Viktor Johansson

Inom utbildningsvetenskapen talar man ofta om hur skolan formas i en pågående kamp mellan olika samhälleliga intressen. Denna kamp kan abstrakt föras på ett ideologiskt diskursivt plan, men också konkret genom offentlig skolpolitik och debatt. På dessa plan manifesterar sig samhälleliga intressen i form av mer eller mindre organiserade aktörer. Några historiska exempel är politiska partier, fack- och arbetsgivarföreningar, kyrkan och kommersiella företag. Till dessa kan också föras en mängd andra intresseorganisationer och sociala rörelser.

Skolelever betraktas idag mycket sällan som en aktör i denna mening. I jämförelse med högskolestudenter anses exempelvis inte elever besitta samma grad av politiska handlingsförmåga. En av förklaringarna till förbiseendet av elever som viktiga aktörer är brist på historisk kunskap om deras kollektiva handlande. Föreliggande artikel, som bygger på min kommande avhandling, är ett bidrag till att synliggöra hur just elever har agerat som organiserade aktörer i svensk skolpolitik. Detta görs genom en fallstudie av elevernas nationella intresseförbunds politiska verksamhet från sekelskiftet 1900 fram till början av 2000-talet.

Artikeln bidrar med att ge  elever status som politiska subjekt. Eftersom skolungdomars organisering och aktiva handlande har förbisetts av tidigare historisk forskning, riskerar de att reduceras till passiva mottagare av politiska reformer. Denna artikel kommer att visa på motsatsen, det vill säga att skolelever i högsta grad har varit kapabla till organiserad politisk handling. Artikeln lyfter också fram hur elevers kollektiva handlande villkorats av den omgivande politiska och utbildningsmässiga kontexten, vilket bidrar till ökad förståelse för hur skolpolitiska intressekamper bedrivits såväl historiskt som idag.

Lokal elevorganisering före bildandet av nationella förbund

1800-talets övergång från ett tidigmodernt agrarsamhälle till ett modernt och kapitalistiskt industrisamhälle innebar en upplösning av många äldre sammanslutningsformer och uppkomsten av nya. Byalag, skrån, gillen och andra korporationer avvecklades och in trädde de frivilliga associationerna. Torkel Jansson har beskrivit tidens associationsväsende som ett ”sprängfyllt tomrum”. Mängden associationer ökade och under seklets andra hälft uppstod de även i de läroverk som blev en allt viktigare utbildningsinrättning för den uppkomna borgerligheten. Som Björn Norlin har visat pågick vid läroverken ett intensivt associationsbildande, framförallt i form av föreningar med kulturell och litterär prägel. Här lades en grund till dagens gymnasieföreningsliv.

Under 1900-talets första decennier utvecklades på den lokala läroverksnivån två särskilda föreningstyper som låg till grund för elevernas förbundsbildning och som känns igen även i dagens skola: elevkårer och elevråd. Elevkårerna uppstod vid de tekniska elementarläroverk som förmedlade teknisk utbildning på en lägre nivå än högskolan. De var lokala kamratföreningar för de ingenjörsstuderande som bevakade utbildningsfrågor och bedrev social och ekonomisk verksamhet. De var fristående från skolan, anslöt medlemmar individuellt och hämtade inspiration från studentkåren vid Kungliga Tekniska Högskolan.

Elevråden har sitt ursprung i sekelskiftets progressiva rörelse i USA där idén om ”elevsjälvstyre” uppstod. Det gick ut på medborgarfostran genom att eleverna för varandra simulerade demokratisk styrning och förvaltning. När idéerna spreds till Europa ansågs det även som ett effektivt sätt att upprätthålla ordningen i läroverken genom att eleverna själva skulle ta ansvar för disciplinen.

Elevsjälvstyret blev mer populärt efter ett omnämnande i 1928-års läroverksstadga. Det organiserades genom olika slags rådsorgan, ofta med klassrepresentanter, för att öka legitimiteten. Dessa elevråd utvecklades, som Joakim Landahl har visat, till allt mer demokratiska organ som särskilt under andra världskriget upphörde att agera som skolledningens förlängda arm och mer agerade som en röst åt eleverna. Via systemet med klassrepresentanter räknade elevråden ofta alla skolans elever som kollektivanslutna medlemmar.

Bildandet av nationella förbundsorganisationer

I oktober 1938 samlades representanter från elevkårerna på landets nio tekniska läroverk i Göteborg för att bilda Tekniska Läroverkens Elevförbund (TLE). Frågorna som TLE skulle jobba med handlade om att förbättra framtidsutsikterna för läroverksingenjörerna. TLE kan således anses vara en del av ingenjörskårens professionssträvan. Exempelvis skulle förbundet arbeta med att förbättra utbildningens praktikförmedling samt för att titeln ”läroverksingenjör” infördes i examensdiplomet.

Elevkårsrepresentanter samlade i Göteborg 1938. Källa: Göteborgs Handel- och  Sjöfartstidning 8/10 1938

Femton år senare, i Stockholm i oktober 1952, samlades ett hundratal representanter från elevråden runtom i landet för att bilda Sveriges Elevers Centralorganisation (SECO). Initiativet kom från en samarbetsorganisation för elevråden i Stockholmsregionen som grundats redan 1948. De allmänna läroverken dominerade, men elevråden kom också från flickskolor, kommunala mellanskolor, realskolor och handelsgymnasier. Till skillnad från TLE förenades inte SECO av tillhörigheten till ett särskilt yrke. Målsättningarna inriktades mer på den aktuella utbildningssituationen och i synnerhet på disciplinfrågor. Reformer av läroverkens föråldrade ordningsregler, rökningsförbudet och den obligatoriska morgonbönen var några punkter SECO-ungdomarna samlades kring.

Elevrådsrepresentanter i Stockholm 1952. Källa: Svenska Dagbladet, 25/10 1952

Två särskilda omständigheter möjliggjorde förbundens bildande. För det första växte den svenska intressegruppskorporativismen fram i mitten på 1900-talet. Modellen, som är starkt förknippad med det socialdemokratiska regeringsinnehavet, innebar att folkrörelser och andra intressegrupper fick formellt och institutionaliserat tillträde till den politiska policyprocessen. Genom deltagande i statliga utredningar, remissväsende och myndighetsstyrelser fick intressegrupperna, vid sidan om de parlamentariska valen, ökat inflytande. Representation i de korporativa organen förutsatte dock en nationell sammanslutningsform med demokratisk legitimitet. Särskilt tjänstemannagrupper från medelklassen organiserade sig under 1930- och 1940 talen med TCO som stilbildande exempel. SECOs första ordförande Hans Jalling uttryckte det naturliga i att även eleverna skulle ha en riksorganisation: ”SECO är naturligtvis inget fackförbund men det är en högre organisation för eleverna liksom tidigare lärarna och målsmännen har förbund”.^[1]

För det andra ledde tidens ökande tryck på en reformering av det svenska utbildningssystemet till att ett möjlighetsfönster öppnades. Utbildningen expanderade under 1930-talet. 1940-talet präglades av de stora skolutredningarna och 1950-talet av försöksverksamhet. Rune Hallgren, ordförande i stockholmsorganisationen SEO, skrev redan 1948:

Nu samtidigt med att den nya skolreformen är under diskussion, har skolungdomen den verkliga chansen att ta vara på sina möjligheter, och här har en organisation som S. E. O. ett viktigt arbetsfält i och med sin möjlighet till ventilering av frågorna i den beslutande församlingen.^[2]

Skolreformernas utdragna politiska förhandlingsprocess i kombination med den tilltagande intressegruppskorporativismen gav möjligheter för samhällsgrupper som ville vara med och forma framtidens skola. Tidsandan präglades av idéer om elevers inflytande, inte minst genom 1946-års skolkommission. Detta tillvaratogs av det nätverk av lokala elevsammanslutningar som alltmer intresserade sig för demokratiskt inflytande över sin utbildning och framtid.

Från goda relationer till facklig kamp (1950- & 1960-tal)

De två elevorganisationerna skilde sig under 1950- och 1960-talen åt vad gällde medlemsbas och målsättningar. TLE bestod uteslutande av teknistelever i gymnasieåldern och arbetade för deras intressen som framtida läroverksingenjörer. SECO bestod av elever från skolformer som var över folkskolan, men lägre än universitetet. Inspirerade av idéerna hos 1946-års skolkommission ville SECO modernisera läroverksinstitutionen enligt en liberal agenda med reformering av ordningsregler, morgonbön, kristendoms- och sexualundervisning högt på dagordningen.

Trots dessa skillnader tillämpade elevorganisationerna likande påverkansmetoder. Förbundens uppbyggnad inspirerades av samtidens folkrörelser och arbetsmetoderna färgades av tidsperiodens politiska kultur av samförståndsanda och arbetsmarknadsfred. Skrivelser till, och uppvaktningar på, departementen var de vanligaste arbetsmetoderna. Med tiden fick förbunden rätt att svara på remisser och 1963 tog SECO plats i en statlig utredning om sexualundervisningen. Förbunden värnade om de goda relationerna med myndigheterna. Den mest konfrontativa metoden var att SECO började JO-anmäla vissa skolor som bröt mot Skolöverstyrelsens föreskrifter kring allt för långtgående ordningsregler.

