drätselkammare. Uppvuxen i övre Norrland och student i Luleå var han även en ivrig gynnare av skidsporten. Han var ordförande i ortens Skid- och Friluftsfrämjande och lyckades få SM-tävlingar förlagda till Sollefteå samt var med om att göra Hallstabacken till ett vintersportcentrum. Skolidrotten slog igenom under mellankrigstiden.
En förgrundsfigur var Einar Lilie, som under nära tre decennier, 1926-1955, ledde Göteborgs kommunala mellanskola. Senare efter tillkomsten av ny skolbyggnad 1936, signerad Sigfrid Ericson, känd som Masthuggskyrkans arkitekt och för att ha utformat Götaplatsen, omdöptes den till Burgårdens samrealskola, vartill längre fram fogades gymnasium. Lilie var en idrottsaktiv Skaradjäkne, som kom att disputera på en avhandling i nordiska språk vid Göteborgs Högskola. Han var även flitig utgivare av skolantologier i modersmålet. Idrotten ägnade han speciellt intresse och hans skola blev framgångsrik på flera idrottsliga områden. Länge var Lilie ordförande i Örgryte IS. Inte minst månade han om flickornas idrottsutövande. Sedan han under en vistelse i England väckts för tanken på kvinnlig idrott tog han 1926 initiativet till en damolympiad på den nya idrottsplatsen Slottsskogsvallen. Året därpå var han med om att grunda Göteborg Kvinnliga Idrottsklubb, för vilken klubb flera av Sveriges ledande friidrottsflickor tävlade. En samarbetspartner hade Lilie i Gösta Malmgren, rektor för Falkenbergs samrealskola. Liksom sin göteborgskollega satsade Malmgren mycket på flickornas idrottsutövning. Tillsammans utgav Lilie och Malmgren Skolidrottsboken: handledning för lärare och elever.
Socialdemokratiskt vägval
Parallellskolesystemet var seglivat och även efter andra världskriget rymde utbildningssystemet en mosaik av olika skolformer. Då kriget gick mot sitt slut började emellertid enhetsskoleanhängarna stärka sin position. Det skedde etappvis och utgången var ingalunda given. Så mycket står dock klart, att realskolans öde stod på spel.
De politiska partierna dröjde dock med att formera sig. Inte heller inom socialdemokratin, som aldrig varit starkare än under dessa år, hade någon klar skolpolitisk ståndpunkt utkristalliserats. I partiets propaganda hade den länge inte haft någon plats men med 1944 års partikongress och Arbetarrörelsens efterkrigsprogram kom utbildningsfrågorna i fokus. Det rör sig om ett vägskäl, då viljorna bryts mot varandra.
Betydelsefull är den ståndpunktsförskjutning som Stellan Arvidson, ofta ansedd som enhetsskolans konstruktör, undergick. Arvidson, en vänersborgsstudent som studerat till doktorsgrad i Lund, där han liksom Tage Erlander och Per Nyström engagerat sig i Clarté, hade verkat som utlandslektor i Greifswald. Sedan han efter det nazistiska maktövertagandet utvisats därifrån blev han först lektor i Visby, därefter rektor för Hudiksvalls HAL. I en Tiden-artikel 1941 slöt Arvidson upp på den traditionella akademiker- och läroverkslinjen, med försvar för den femåriga realskolan och krav på hård gallring för högre studier.
Demokratiseringen av utbildningen skulle inte ske på annat sätt än att de lägre socialgruppernas begåvningar sorgfälligt togs tillvara. Realskolans stoffmängd fick inte reduceras och porten till denna skolform borde göras så trång att endast de verkliga begåvningarna fick tillträde. Även vid 1944 års socialdemokratiska partikongress hade Arvidson slutit upp kring realskolelinjen. Kraftigt markerade han, att endast kvalificerade elever borde ges tillträde till högre studier. Kongressförslaget kunde, befarade han, tolkas som en plädering för att högre undervisning skulle erbjudas även de mindre begåvade. Hans invändning var att på sin höjd den bästa tredjedelen kunde klara realskolan och högst en åttondedel bli studenter. Hur starkt urvalstänkandet var vid denna tid visas av att Arvidsons linje – efter remiss till kongressens redaktionsutskott – segrade.