De stora enhetsskolereformerna under 1960-talet, med upprättandet av en gemensam nioårig grundskola och en integrerad ungdomsskola, innebar en stor förändring av elevorganisationernas förutsättningar. För TLE innebar det ett existentiellt hot, eftersom de tekniska läroverken skulle avvecklas och endast bli en teknisk linje i den nya gymnasieskolan. För SECO innebar skolreformerna att förbundet fick igenom merparten av sina aktuella krav på modernisering. De ställdes därmed inför utmaningen med målförnyelse.

Från mitten av 1960-talet färgades förbunden av den växande kulturella och politiska ungdomsradikalismen. Skolreformerna röjde undan ett antal hinder för mindre bemedlade samhällsklasser att utbilda sig längre och på högre nivåer, vilket ledde till en massiv utbildningsexpansion. Mötet mellan nya heterogena samhällsgrupper med rötter i arbetarklassens radikala kultur och de borgerliga utbildningsinstitutionerna var en av flera bidragande orsaker till ungdomsrevolten. Ungdomsgenerationens missnöjen riktades paradoxalt nog mot de folkrörelser och den socialdemokratiska välfärdsstat de själva var en produkt av. Folkrörelserna och socialdemokratin ansågs förkroppsliga den institutionaliserade byråkrati, konformism och traditionalism man vände sig emot.

Framförallt SECO drabbades åren kring 1968 av intern politisering grundad i en kritik av förbundets traditionella organisations- och påverkansformer. Dessa ledde enligt kritikerna till ett hierarkiskt och passiviserande elitstyre som förknippades med de gamla folkrörelserna. De nya sociala rörelsernas, och särskilt Vietnamrörelsens, sätt att organisera och protestera var det nya idealet. Samtidigt ifrågasatte en vänsterradikal fraktion om elever ens hade gemensamma intressen. Därtill kritiserades den ”borgerliga” idén att skolfrågor gick att driva isolerade från annan samhällskritik. På SECOs årskongress år 1970, den så kallade Elevriksdagen, framfördes krav på att förbundet borde läggas ned. Förslaget fick inte tillräckligt stöd på kongressen, men förbundet slog ändå in på en mer radikal linje då man beslutade att hädanefter verka som ett fackförbund för elever.

TLE genomgick inte samma interna turbulens, men likväl en omfattande förändringsprocess. Efter att under en tid försökt rekrytera endast på det nya gymnasiets tekniska linje beslutades att öppna upp medlemskapet för alla slags gymnasieelever. År 1969 ändrades namnet till ”Elevförbundet – TLE” och år 1972 försvann även ”TLE” ur förbundsnamnet. Samtidigt tilläts medlemmar från grundskolans högstadium. Elevförbundet skulle hädanefter inte, som det nu hette, ägna sig åt tidigare generationers ”skendemokratiska praktiker”. Istället stod facklig kamp i förgrunden.

Runt år 1972 hade således elevorganisationerna ömsat skinn. Nu betonades protestaktioner och kampanjer för att medvetandegöra och aktivera medlemmarna och lokalavdelningarna. Båda organisationerna slog fast sina genomarbetade politiska åsikter i varsitt skolpolitiskt program. Dessutom konkurrerade förbunden nu med varandra om medlemmar bland landets högstadie- och gymnasieelever.

Betygsprotester och sammanslagning (1970-tal)

Den fråga som seglade upp som den mest angelägna för de nya ”elevfackliga” organisationerna var betygen. Med enhetsskolereformerna infördes ett system med relativa betyg där bedömningar skulle ske enligt en normalfördelningskurva. Omedelbart efter systemets införande började kritik framföras om att systemet skapade konkurrens och utslagning. Båda elevorganisationerna krävde ett omedelbart avskaffande av de relativa betygen. Elevförbundet gick längre och krävde att alla former av betyg helt skulle avskaffas. SECO intog inledningsvis en försiktigare hållning och förordade ett målrelaterat betygssystem på kort sikt, men ett avskaffande på lång sikt. Från 1976 började även SECO kräva en helt betygsfri skola.

Betygen blev den kärnfråga kring vilken elevernas nya påverkansmetoder utvecklades och tillämpades. Nu användes dels opinionsbildning i form av informations- och diskussionskampanjer samt tryckande av debattböcker och anordnande av seminarier, och dels protestaktioner som demonstrationer, namninsamlingar, elevstrejker och bojkotter. Särskilt vanliga blev bojkotter av de så kallade centralproven. En del metoder, som att trycka debattböcker, hade kontinuitet från tidigare decennier, men de flesta av de nya protestaktionerna hade inte systematiskt brukats av skolelever före slutet på 1960-talet. Betygsmotståndet kulminerade i flera stora protestaktioner 1977 och 1978. Den 13 maj 1978 marscherade exempelvis 4000 elever genom Stockholm för en betygsfri skola.

Betygsmarschen i Stockholm 13/5 1978 från samlingen på Sergels Torg. Källa: Elevforum 4/1978 (ovan),  Elevforum 3/1985 (nedan).

Protestverksamheten innebar inte att de parlamentariska metoderna helt övergavs. Elevorganisationerna integrerade protestverksamheten med att sitta med i betygsutredningarna och svara på remisser. Man medverkade även från 1969 i Skolöverstyrelsens verksstyrelse. Ibland görs en uppdelning i forskningslitteraturen mellan intresseorganisationer som endast nyttjar institutionaliserade parlamentariska metoder och sociala rörelser som endast brukar utomparlamentariska indirekta sätt att påverka. Elevorganisationernas breda verksamhet pekar på problemen med ett så binärt perspektiv.

Tanken om en sammanslagning mellan SECO och Elevförbundet hade funnits ända sedan slutet på 1960-talet, men SECOs politisering samt åsiktsskillnaderna i betygsfrågan kom i vägen. Under 1970-talet drogs SECO med en högerstämpel. Efter SECOs beslut år 1976 att stödja ett totalt avskaffande av betygen var det emellertid ytterst lite som skilde förbunden åt. Vid 1980-talets början hade man överkommit tidigare motsättningar och på kongresserna 1981- och 1982 beslutades ett samgående till Elevorganisationen i Sverige (EO).

Nedskärningar, decentralisering och avpolitisering (1990- & 2000-tal)

Den fråga som blev mest angelägen för det nybildade förbundet var den om skolans nedskärningar. EO fortsatte förvisso nominellt att motsätta sig betyg men aktualiteten i frågan klingade av omkring 1980, då Fälldinregeringen började minska statsanslagen till skolan. EO mobiliserade omedelbart till motstånd mot besparingsåtgärderna. Hösten 1982 deltog över 80 000 elever genom strejk och demonstrationer för att protestera mot regeringens besparingsförslag kring lärarlösa egenstudier på gymnasiet. Aktionerna mot ytterligare nedskärningar fortsatte under 1980-talet.

Skolans decentraliseringsreformer förändrade återigen förutsättningarna för de organiserade elevernas skolpolitiska verksamhet. Enhetsskolereformerna hade gjort skolan mer centralstyrd och koncentrerat mycket makt och ansvar till politiker och förvaltning på statlig nivå – något som gjort Skolöverstyrelsen och utbildningsdepartementet till elevorganisationernas huvudmotståndare i betygsfrågan. Mellan 1989–1994 decentraliserades det svenska skolsystemet avsevärt. Makt och ansvar flyttades ned till kommunerna och enskilda huvudmän. Centralt uppställda mål skulle tolkas och utföras lokalt. Det till skolan riktade statsanslaget avreglerades till ett generellt bidrag som kommunerna hade att själva fördela och prioritera bland sina verksamheter. På så vis gömdes stora statliga nedskärningar i form av att kommunerna och skolenheterna blev ansvariga för besparingarna.

Under 1990-talet arbetade Elevorganisationen mycket med lokalt elevinflytande. Källa: Elevforum 3/1998

Den nya styrningen innebar utmaningar för EO att mobilisera landsomfattande protester och svårigheter att samlas kring en nationell politisk agenda. Skolans problem blev lokala utmaningar. Möjligheten att påverka skolans verksamhet blev större på det lokala planet. Den statliga nivån beslutade främst om mål och ramlagar. EO försökte möta detta genom att framföra krav om strängare lagstiftning och bättre tillsyn, men framförallt förflyttades fokus till lokalt arbete med elevinflytande, arbetsmiljö och elevrätt ute på skolenheterna. Förbundet intog en mer stöttande och utbildande roll gentemot det lokala inflytandearbetet. Nya lagar om elevrepresentation ledde till att elevråden fick ett uppsving efter att ha fört en tynande tillvaro under tidigare decennier. EO:s avoga inställning mot elevråd, till förmån för de fristående elevkårerna, gjorde att flera av dessa år 1994 gick samman i en konkurrerande rikssammanslutning: Sveriges Elevråd – SVEA (idag Elevernas Riksförbund).

Deltagandet i protestaktioner minskade stadigt under 1990-talet. På central nivå började man åter anamma parlamentariska metoder. Dessa kanaler var emellertid inte desamma som förr. Den socialdemokratiska makthegemonin var bruten och politiken professionaliserad. Utredningar bedrevs främst som expert- eller enmansutredningar och remissväsendet hade urvattnats. Det nya Skolverket styrdes med generaldirektör istället för styrelse. Sverige upplevde det som forskare har benämnt som en avkorporativisering. Förvisso fortsatte EO att svara på remisser och delta i olika referensgrupper, men under 2000-talet satsades det istället på medial opinionsbildning och politikerpåverkan (eller lobbying).

Den decentraliserade skolan, där just mångfalden av idéer om utbildning premierades, passade dåligt ihop med ett detaljrikt politiskt åsiktsprogram. Med hänvisning till att ge plats för en pluralitet av åsikter lade EO år 2005 ned sitt skolpolitiska program. I teorin skulle man hädanefter driva enskilda skolpolitiska frågor som det fanns stor uppslutning kring bland medlemmarna, men i praktiken innebar det en slags avpolitisering. Istället följde satsningar på social verksamhet, nätverksträffar och expansion – satsningar som varit lyckade sett till antalet medlemmar. Det är först under de senaste åren, i frågor om exempelvis elevers psykiska ohälsa och covid-pandemins distansundervisning, som förbundet, idag under namnet Sveriges Elevkårer, åter fått visst medialt genomslag i den skolpolitiska debatten.

Avslutning

Om det är något denna exposé över elevernas sammanslutningar har visat så är det hur aktörskapet har villkorats av den samhällsinstitution eleverna verkat inom. Skolans styrning, organisation och innehåll har utgjort avgörande förutsättningar för hur eleverna organiserat samt vad och vem man försökt påverka. Likaledes har Sveriges politiska kultur, organisationslandskap och relationen mellan staten och det civila samhället format de organiserade elevernas deltagande. Eftersom tiden som elev är begränsad, och omsättningen på medlemmar därmed är hög, har organisationerna varit särskilt känsliga för tidsandan. Man kan också se det som att eleverna varit extra adaptiva gentemot politiska och institutionella förändringar. Samtidigt har den formella organiseringen möjliggjort en exceptionell kontinuitet och stabilitet i det politiska arbetet över en lång tidsperiod. Genom sina organisationer har eleverna förhandlat mål och medel, utformat handlingsstrategier och agerat som politiska subjekt med en hög grad av egen agens. De har gjort sin egen historia, fast inte under omständigheter de själva valt – för att parafrasera ett känt citat. Skolungdomen har på så vis varit en del av Sveriges demokratiska och politiska historia; en historia av att fler och fler samhällsgrupper underifrån har gått samman i kollektiva krav på medbestämmande över sin livssituation.

Referenser

Björn Norlin, Bildning i skuggan av läroverket [Avhandling] (Umeå 2010).

Joakim Landahl, Stad på låtsas: samhällssimulering och disciplinering vid Norra Latins sommarhem 1938–1965 (Göteborg: 2013).

Joakim Landahl, “Between obedience and resistance: transforming the role of pupil councils and pupil organizations in Sweden (1928-1989)”, History of Education Review 52:1 (2023).

Kjell Östberg, Folk i rörelse (Stockholm 2021).

Mats Bäck & Tommy Möller, Partier och organisationer (Stockholm 2003).

Michele Micheletti, Det civila samhället och staten (Stockholm 1994).

Torkel Jansson, Adertonhundratalets associationer: forskning och problem kring ett sprängfullt tomrum eller sammanslutningsprinciper och föreningsformer mellan två samhällsformationer c:a 1800-1870 (Uppsala 1985).

 

Viktor Johansson ,född 1991, är doktorand i Pedagogik vid Institutionen för Pedagogik och Didaktik vid Stockholms Universitet och del av forskarskolan PEDASK i utbildningshistoria. Hans avhandlingsprojekt kretsar kring skolelevers deltagande i svensk utbildningspolitik genom deras organisering i nationella intresseförbund.

Björn Lundberg

Inledning

När Greta Thunberg inledde sin skolstrejk för klimatet utanför Sveriges riksdag 2018 blev aktionen snabbt mycket uppmärksammad. Under de kommande månaderna och åren spred sig skolstrejker och liknande protester för klimaträttvisa över Sverige och världen. Att unga på detta sätt använde skolan – eller rättare sagt utebliven skolgång – som ett led i kampen för planetens framtid har även uppmärksammats av forskare som sökt tolka den nya ungdomsrörelsen. Utgjorde de här protesterna ett nytt fenomen, eller ska de snarare ses som en fortsättning på år eller årtionden av ungdomlig, politisk aktivism?

Svaret beror delvis på hur vi väljer att definiera begrepp som aktivism och ungdomar. Den som begränsar perspektivet till klimatprotester kommer ha svårt att finna historiska föregångare under 1900-talet, men det beror snarare på klimatfrågans samhälleliga genomslag efter år 2000 än på ungdomars engagemang i omvärldsfrågor. Om vi istället betraktar klimatkrisen som ett av flera globala problem, vilka sysselsatt människor under de senaste hundra åren, framstår saken i annat ljus. Då blir det enklare att se exempel på kontinuitet i ungdomars engagemang för planetens eller mänsklighetens framtid. Att skolelever visat intresse för att påverka världen till det bättre kan knappast betraktas som en nymodighet. Istället kan man fråga sig vilka aktionsformer som etablerats, hur nätverk har bildats och vilka metoder unga använt för att förmedla budskap eller för att försöka påverka omvärlden.

En av de elevledda kampanjer som under 1900-talet fick störst uppmärksamhet i Sverige var utan tvekan Operation Dagsverke. I flera decennier samlade svenska skolelever in pengar till utbildningsprojekt i länder som Algeriet och Peru. Att kampanjen hade startats av elever och organiserades av elevrörelsen var inte nödvändigtvis klart för alla som deltog. Däremot blev Operation Dagsverke  i stora delar av landet en tradition som involverade tusentals ungdomar. Med tiden spred sig även kampanjen till de övriga nordiska länderna. Vad var det egentligen som låg bakom Operation Dagsverkes tillkomst?

Med tanke på kampanjens genomslag har det skrivits förvånansvärt lite om Operation Dagsverkes historia. Det är i och för sig inget unikt när det handlar om ungdomars insatser, som ofta glöms bort av historiker. Det som gör Operation Dagsverke särskilt intressant i sammanhanget är att kampanjen fick ett stort medialt genomslag när den lanserades. Enbart under åren 1960–1965 ger termen ”Operation Dagsverke” fler än 700 träffar i Kungliga Bibliotekets tidningsdatabas. Det mediala intresset upphörde inte heller efter de första årens rubriker. 1966–1975 ger motsvarande sökning ytterligare 1 500 träffar.

Starten av Operation Dagsverke och protesterna mot apartheidpolitiken

Operation Dagsverke blev med andra ord ett fenomen och närmast en institution i svensk skola. Hur kom det sig? För att söka svaret på frågan behöver vi rikta blicken bortom grund- och gymnasieskolan. Första gången termen Operation Dagsverke användes i svensk press var nämligen inte i samband med en skolinsamling, utan i anslutning till en aktion som leddes av studenter vid Lunds universitet. Året var 1960 och en grupp studenter hade fått gehör för sin idé att samla in pengar för att bekosta ett antal flyktingstudenters underhåll. Förutom en sydafrikansk stipendiat räknade man med att kunna hjälpa sju östeuropeiska studenter.

Aktionen genomfördes den 2 april och ägde rum under FN:s världsflyktingår. Störst medial uppmärksamhet fick aktionen i de skånska dagstidningarna, men kampanjen resulterade även i förstasidesrubriker i tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Flera tidningar lyfte fram att studenten Lena Månsson fått vikariera som ”stabschef” på regementet F10 i Ängelholm. Andra studenter arbetade med skoputs eller som butiksbiträden. Några studenter hade fått i uppdrag att arbeta som ”ölprovare” åt ett lokalt bryggeri. Ytterligare andra arbetade som lokaltidningsjournalister med uppdrag att bevaka kampanjen. Högt och lågt, skämt och allvar, blandades. Svenska Dagbladet talade om ”spexaranda” och den karnevaleska inramningen var högst påtaglig. Detta gällde inte minst under den slipsauktion som ägde rum på Grand Hotel under kvällen. 24 slipsar från kända herrar bjöds då ut till försäljning, där Dag Hammarskjölds slips klubbades för 2 000 kronor. Den dåvarande amerikanske vicepresidenten Richard Nixons slips gick för 1 000 kronor medan boxarna Floyd Pattersons och Ingemar Johanssons slipsar vardera ”bara” inbringade 600 respektive 500 kronor. Det sammanlagda tillskottet för slipsaktionen blev 5 763 kronor, vilket motsvarar ungefär 85 000 kronor i dagens penningvärde. Det var knappast sensationellt i ekonomiska termer, men det mediala intresset för just slipsauktionen gick inte att ta miste på. Den omnämndes till och med i New York Times.

Sammanlagt inbringade Lundastudenternas Operation Dagsverke 78 000 kronor. Det är uppenbart att den stora uppmärksamhet som kampanjen gav upphov till också inspirerade andra studenter. Därefter plockades kampanjformatet bland annat upp vid Uppsala universitet, där man redan samma höst samlade in pengar till förmån för flyktingstudenter enligt samma metod som i Lund. Även här blandades spex och musik med mer alldagliga arbetsuppgifter.