Ideologiskt lappkast
En omsvängning var dock på väg. Genomslag fick den först sedan 1946 års skolkommission tillsatts, med den nye ecklesiastikministern Tage Erlander som ordförande. Sekreterare i skolkommissionen blev Stellan Arvidson, vilket inte bör ha varit ett givet val. Arvidson, väl bekant med Erlander, skulle så småningom lämna Hudiksvall för att tillträda rektoratet för det kvinnliga seminariet på Södermalm i Stockholm. Detta var dock några år in på 1950-talet, sedan sekreterarskapet i kommissionen upphört. Med den utnämningen hamnade han för första gången formellt på folkskolesidan, med vad de kan ha inneburit ifråga om lojalitet. På 40-talet var Arvidsons position annorlunda. Det återstår därför att besvara, varför han, väl utsedd till huvudsekreterare i Skolkommissionen, gjorde vad som måste betecknas som ett ideologiskt lappkast.
Det rör sig om en omvändelse, då Arvidson plötsligt betecknar sig ”som revolutionär, beredd att engagera sig i ett radikalt ombyggnadsarbete”. Han hade, bland annat genom påverkan från den göteborgske reformpedagogen Ester Hermansson, övertygats om att individualisering av undervisningen bättre kunde klara av att upprätthålla kvalitetsnivån än underbetyg, kvarsittning och utstötning. Från att ha varit en Saulus, som bekämpat enhetsskolan, blev han en Paulus, som predikade den. Inom en sammanhållen skola lyftes individualiseringen fram som pedagogisk trollformel, mångtydig och svår att praktisera.
Realiteternas tryck
Kanske var det inte enbart ledande personers och partiers ideologiska val som ledde fram till realskolans avveckling. Lika rimligt kan vara att hävda att skolformen genom realiteternas tryck sprängdes sönder inifrån. På den linjen går utbildningshistorikern Gunnar Richardson, som grundligt utforskat skolpolitiken under främst 1940-talet. Annorlunda blev läget genom den intensiva reformperioden under 50-tal och 60-tal, då realskolan försvann liksom flickskola och flickläroverk.
Tidigast infördes enhetsskolemodellen i Stockholms södra förorter. Där inföll vad som kallades Enskedesmällen, eftersom enhetsskolelever överfördes till gymnasiet i Enskede tillsammans med dem som avlagt regelrätt realexamen. Det utföll mindre väl varför de fortsättningsvis slussades till Kärrtorps försöksgymnasium..Rester av det gamla systemet, som var seglivat, fortsatte ändå att existera. Det framgår klart av utlysningen av lärartjänster i Tidning för Sveriges läroverk, som med 1963 års ingång bytte namn till Skolvärlden. Då den gamla studentexamen med censorer första gången avlades i Strömsund i norra Jämtland år 1964 levde också realexamen kvar. I Robertfors och Nordmaling i Västerbottens län avlades den sista realexamen 1965 respektive 1966. Mellan 1940 och 1949 ökade antalet elever från drygt 38000 till närmare 69000 tusen. Därav uppgick närmare 44 procent av flickor, trots att flickskolesystemet, som på flera håll fungerade som det andra könets realskolor, ännu var tämligen intakt. Platserna räckte inte heller till för de sökande. I Skolvärlden 1963 framförde rektorerna sina klagomål om överfulla realskoleklasser, där elevantalet tangerade fyrtio. Året dessförinnan hade riksdagen beslutat om införande av grundskolan. Enhets- och grundskolan var nya, delvis kontroversiella fenomen och tydligt är att den grå mössan ännu omgavs av viss nimbus. Genomgången realskola var inkörsport till vissa bestämda yrken, liksom språngbräda för högre studier. Inte ovanligt var att realskolor byggdes in som en egen avdelning vid sidan om folkskolans högre klasser.
Småorternas sena realskolor
I ett sent skede omvandlades på förhållandevis små orter högre folkskolor till kommunala realskolor. Svensk Statskalender för 1963 ger besked om att det huvudsakligen skedde i vår nordligaste landsända. I Västernorrlands län gäller det Bollstabruk, Ragunda, Junsele och Ramsele, i Västerbotten Norsjö, Lövånger, Bureå, Byske, Burträsk, Sorsele och Malå(träsk). Som exempel för Norrbotten må nämnas Gammelstad utanför Luleå och Korpilombolo. I Jämtland tillhörde Svenstavik i Bergs kommun dessa orter. Som rektor verkade där under 1950- och 60-talet Carl Göran Ekerwald, med full akademisk examen från Uppsala men mest känd som föreläsare, kulturskribent och författare över vida fält. Han var okonventionell både som rektor och i sin undervisning, i svenska och historia. Högläsning ur valda delar av världslitteraturen tillhörde de stående inslagen. Det var svår lärarbrist och vakanserna fylldes av en brokig skara och udda existenser.