Grundidén, att studenter under en dag lämnade elfenbenstornet och ägnade sig åt ”vanligt” arbete, där uppdragsgivaren istället för lön betalade en summa till insamlingen, var ett upplägg som alldeles uppenbart väckte genklang. Frågan om att hjälpa utländska studenter vid svenska universitet var dessutom en aktuell politisk fråga. Ett av de första konkreta förslagen på tekniskt bistånd till det som vid denna tid kallades ”underutvecklade områden” var den så kallade Mohnplanen, uppkallad efter diplomaten Paul Mohn. Han föreslog ett ambitiöst program för att finansiera universitetsstudier åt unga män och kvinnor som ett led i svenskt utvecklingsarbete. Även om planen aldrig genomfördes i den omfattning  Mohn hade tänkt sig så hade frågan om finansiering av universitetsstudier som en form av internationellt solidaritetsarbete likväl vunnit gehör i samhällsdebatten.

Året därpå, 1961, gjordes de första försöken att ordna kampanjer på temat ”Operation Dagsverke” bland gymnasieelever. Två insamlingar, som anordnades oberoende av varandra, skulle få särskild betydelse för kampanjens framtid. I september ordnade elever vid läroverket i Sundsvall ett dagsverke där både högstadieelever och gymnasister deltog. Aktionen genomfördes för att bekosta studierna åt en universitetsstudent från Sydvästafrika (Namibia), Zedekia Ngavirue.

Insamlingen i Sundsvall inbringade 14 000 kronor och innefattade ungdomars dagsverken enligt samma modell som etablerats vid universitetens insamlingar. Såväl enklare arbetsuppgifter för ungdomar som mer spexartade upptåg ingick i repertoaren. I januari 1962 reste Ngavirue till Sundsvall för att ta emot en stipendiecheck på det insamlade beloppet. ”Jag är lycklig, överväldigad och tacksam,” sade han till Dagens Nyheter.[1] Långt senare yttrade Ngavirue  i en intervju med Tor Sellström: “To find even young kids in the north of Sweden, working for a cause so far away was moving. The response was just incredible.”[2]

Samtidigt bidrog Ngavirue till att uppmärksamma den politiska situationen i sitt hemland. På ett fotografi ur Sundsvalls museums samlingar syns han diskutera bojkott av sydafrikansk frukt tillsammans med en av ledarna för Sundsvallskampanjen i Sundsvall samt med en företrädare för det lokala varuhuset Forum. Dessutom beslöt skolans elevkår, enligt Dagens Nyheter, att författa en resolution där man föreslog skärpt importbojkott mot varor från Sydafrika: ”Elevkåren vänder sig med skärpa mot att vissa sydafrikanska varor inköps av allmänna medel för skolbespisningar,” hette det i tidningen.[3] Den till synes opolitiska frågan om insamling av pengar till flyktinghjälp vävdes på så sätt samman med frågor som rörde Sveriges ekonomiska och politiska förbindelser med apartheidregimen i Sydafrika.

Den sydafrikanska apartheidpolitiken förblev ett viktigt forum för svenska ungdomars internationella politiska engagemang, men skulle komma att inta en underordnad ställning i förhållande till just Operation Dagsverke. En av förklaringarna kan sökas i den händelse som ägde rum bara tre dagar efter att eleverna i Sundsvall anordnat sin stora insamling.

Dag Hammarskjölds minnesfond

Under ett FN-uppdrag omkom Dag Hammarskjöld under oklara omständigheter i en flygkrasch i Nordrhodesia den 18 september 1961. Hans kvarlevor sändes till Sverige och den 29 september fick han en tv-sänd statsbegravning i Uppsala domkyrka. Inom ett par dagar lanserades förslaget att inrätta en minnesfond i hans namn och den 13 oktober anordnade Gubbängens läroverk i södra Stockholm en Operation Dagsverke-kampanj i syfte att stödja Hammarskjöld-fonden. Vad som var nytt i förhållande till tidigare kampanjer var att organisatörerna inte i första hand vände sig till lokala näringsidkare utan till föräldrar och andra privatpersoner, som erbjöds barnpassning, fönsterputs eller hjälp med trädgårdsarbete. Dagen avslutades med en stor skoldans i skolans lokaler, där bland annat Jerry Williams och en ung Hans Alfredsson stod för underhållningen. En av initiativtagarna var Staffan Thorsell, som i början av 1962 valdes till vice ordförande i Sveriges Elevers Centralorganisation (SECO).

Hösten 1961 blev SECO fullvärdig medlem i Sveriges ungdomsorganisationers landsråd, SUL, och fick representation i dess styrelse. Efter den lyckade kampanjen i Gubbängen i oktober inleddes arbetet med att lansera Operation Dagsverke som en nationell kampanjform bland ungdomsorganisationerna under senhösten 1961 och vintern 1962. Under senhösten beslutade SUL:s styrelse att under nästkommande år sjösätta en insamlingskampanj till förmån för Dag Hammarskjölds minnesfond under mottot ”En dag för Dag” och med Operation Dagsverke som tema och arbetsform.

Alla medlemsorganisationer, från politiska ungdomsförbund till religiösa grupper och scoutorganisationer, inbjöds att vara med. För ändamålet anställdes en kampanjsekreterare och en särskild broschyr trycktes upp. I ett brev daterat den 13 december 1961 skickades information till medlemsorganisationerna från kampanjsekreterare Folke Bäck.

SECOs stora betydelse

Initiativet till En dag för dag kom således från SECO och det blev denna organisation som lämnade det överlägset största avtrycket till kampanjen. Även om initiativet till En dag för Dag-insamlingen togs av Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd blev SECOs del i kampanjen helt dominerande. Av de 450 000 kronor som samlades in kom mer än tre fjärdedelar, cirka 350 000 kr, från SECO.[4] Landsrådets övriga 51 medlemmar lämnade alltså ett förhållandevis litet bidrag – och inget som ens kom i närheten av de tio miljoner som nämndes hösten 1961.

Insamlingsaktionerna genomfördes lokalt eller regionalt under första halvåret 1962. Av arkivmaterialet framgår att arbetsgruppen och kampanjsekreteraren tryckte och fördelade broschyrer, höll kontakter med media och sökte stöd från nyckelpersoner inom utbildningsväsende, föreningsliv, näringsliv och politik. Beslut om att delta i kampanjen, liksom det praktiska genomförandet av dagsverkesaktioner, fattades däremot bland medlemsorganisationer, i enskilda skolor eller distrikt. Den största och mest uppmärksammade kampanjdagen ägde rum i Stockholm den 9 mars 1962 , då inte mindre än 15 000 elever vid 38 skolor  gav sig ut på gatorna för att genomföra en gemensam dagsverkesaktion anordnad av Stockholms Elevorganisation, SEO. Resultatet blev drygt 212 000 kronor. I Göteborg genomfördes en liknande aktion med drygt 5 000 elever den 11 maj, med inbringandet av  75 000 kronor. Även mindre kampanjdagar genomfördes på ett stort antal platser i Sverige. Riktigt alla samlade dock inte in pengar till Hammarskjöldfonden. Några, som Uppsala Högre Tekniska Läroverk, följde istället exemplet från Sundsvalls läroverkselever och finansierade stipendier för flyktingstudenter. Man kan vid denna tid därför tala om Operation Dagsverke dels som en generisk kampanjform, vilken snabbt fick spridning runt om i landet, och dels som en specifik insamling organiserad av SUL och SECO i samarbete. SUL noterade redan under våren 1962 att intresset föreföll störst inom elevrörelsen, och det var också tack vare skolorna som kampanjen fick en fastare förankring.

Stöd till Algeriet, Peru och Mocambique

Vid Elevriksdagen i augusti 1962 fattades sedan beslut om att genomföra en separat  aktion – i samarbete med Rädda Barnen – till förmån för skolbarn i Algeriet. I den promemoria som framställdes inför mötet stod att läsa: ”På grundval av de tidigare erfarenheterna torde SECO med gott resultat självständigt kunna genomföra en stor insamlingsaktion till något behjärtansvärt ändamål.” Vidare konstaterades: ”Värdet av en självständig aktion är uppenbart. Genom att eleverna vid landets skolor själva genomföra en insamling manifesteras svensk ungdoms vilja att hjälpa.”[5]

På elevriksdagen satte man som mål för insamlingen en halv miljon kronor. Redan vid årsskiftet 1962–1963 konstaterades att målet skulle nås, eftersom kampanjen då inbringat mer än 400 000 kronor.[6]

Dagsverket beskrevs som en ”överlägsen insamlingsform” i skolorna, eftersom eleverna inte själva behövde bidra ekonomiskt, utan istället utförde arbete som ”omvandlas i mångdubbelt större belopp än vad som skulle influtit vid en vanlig bössinsamling”.[7]

Barnens kanske viktigaste resurs – tid – kunde genom dagsverkena alltså omvandlas i betydande ekonomiskt stöd. Att skolornas elevorganisationer var mer framgångsrika i att organisera dagsverkeskampanjer än andra ideella organisationer kan i sin tur förklaras med att tid  relativt enkelt kunde mobiliseras, eftersom dagsverkesidén byggde på att eleverna tog en arbetsdag i anspråk, det vill säga tid de vanligen tillbringade i skolan. I de tidiga dagsverkeskampanjerna förlitade sig eleverna på stöd från rektorer för att använda lämplig tid – företrädesvis friluftsdagar – för detta ändamål.

Insamlingen till skolor i Algeriet avslutades 1964, med ett resultat på 1,2 miljoner kronor. Sex skolor byggdes inom ramen för Rädda Barnens verksamhet. Samma år beslutade SECO att genomföra en ny nationell kampanj inom ramen för Operation Dagsverke. Den inleddes under uppmärksammade former i oktober 1965 i syfte att samla in pengar för att bygga skolor i Peru. Den 15 oktober 1965 deltog mer än 100 000 elever runt om i Sverige i en gemensam dagsverkesaktion som på en enda dag inbringade 1,5 miljoner kronor – mer än Algerietkampanjen hade gjort under ett par års tid. Framgångarna fick elevrörelserna i de andra nordiska länderna att anamma samma idé. Genom samarbetsorganet Nordiskt elevforum planerades en gemensam aktion till förmån för skolor i Peru 1967.

Samtidigt visade Peru-insamlingen på svårigheterna att bedriva ”opolitisk” verksamhet av detta slag. Från vänsterhåll kritiserades i skarpa ordalag att SECO härigenom gynnade den USA-stödda regimen. Nästa svenska aktion genomfördes till förmån för Moçambique, med kopplingar till befrielserörelsen Frelimo. De norska och danska organisationerna valde då istället att främja ett läskunnighetsprojekt i Zambia.

När 1960-tal övergick i 1970-tal hade Operation Dagsverke etablerats inte bara i Sverige utan också i grannländerna. SECO hade spelat en avgörande roll för att sprida kännedom om kampanjen och ge den en fast organisatorisk struktur. Genom kampanjen hade elevrörelsen skapat ett forum i svensk skola där engagemang i globala frågor som fattigdomsbekämpning kunde omvandlas i konkret handling. 

Referenser:

[1] ”Afrikansk flyktingstipendiat gästar Sundsvalls läroverk”, Dagens Nyheter, 29 januari 1962, s. 29.

[2] Zedika Ngavirue, intervju med Tor Sellström 1995 publicerad på Nordiska Afrikainstitutets hemsida: https://nai.uu.se/library/resources/liberation-africa/interviews/zedika-ngavirue.html.

[3] ”Afrikansk flyktingstipendiat gästar Sundsvalls läroverk”, Dagens Nyheter, 29 januari 1962, s. 29.

[4] ”Verksamhetsberättelse för SECO 1962”, s. 9. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

[5] ”PM beträffande insamlingsaktion”. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

[6] ”Verksamhetsberättelse för SECO 1962”, s. 10. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

[7] ”Verksamhetsberättelse för SECO 1962”s, 9. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

Litteratur

Ahonen, Risto, ”Teinien Taksvärkki: Ykskaks Maailma Paremmaks!” Helsingfors universitet, 2000

Berg, Annika, Urban Lundberg och Mattias Tydén, En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945–1975 (Stockholm 2021).

Helgren, Jennifer,American Girls and Global Responsibility: A New Relation to the World during the Early Cold War (New Brunswick 2017).

Holmén, Janne och Johanna Ringarp, ”1968 och reformer av högre utbildning i Finland och Sverige”’ i Anders Burman och Joakim Landahl (red.) 1968 och pedagogiken (Huddinge 2020), s. 49–69, https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-428279.

Jouhki, Essi, ”’Then we were ready to be radicals!’: school student activism in Finnish upper secondary schools in 1960–1967”. Scandinavian Journal of History 46, nr 3 (2021), s. 383–407.

Landahl, Joakim, “Between obedience and resistance: transforming the role of pupil councils and pupil organisations in Sweden (1928–1989)”, History of Education Review 52, nr 1 (2023), s. 14-28.

Lundberg, Björn, “Youth Activism and Global Awareness: The Emergence of the Operation Dagsverke Campaign in 1960s Sweden”, Contemporary European History, Firstview Online, 2022.

Myers, Tamara, ‘Local Action and Global Imagining: Youth, International Development, and the Walkathon Phenomenon in Sixties’ and Seventies’ Canada’, Diplomatic History 38, nr 2 (2014), s. 282–293.

”Sedekia Ngavirue diskuterar bojkott av sydafrikansk frukt med varuhuset Forum och läroverkselever.” Digitaltmuseum: Sundsvalls museum. https://digitaltmuseum.se/021015885313/sedekia-ngavirue-diskuterar-bojkott-av-sydafrikansk-frukt-med-varuhuset

Sellström, Tor, Sweden and national liberation in Southern Africa Vol. 1 (Uppsala 1999).

Söderberg, Erik och Bertil Östberg, Skolan och elevrörelsen : skoldanser och elevinflytande (Stockholm 1981).

Björn Lundberg är docent i historia vid Lunds universitet. Han disputerade 2018 på en avhandling om medborgarfostran och friluftsliv i den svenska scoutrörelsen och Unga Örnar (1925–1960). Hans forskning söker förena perspektiv från barn- och ungdomshistoria, utbildningshistoria och kunskapshistoria. Bland annat har han studerat hur barn och ungdomar engagerade sig i globala frågor under 1900-talet.

Joakim Landahl & Daniel Lövheim

Den 11 januari 1989 samlades cirka 10 000 elever utanför Sveriges riksdag i en manifestation mot nedskärningar i skolan. Protestaktionen väckte stor uppmärksamhet och blev förstasidesstoff i Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Den sistnämnda tidningen döpte händelsen till ”Feldt-slaget”, efter dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt som två dagar tidigare hade beslutat om vissa minskningar i den statliga budgeten för grundskolan. Skildringarna vittnade om en oväntat stor folksamling – kalkylerna låg på 1500 deltagare – och arrangörer som blivit tagna på sängen. Även om polisen aldrig behövde ingripa rapporterades det om elever som skanderade slagord, kastade blomkrukor och klängde i gallren till riksdagshusets fönster.

Demonstrationen i Stockholm kan betraktas som en av den svenska elevrörelsens mest omfattande protestaktioner under efterkrigstiden. Som Victor Johansson visar i sin artikel i detta nummer av Vägval för skolans historia hade denna rörelse under föregående decennier upplevt perioder av kraftig tillväxt genom de nationella organisationerna SECO och Elevförbundet. Det fanns flera viktiga förutsättningar för denna tillväxt, varav två utgjordes av elevkollektivets relationer till massmedia (dagspress, radio och tv) respektive staten (myndigheter, departement, enskilda företrädare). Massmedia hade under föregående decennier stundtals intagit rollen som en allierad part genom att sprida kännedom om rörelsens budskap och existens. Även staten kunde fungera som en allierad genom att ge finansiellt stöd, men kom också att spela en viktig roll som motpart eller ”fiende” i förhandlingar om elevers villkor och rättigheter.

Händelserna som omgav 1989 års manifestation utanför riksdagen exemplifierar dessa etablerade relationer på ett tydligt sätt. I föreliggande artikel vill vi – med utgångspunkt i ”Feldt-slaget” – belysa den svenska elevrörelsens beroende av media å den ena sidan och staten å den andra. Vi kommenterar också hur denna situation förändrades i samband med kommunaliseringen av skolan i början av 1990-talet.

Massmedias medverkan före och efter demonstrationen
En sannolik förklaring till den stora uppslutningen utanför riksdagshuset den 11 januari är att Elevorganisationen (som bildades 1982, då de båda äldre elevförbunden gick samman) inte varit en ensam aktör i sina försök att mobilisera mot nedskärningar i skolan. Dagarna innan manifestationen hade dags- och kvällspressen uppmärksammat finansminister Kjell-Olof Feldts budget där anslagen till grundskolan hade minskats med 167 miljoner, vilket utgjorde en procent av det totala anslaget. Denna minskning sammanföll med att den statliga budgeten på det stora hela visade ett överskott på 400 miljoner.

Nedskärningarna på skolans område skapade snabbt negativa skriverier i alla de stora dagstidningarna. SvD, Aftonbladet, Expressen och DN placerade frågan som förstasidesnyhet under de kommande dagarna. ”Skolan svarar Feldt med ilska”, ”Ett svek mot skolan”, ”Sveket mot skolan”, ”Gör inte skolan ännu sämre” var rubriker som tydligt signalerade ett markerat missnöje med den statliga budgeten.

Medias roll kan förstås på två sätt. För det första gav tidningarna utrymme åt olika aktörer – elever, lärare och allmänhet – att förmedla sin besvikelse över den planerade politiken. I kvällspressen uppmanades läsarna att säga sin mening om nedskärningarna genom att exempelvis ringa till tidningen – ”Ring ikväll om skolan”. För det andra tog tidningarna också egna initiativ till opinionsbildning i exempelvis ledartexter. Längst gick Aftonbladet, som arrangerade en storskalig namninsamling kallad ”Satsa på skolan”, en kampanj som bedrevs i flera veckor understödd av en stor mängd artiklar. Namninsamlingen lanserades på förstasidan samma dag som demonstrationen utanför riksdagshuset med en lista som elever uppmanades att skriva på och sprida. Två kända tonåringar hade redan tecknat ned sina namn – Anton Glanzelius från filmen Mitt liv som hund och Katja Blomquist som spelade rollen ”Sara” i Tv-serien Varuhuset. Under de kommande dagarna uppdaterades listan och följdes upp av reportage där ytterligare personer skrev på. Vid ett tillfälle besöktes ett flertal skolor vilket frammanade en bild av en nationell elevrörelse som stod enad i en särskild protesthandling.