Lokaliseringen av realskolor till dessa mindre orter, köpingar och municipalsamhällen, medförde att fördyrande inackorderingar kunde undvikas. Dessutom bäddade det för klassresenärer. Några exempel, alla från Västerbotten, må ges. Till dem som gick i Bureås fyraåriga realskola, och därpå gick vidare till gymnasiet i Skellefteå, hörde den blivande författaren Per Olov Enquist och sågverksarbetarsonen Tore Frängsmyr, sedermera professor i idé- och lärdomshistoria i Uppsala. I realskolan i Malå återfinns från 50-talets mitt Sigbritt Franke, gruvarbetardotter från Kristineberg. Därifrån kom hon att gå vidare till Lyckseles nyinrättade gymnasium, för att därefter hamna på lärarutbildningen i Umeå. Den fortsatta vägen blev pedagogikstudier vid universitetet fram till disputation, och därpå en professur. I ett senare skede utsågs Franke till rektor för Umeå Universitet, varpå följde utnämningen till landets universitetskansler. Här är det förvisso berättigat att tala om en klassresa.
Alternativa studievägar
För andra västerbottningar, som nått viss berömmelse, gavs alternativa utbildningsvägar. Martin Lönnebo från Storkågeträsk följde en religiös kallelse, lät utbilda sig vid Johannelunds missionsinstitut, och nådde efter akademiska teologistudier i slutändan fram till en biskopsstol i Linköping. Sara Lidman från Missenträsk gick en krokig väg med Hermodsstudier fram till en realexamen som privatist i Piteå, därpå tvåårig latinlinje vid den småländska studentfabriken Mariannelund, med examen som privatist i Göteborg. Sedan följde uppsalastudier och genombrottet som författare med romanerna Tjärdalen och Hjortronlandet.
Kontrafaktisk historieskrivning må vara en vansklig genre men det är ju möjligt att, dessa glesbygdens realskolor förutan, någon av de omnämnda, gått en mer undanskymd framtid till mötes. Då man smakar på dessa ortnamn och ”metropoler” i periferin misstänker man, med rätt eller orätt, att en del kommuner inte ville förhasta sig med skolreformerna. Det finns skäl att betänka tidsläget, med förestående sammanslagningar av kommuner, vilket skedde i två etapper. Här fanns, då enhetsskolans högstadium uppfattades som en realskola, förhoppningar om att en modern och kvalificerad skola skulle förläggas till varje storkommuns centralort. Därmed skulle den missgynnade landsbygdsungdomen äntligen ges rättmätig chans till högre utbildning. I väntan på den nya centralskolan fanns utrymme för tillfälliga provisorier. Parallellskolesystemet levde ännu kvar och det finns tecken på att det långt in i slutfasen hade sina beskyddare. Ändå var det en epok som höll på att avslutas. 1966 avskaffades läroverksbegreppet, 1968 avlades studentexamen enligt den gamla modellen för sista gången.. 1972, 10 år efter grundskolebeslutet, var realskoleperioden helt till ända.
Kringflyttande lärare
Utifrån mängden av utlysta tjänster, som de avspeglas i fackpressens annonser, är det frapperande hur mycket lärarkåren, inte minst på realskolenivå, förväntades flytta för att få fasta tjänster. Det förelåg uppenbara svårigheter och hinder för att kunna rota sig på en bestämd plats, få rimlig ekonomi för familjeliv och kanske kliva upp något på karriärstegen. Även om vi inte bör blunda för påfrestningarna går det också att vända på resonemanget. Genom den geografiska cirkulationen och det strikta meriteringssystemet fanns föga risk för inavel. Med vemod kan man betrakta den försämring i status och lön som lärarkåren fått vidkännas, då bosättningstiden på en ort och därtill hörande kommunpoäng blivit den helt avgörande meriten. Tänk om näringslivet tillämpat liknande principer, med den överhängande risk det inneburit för stagnation både i företagen och den allmänna ekonomin.