Även några vuxna kändisar figurerade i reportagen om uppropet, däribland Anna Book, Robert Wells, Annika Jankell samt backhopparen Jan Boklöv, som alla bidrog med en namnunderskrift. Detta bruk av offentliga personer kan tolkas som att engagemanget i frågan även sträckte sig utanför elevleden, men också som att elevrösten i sig inte ansågs tillräckligt intressant för att skapa nyheter kring namninsamlingen.

Det var inte första gången media fungerat som en allierad part för elevrörelsen under efterkrigstiden. Under dess formativa skede – mellan det tidiga 1950-talet och mitten av 1960-talet – gavs elevorganisationerna utrymme i ledande dagstidningar, inte sällan gällande protester och kampanjer mot myndigheter. I uppbyggandet av egna tidningar (SECO-aktuellt) och en pressorganisation (Svensk Elevpress) var flera dagstidningar behjälpliga med föreläsare, kurser och studiebesök. De nätverk som då byggdes upp mellan elev- och dagspress blev betydelsefulla även på lång sikt. Flera av chefredaktörerna inom den förstnämnda blev senare aktiva på de ledande dagstidningarna, någonting som med all sannolikhet spelade in när det gällde engagemanget under 1980-talet.

Staten som fiende och motpart
En viktig förutsättning för sociala rörelsers framgång är att de inriktar sig på ett tydligt problem och gärna har en utpräglad motpart. I förhandlingar och dialoger är möjligheten att nå fram med ett budskap större om inte kommunikationen tvingas bli splittrad i flera olika kanaler.

Den person som mer än andra kom att personifiera fienden i kampanjen 1989 blev logiskt nog Kjell-Olof Feldt. I egenskap av finansminister var det han som kom att förknippas med förslaget att ge mindre pengar till skolan. På de förstasidor som publicerades om demonstrationen var det ständigt hans namn som nämndes. I tidningarna fanns även reportage där Feldt figurerade, exempelvis när han sammanträffade med en elev, eller när kvällstidningarna uppmuntrade läsarna att ringa tidningen för att säga sin mening om ministerns nedskärningar.

Genom att låta Feldt personifiera den kritiserade utbildningspolitiken skapades en tydlig motpart. Det var en tacksam massmedial logik, inte minst med tanke på att eleverna samtidigt framställdes som offer och eventuellt även hjältar i en rapportering som på det stora hela förhöll sig positiv till deras protester.

Ur ett historiskt perspektiv var just finansministerns roll som skurk i berättelsen ovanlig. Genom åren hade elevrörelsen riktat sina krav mot Skolöverstyrelsen, utbildningsministrar eller konservativa lärare och rektorer. Den typen av frågor man formulerat hade handlat om skolans och själva undervisningens karaktär. Inte sällan ville man skapa en ny typ av institution som var mer modern och elevtillvänd än tidigare. När man nu 1989 riktade sina kritiska ögon mot Kjell-Olof Feldt var det uttryck för en strid om andra frågor. Snarare än att sträva efter en ny typ av skola handlade protesterna om att man upplevde en successiv försämring, kännetecknad av ett stadigt pågående förfall inte minst i materiellt avseende. I den situationen blev de rena pengafrågorna centrala för att kunna åtgärda slitna lokaler och trasiga skolböcker eller för stora klasser och avsaknad av vikarier.

Men oavsett om det handlade om gamla läroplaner eller om snåla budgetar, var det tydligt att elevrörelsens motpart utgjordes av staten i form av nationell skolpolitik. När eleverna utanför riksdagshuset skanderade ”Feldt betyder svält” eller ”Feldt gör att skolan dör”, var det ett tillspetsat uttryck för en vedertagen uppfattning om att staten styrde utbildningen och att eleverna därmed hade en självklar part att vända sig till för att formulera kritik eller önskemål.

Resultat
Den stora manifestationen utanför riksdagshuset var en dramatisk händelse, och det kunde inte uteslutas att den skulle leda till flera, än mer radikala, protester med desto mer oro och massmedial uppmärksamhet som följd. Strax efter demonstrationen rapporterades det om flera skolstrejker vid ett antal skolor. ”Krossa Feldt! Stoppa Feldt” skanderades det bland annat vid Ålsstensskolan där kronprinsessan Viktoria var elev. Potentiellt kaos tycktes lura bakom hörnet och Skolöverstyrelsens generaldirektör Erland Ringborg vädjade i massmedia om att strejkerna måste upphöra. Som ytterligare tecken på stigande oro nämndes planerna på en ny demonstration, denna gång med så många som 60 000 deltagare. Tillsammans med protester från facken, föräldrar och allmänhet formade sig elevernas aktioner till en stark motrörelse där även den politiska oppositionen ingick.

Utvecklingen mot ökade protester kvävdes emellertid genom att regeringen snart gick till reträtt. Endast åtta dagar efter demonstrationen utanför riksdagshuset meddelade Kjell-Olof Feldt att beslutet om ett utgiftstak skulle rivas upp. Därmed hade den omedelbara anledningen till elevernas protester försvunnit. Medielogiken underströk att det rörde det sig om en ovanligt tydlig effekt av en missnöjesyttring där den samlande opinionen – med elevernas protester som det mest iögonfallande inslaget – verkligen hade givit resultat.

Vad som räknas som ett positivt resultat för en social rörelse är emellertid sällan okomplicerat. Dagen efter Feldts reträtt hörde statsminister Ingvar Carlsson av sig till Göran Persson, kommunalråd i Katrineholm, med en förfrågan om han ville ta över som skolminister. Persson var, till skillnad från sin föregångare Bengt Göransson, entusiastisk till idén om kommunalisering, ett förslag som han också i rask takt lade fram redan under våren 1989. Beslutet genomfördes 1991 som ett led i den allmänna decentraliseringen av skolväsendet och innebar att ansvaret för huvudmannaskapet, lärarnas löner och anställningsvillkor flyttades från staten till kommunerna.

Utvecklingen gör att vi kan betrakta protesterna under vårterminen 1989 som den sista riktigt stora konfrontationen mellan en nationell elevrörelse och en statligt styrd skola. Tillsammans med friskolereformen 1992 kom detta beslut att ge kraftigt förändrade förutsättningar för hur elevers kollektiva aktörskap organiserades och tog sig uttryck. För att förstå effekterna av denna utveckling behöver vi ta hänsyn till både den politiska och massmediala nivån. Med avseende på den förstnämnda innebar det att elevrörelsen nu förlorade en tydlig motpart, åtminstone på det ekonomiska området.

Även om den statliga budgeten fortsättningsvis inkluderade utbildning försköts ansvaret mot kommunerna och deras prioriteringar på den lokala nivån. Motståndet behövde nu formeras mer i relation till hundratals kommunala budgetar än till en stor statlig motsvarighet.  Det blev därmed svårare att urskilja nationellt entydiga mönster och identifiera tydliga symboler för en stram ekonomisk politik. Effekterna kom sannolikt att förstärkas av vad som hände på den massmediala nivån. Genom att eleverna förlorade en tydlig motpart kom också den massmediala logiken att påverkas. Det dramaturgiskt tacksamma narrativet om Staten vs Eleverna förlorade i relevans. Sammanfattningsvis innebar kommunaliseringen att elevrörelsen förlorade inte bara en motpart, utan även en allierad.

Referenser
Amenta, Edwin & Caren, Neal, Rough draft of history: A century of US social movements in the news. Princeton University Press, 2022.
Gitlin, Todd. The whole world is watching: Mass media in the making and unmaking of the new left. University of California Press, 2003.

 

Joakim Landahl är professor i pedagogik med inriktning mot utbildningshistoria vid Stockholms universitet. Hans forskning rör bland annat elevers och föräldrars inflytande över skolan samt den pedagogiska vetenskapens och de internationella kunskapsmätningarnas historia. I dagarna utkommer han med boken Lärarliv i historien (tillsammans med Sara Backman Prytz och Johannes Westberg, 2024) och antologin Pedagogikens politik (med Anders Burman och Anna Larsson, 2024).

Daniel Löwheim är docent i idéhistoria och verksam som universitetslektor i utbildningshistoria vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Han disputerade 2006 med avhandlingen Att inteckna framtiden: Läroplansdebatter gällande naturvetenskap, matematik och teknik i svenska allmänna läroverk 1900–1965. Han forskning har framförallt berört naturvetenskapernas utbildningshistoria under 1900-talet, men även den svenska elevrörelsen och utopier inom pedagogik och utbildning.

 

Janne Holmén (ordförande FSUH), Joakim Landahl och Daniel Lövheim.

 

Till Vägval nr 1 2024 har vår redaktör Henrik Edgren fått hjälp av gästredaktörerna Joakim Landahl och Daniel Löwheim. De har satt ihop ett temanummer med artiklar som på olika sätt belyser den svenska elevrörelsen under 1900-talets andra hälft. Tillsammans ger bidragen perspektiv på hur skolungdomars kollektiva handlande och politiska aktörskap tagit sig uttryck och förändrats under perioden. I en inledande artikel skriver Victor Johansson om de nationella elevförbunden TLE (Tekniska Läroverkens Elevförbund) och SECO (Sveriges Elevers Centralorganisation) som bildades 1938 respektive 1952. Johansson skildrar en rörelse där tillväxten och enigheten under efterkrigstidens första decennier utmanas av radikalisering och fraktionsstrider i slutet av 1960-talet. Han lyfter också fram enskilda frågor som protester mot betygen under nästkommande decennium och den oundvikliga sammanslagningen av förbunden i början av 1980-talet.

En av de mest framgångsrika kampanjer som SECO var delaktiga i under 1960-talet var Operation Dagsverke. Björn Lundberg skriver om dess tillkomst och expansion i nästa artikel. Han visar hur idén om att skolungdomar utförde ”vanligt arbete” under en dag och lät ersättningen gå till välgörenhet slog an och snabbt etablerade en mångårig tradition. I artikeln framgår också kampanjens betydelse för internationaliseringen av svensk elevrörelse och framväxten av ett mer globalt medvetande under decenniet.

Ytterligare aktioner som ingick i repertoaren för elevers kollektiva aktörskap var demonstrationer. Under det sena 1980-talet upplevde skolan – till skillnad från tidigare decennier under efterkrigstiden – nedskärningar i sin andel av den statliga budgeten. Om manifestationerna mot detta skriver Joakim Landahl och Daniel Lövheim. Artikeln belyser också den organiserade skolungdomens relation till massmedia respektive staten. Båda dessa aktörer kan sägas ha spelat en central roll under protesterna, men på helt olika sätt. Medan den förstnämnda engagerade sig i aktionerna och bidrog till att vidareförmedla elevernas budskap, fungerade den andra som en tydlig motpart i konflikten mot vilken skolungdomen kunde rikta sina krav.

Utöver artiklarna på temat elevrörelsen så inleds numret med en artikel av Axel Hörstedt om latinska disputationer på gymnasiet under 1600-talet, ett fenomen som han med rätta beskriver som en bortglömd undervisningsform. Därpå följer en artikel skriven av Johan Samuelsson, Esbjörn Larsson och Björn Lundberg, med fokus på den stora betydelse som folkrörelsesverige också hade för framkallandet av en beredskaps- och försvarsanda under såväl andra världskriget som det efterföljande kalla kriget.

Inledning

JANNE HOLMÉN

Fängelserna och 1800-talets utbildningsrevolution

VIKTOR ENGLUND

Lanthushållsundervisningen i Sverige under 1900-talets första hälft

GUSTAV BERRY

Skolans marknadisering – några reflektioner över de senaste tre decennierna

MIKAEL BÖRJESSON

Avreglering och lärarrekrytering: En genomlysning av tre decenniers lärarbehörighet i svensk grundskola

EMIL BERTILSSON

Familjers användning av förskolemarknaden

IDA LIDEGRAN

Friskolor för elever med särskilda behov i Stockholm – En utveckling i marknadiseringens och inkluderingens spår.

EMMA LAURIN

JANNE HOLMÉN

Vägval nummer två år 2023, som har redigerats av Henrik Edgren,  innehåller sex artiklar som skildrar olika skolformer i historien och samtiden. Fokus ligger främst på effekterna av de senaste årtiondenas avregleringar och marknadisering av skolsystemet. Numret inleds emellertid med två bidrag om lite äldre skolformer.

Först ut är Viktor Englunds artikel om undervisning i fängelseskolor under 1800-talet. Ämnet är mycket aktuellt idag, med tanke på de snabbt ökande antalet unga fångar vid svenska fängelser. Därefter följer en text av Gustaf Berry, som skildrar lanthushållsskolorna, en skolform som under en stor del av 1900-talet erbjöd utbildning till kvinnor på landsbygden, bland annat i syfte att motverka att de flyttade in till städerna.

Mikael Börjesson beskriver de olika faserna i friskolornas historia från och med 1990-talet fram till och med idag. Han skildrar hur dagens dysfunktionella skolmarknad har växt fram som resultatet av en rad beslut vars konsekvenser egentligen ingen kunnat förutse eller överblicka. Därefter skildrar Emil Bertilsson en av de mest bortglömda avregleringarna i den svenska skolhistorien, 1993 års avskaffande av meritvärderingssystemet för läraranställningar. Med den som utgångspunkt diskuterar han hur andelen behöriga lärare i den svenska skolan successivt minskat samtidigt som skillnaderna mellan skolor ökat.

Ida Lidegrans artikel skildrar hur föräldrar förväntas göra aktiva och medvetna val för sina barn redan på förskolemarknaden. Hon visar bland annat att desto högre utbildningsnivå föräldrar har, desto mer benägna är de att välja fristående förskolor som föräldrakooperativ. I den avslutande artikeln behandlar Emma Laurin framväxten av en särskild nisch av friskolemarknaden som riktar sig till barn med särskilda behov. Denna sektor kunde växte fram i det fördolda i en snårig process som präglades av en rad motstridiga beslut.

Sammantaget visar artiklarna upp en bild av ett komplext och splittrat svenskt skolsystem som i och för sig är spännande att forska om, men som tyvärr är svårt att verka och navigera i, såväl för lärare som för elever och föräldrar.

Janne Holmén är lektor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet och sedan 2022 ordförande i Föreningen för svensk undervisningshistoria.

Viktor Englund

 

Den utbildningshistoriska utvecklingen under 1800-talet var minst sagt omvälvande i Sverige och många andra länder.[i] Professorn i utbildningshistoria, Johannes Westberg, har exempelvis framhållit att århundradet innebar ”ett skifte mellan ett samhälle med mycket få skolor för folket, och ett samhälle där skolan blivit en självklar institution i stora delar av västvärlden”.[ii] Att förändringarna var så pass omfattande har gjort att Westberg med flera beskrivit utvecklingen som en utbildningsrevolution.

I berättelsen om denna revolution saknas dock en viktig del; den som rör 1800-talets framväxt av fängelseskolor. Denna artikel ska ses som ett bidrag till att åtgärda denna brist. Artikeln handlar nämligen om hur utbildning blev ett allt viktigare inslag i 1800-talets svenska fångvård. Fängelsernas skolor kom därmed också att utgöra en väsentlig del av dåtidens vuxenutbildning.

Artikelämnet är även relevant för Sverige idag, eftersom det problematiserar hur vi diskuterar kriminalvård. Som vi alla vet återkommer ämnet ofta i samhällsdebatten, vilket inte är förvånande med tanke på den utbredda organiserade brottsligheten och de många skjutningarna. Hårdare straff lyfts ofta fram som en lösning på problemen. År 2021 visade forskning att runt 60 procent av svenskarna upplevde gängbrottsligheten som mycket oroande samt att en överväldigande majoritet ville se just strängare bestraffningar för sådan kriminalitet. Frågor om kriminalitet och brottslighet blev också viktiga i valet 2022 . Det är förvisso berättigat att brottslighet och straffskalor får ett stort utrymme i medier och politik, men tyvärr sker det ofta på bekostnad av en nyanserad diskussion om frihetsstraffens innehåll och mål.

Philadelphiasystemet

En viktig nyckel till att förstå hur utbildning, lärande och skolverksamhet växte fram inom svenska fängelser är det från 1840-talet successivt införda Philadelphiasystemet (även benämnt cellsystemet och ensamhetssystemet). Dess grundläggande syfte var att hålla fångarna isolerade från varandra. Bakgrunden var en fruktan för att de intagna skulle påverka varandra negativt om de fick chansen att umgås. Fångarna spenderade därför nästan all tid i sina celler. Denna ensamtid var som längst från och med 1893, då de tre första fängelseåren tillbringades i isolering. Om straffet var längre än tre år fick fången under dagtid komma ut på ”gemensamheten” och vistas tillsammans med andra fångar.

Arkitekten Carl Fredrik Hjelms fängelseritningar från 1840-talet. Många svenska cellfängelser kom att byggas enligt dessa ritningar. Källa: Wikimedia commons.

I Philadelphiasystemet var kristendomen central för den moraliska skolningen. Det speglade ett samtida Sverige där också kristendomen utgjorde det viktigaste ämnet i folkskolan. Fångarna besöktes i cellerna av fängelsepredikanter. Gudstjänster genomfördes regelbundet och de intagna fick läsa kristen litteratur. Det författades till och med särskilda böcker just för fångarnas individuella kontemplerande och moraliska förbättring. Den ensamma läsningen av kristna texter ansågs vara grundläggande för att man skulle lyckas med den själsliga reformeringen. Vidare så blev bibliotek allt viktigare för cellfängelsernas undervisning. Till en början hade böckerna i första hand ett kristet innehåll, men successivt erbjöds alltmer böcker i profana ämnen som geografi, naturvetenskap och historia.

Fångvårdsberättelserna om läsande och kristendom

Från 1830-talet började Fångvårdsstyrelsen ge ut årsberättelser. I dessa ingick statistiska redovisningar av fångvården i Sverige, men också kvalitativa framställningar om fängelsernas religions- och skolundervisning. Här var inte minst fängelsepredikanternas redogörelser mycket informationsrika.

Fångvårdsstyrelsen lade ned ett omfattande arbete på att samla statistik och andra upplysningar om den verksamhet som bedrevs. Det gällde också fängelseutbildningen. Även om uppgifterna inte är helt tillförlitliga, bland annat på grund av att predikanterna ofta hade olika uppfattningar om vad som var att betrakta som läskunnighet, ger de värdefull information.