Slutord
Så här långt i efterhand sörjs väl inte realskolans försvinnande av så många. Ändå tål det att sägas att den under drygt ett halvt sekel var en vital del av vårt snabbt expanderande utbildningssystem. Sedan den avvecklats av såväl ideologiska skäl som av realiteternas tryck landade Sverige under några decennier i ett vid internationell jämförelse utpräglat konformistiskt skolsystem. Det är att befara att vid det intensiva reformerandet av själva skolorganisationen kunskapsstandard och bildningsnivå blivit lidande. Det har uttryckts som så att barnet, eleven och själva kärnan i verksamheten, kastades ut med badvattnet. Idag. inne i 2000-talets andra decennium, har vårt land handlat i en annan ytterlighet och utbildningsdiskurs, väsensskild från tidigare perioders. Det nuvarande dilemmat är ökade klyftor och segregation. I denna historiska studie föreligger emellertid inga skäl att glida in i aktuell skoldebatt. Kanske finns där ändå någon lärdom att hämta.
Bert Mårald. Född 1938. Doktorsgrad i historia vid Göteborgs Universitet 1974. Gymnasielektor 1969-1979. Verksam som universitetslektor och lärarutbildare vid Luleå Tekniska Universitet 1980-2003.
LITTERATUR
Almgren Birgitta (2016) Dröm och verklighet. Stellan Arvidson-kärleken, dikten och politiken. Carlsson
Arvidson Stellan (1941) Demokrati och realskolebildning Tiden 1941
Campbell Lisa (1992) Väggaskolan, en arkitekt och två epoker Carlshamniana
Carlson Ernst (1909) Tal vid invigningen av Högre Allmänna Läroverkets nybyggnad 28 januari 1909 Luleå
Ekerwald Carl Göran (2002) Skogvaktarens pojke: minnen Norstedt
Frank Gustaf (1950) Kiruna 1900-1950, minneskrift Esselte
Frängsmyr Tore (1980 ) Sjöbotten, en västerbottnisk kustby, Västerbotten, Svensk Turistföreningens Årsskrift 1980
Furuskog Jalmar (1949) En stormig tid O.Eklund
Hallgren Bengt (1990) Kan det ha varit Nietzsche? Alba
Hasselberg Staffan ( 1993) Gudlav Bilder-boken. En Sollefteåskola och dess rötter Gustav Bilderförlaget
Herrström Gunnar (1966) 1927 års skolreform: en studie i svensk kolpolitik 1918-1927 Studia Historica Upsaliensia 23
Holm Birgitta 81998) Sara – liv och text Bonniers
Jacobson Gustaf 819319 Harald Dahlgren Svenskt biografiskt lexikon 9
Kristenson Hjördis (2005) Skolhusen, idé och form Signum
Landahl Joachim (2016) Politik & pedagogik. En biografi över Fridtjuv Berg Lärarstiftelsen
Larsson Esbjörn-Westberg Johannes (2015) Utbildningshistoria, en introduktion Studentlittertur
Lilie Einar- Malmqvist Gösta Skolidrottsboken-en handledning för lärare och elever Svenska andelsförlaget
Lindqvist Håkan (2013) Hans Hedlund, uppsatser, byggnadsbeskrivningar och verksförteckning Regionarkivet Västra Götaland
Lundberg Ove- Axelström Karl-Eric (1993) Örnsköldsvik 100 år. 1894-1994 Örnsköldsviks kommun
Nordlund Karl (1915) Skolorganisation och det lärda proletariatet. Social Tidskrift 1915:1
Ottosson Nils (1969) Från samskola till gymnasium. Trelleborgs läroverk 1905-1952 Trelleborg
Pekkari Karl red. (1983) Tornedalens skola 150 år Tornedalica
Richardson Gunnar (2010) Svensk utbildningshistoria. Skola och samhälle förr och nu Studentlitteratur
Rörby Martin (1989) Georg A. Nilsson, arkitekt Kommittén för Stockholmsforskning
Skolvärlden 1963
Strömstedt Margareta (1987) Astrid Lindgren Bibliotekstjänst
Thelin Bengt (1981) Exit eforu s- läroverkens sekularisering och striden om kristendomsundervisningen Liber
Tidning för Sveriges läroverk
Tykesson Tyko L (1996) Arkitekterna som formade Malmö Carlsson
Åberg Göran (1991) Högre allmänna läroverket i Jönköping 1875-1968.Årsböcker i svensk undervisningshiostoria 168
Öberg Henning (1992) Pionjärår och pionjäranda; försöksepoken i Stockholm 1945-1965 Kommittén för Stockholmsforskning