I årsberättelserna från slutet av 1830-talet framgår att utbildning redan vid denna tid utgjorde en viktig del av fångvården, alltså till och med innan det beslutades att ett fängelsesystem baserat på Philadelphiamodellen skulle byggas upp i Sverige. Under åren 1838 och 1839 hölls det i svenska fängelser katekesförhör och religionssamtal. Därtill utvärderades fångarnas läskunskaper.

I senare årsberättelser blir informationen mer utförlig. År 1847 redovisas uppgifter över fångarnas kristendomskunskaper där det bland annat framgår hur många fångar som lärt sig läsa samt antalet genomförda kristendomsförhör. Bedömningen av kristendomskunskapen var indelad i kategorierna ”god”, ”försvarlig”, ”ringa” och ”ingen”. Liknande graderingar var vanliga i husförhörslängderna.

Ett exempel på att läsundervisningen kunde vara omfattande i svenska fängelser är när det rapporterades att år 1847 hade 245 intagna lärt sig läsa. Det var endast år 1854 som fler lärde sig att läsa (249). På 1850-talet låg antalet mellan 74 och 178. På 1860-talet hände dock något, eftersom talen sjönk drastiskt. År 1860 var det bara 31 personer som angavs ha blivit läskunniga. Ett år senare var de 33, och år 1862 redovisades endast de som fått undervisning i läsning. Utifrån senare årsberättelser är det uppenbart att det då var mycket få fångar som inte bedömdes vara läskunniga. År 1872 inrapporterades ingen alls.

Behovet att lära ut grunderna i läsning minskade således under 1860- och 1870-talet. Det innebar emellertid inte att läsningens betydelse på fängelserna minskade, snarare tvärtom. Flera fängelsepredikanter vittnade exempelvis om hur fångar ägnade mycket tid till läsning. Det gjorde predikanterna nöjda eftersom de kristna skrifterna, som utgjorde huvuddelen av den tillgängliga litteraturen, var viktiga verktyg för fångarnas själsliga reformering och förbättring. Ur den enskilde fångens perspektiv – speciellt om denne befann sig isolerad i ensamcell – måste läsningen många gånger ha inneburit ett befriande avbrott i den monotona levnadsmiljö som fängelsetillvaron vanligtvis innebar.

Även om läsningen framstår som utbredd inom fängelserna fanns det utmaningar för de ansvariga fängelsepredikanterna. En sådan var kopplad till Philadelphiasystemets fångisolering som gjorde det svårt att hinna med en individuell undervisning. När fångar vistades gemensamt kunde man lösa problemet – med inspiration från den samtida växelundervisningen – genom att mer kunniga fångar undervisade andra intagna. Detta fungerade dock inte när fångarna skulle vara isolerade från varandra.

Trots dessa utmaningar är det ändå tydligt att läsundervisningen gjorde nytta. Predikanten vid Länscellfängelset i Karlstad menade exempelvis ”att många, hvilka vid ankomsten till Länsfängelset hade svårt att läsa i bok, så uppöfvat sig under vistandet här, att de vid afgången härifrån läst obehindradt”.[i]

Cellskåp, fängelseskolor och något som börjar få karaktären av ett skolsystem

En bit in på 1800-talets andra hälft blev utbildningen inom fångvården alltmer strukturerad. Fängelseskolor etablerades, lärare anställdes och antalet undervisningsämnen blev fler. Philadelphiasystemets isoleringsmodell blev dock alltmer problematisk, eftersom fängelsepredikanternas tid inte räckte till för att individuellt undervisa fångarna. Predikanterna arbetade dessutom oftast deltid, undantaget var de största fängelserna där det infördes heltidstjänster.

Lösningen på isoleringsproblemet blev att bygga cellskåp. När fången satt i ett sådant hade denne fritt synfält endast framåt. För att garantera anonymitet utrustades varje skåp med ett nummer som användes istället för fångarnas namn.  År 1859 prövade Fångvårdsstyrelsen cellskåp genom att bygga 10 stycken flyttbara sådana vid Länsfängelset i Stockholm. De blev en succé och en utbyggnad av cellskåp kom därefter igång vid åtskilliga fängelser. Fängelsepredikanterna återkommer flera gånger till hur cellskåpen underlättade undervisningen. Predikanten vid fängelset i Kalmar skrev till exempel i relation till dessa att han ”icke [kunde] underlåta att uttala den varmaste tacksamhet både å egna å fångarnes vägnar.”[ii]

Fängelsekyrkan i det engelska fängelset Pentonville. På bilden ser vi fångar som sitter i cellbås. Källa: Wikimedia commons.

Samtidigt som det byggdes cellskåp etablerades vad som betecknades som fängelseskolor. Första gången det skrivs om en sådan är i årsberättelsen för 1855. Initiativet kom från ett borgerligt filantropiskt håll. Det var ”Fruntimmers-sällskapet för fångars förbättring” som bedrev ”Söndagsskola” vid straff- och arbetsfängelset på Norrmalm. Målgruppen var kvinnliga fångar som dels skulle förkovra sig i kristendomens grunder, och dels öva andliga sånger. Fångarna läste högt ur Bibeln, men fick också lyssna på föredrag som inte bara var ”af rent religiöst innehåll”.

År 1857 öppnades ytterligare en skola inom den så kallade kronoarbetskåren. Det var en organisation med militär struktur som utförde offentliga arbeten. Fångarna kallades för ”manskap” och under den lediga tiden fick de undervisning i läsning, skrivning och räkning. Kronoarbetskårens skola använde sig av växelundervisning där vad som betecknades som mer kunniga personer ur manskapet agerade hjälplärare och följaktligen benämndes monitörer. Skolan indelades i avdelningar baserade på fångarnas kunskapsnivåer. Undervisningen var tämligen omfattande, då skola hölls två till fyra timmar om dagen. Kompanichefen berömde fångarna och menade att de deltog med ”berömvärd håg och uppmärksamhet”.

Även om det inte är helt enkelt, på grund av variationer i vad som tas upp i årsberättelserna, att följa etableringen av nya fängelseskolor, är det tydligt att ett flertal sådana upprättades från och med slutet av 1850-talet. Skolor av samma typ som kronoarbetskårens startades 1858 i Karlskrona och vid Kungsholms fästning. År 1868 etablerades en skola vid Straff- och arbetsfängelset på Långholmen. Deltagandet var här frivilligt och fängelsepredikanten undervisade i skrivning, räkning och notskrivning. Ett år senare organiserades ytterligare en skola vid Straff-fängelset i Karlskrona. I denna bedrevs undervisning varje eftermiddag.

Från och med början av 1870-talet började man också göra personalsatsningar på fängelseskolorna. 1870 anställdes på försök ett biträde vid Straff- och arbetsfängelset på Långholmen. Under fängelsepredikantens tillsyn skulle detta biträde bland annat ta hand om skolan.

År 1872 tog Fångvårdsstyrelsen steget att anställa en skollärare vid Straff- och arbetsfängelset i Malmö. Vid kvinnofängelset i Göteborg och Straff-fängelset Nya varvet betalade ”enskilde personer”, det vill säga externa bidragsgivare, för en lärares undervisning. Därtill användes vid flera fängelser vakter för att undervisa fångar i skrivning och räkning. Även om det är svårt att detaljerat följa anställandet av lärare vid de svenska fängelserna under denna tid, är det uppenbart att fler och fler anställdes. Vid nya Varvet, där privata medel tidigare finansierat undervisningen, lejdes exempelvis år 1875 en ny lärare. Samma år rekryterades en skollärarinna till kvinnofängelset i Norrmalm. Det är således uppenbart att utbildning blev en allt viktigare del av fångvården.

Från det sena 1870-talet fick också fångvårdens skolverksamhet en mer systemmässig karaktär. I berättelsen för år 1878 skrivs det exempelvis om att det vid straffängelserna vid Långholmen, i Malmö och vid Nya varvet bedrivits ”ordnad skolundervisning” under ledning av ”skolföreståndare” och ”skollärare”. Undervisningen var strukturerad i den meningen att de intagna under den första tiden i ensamcell främst fick religionsundervisning samtidigt som de bistods i att arbeta med eventuella brister i innanläsning, skrivning och räkning. Efter den förberedande fasen fick fångarna studera mer avancerade ämnen som historia, geografi, naturlära, teckning och sång.

Det sekulära innehållet fick följaktligen en allt viktigare plats i fängelseskolorna. Det ska också påpekas att det i årsberättelsen för år 1878 framgår att vid vissa större fängelser var fångar under 35 år skolpliktiga. Intagna som var äldre fick delta om de så önskade. Det är följaktligen anmärkningsvärt att det vid vissa svenska fängelser infördes en skolplikt tidigare än i folkskolan. Den senare blev obligatorisk först år 1882.

Avslutande reflektioner

Vad har då denna artikel demonstrerat? Det är tydligt att utbildning hade en viktig roll att spela inom svenska fängelser redan från 1830-talet och den blev allt viktigare under 1800-talets andra hälft med etablerande av nya fängelseskolor, anställningar av flera lärare och införande av mer moderna och sekulära undervisningsämnen. Under 1840- och 1850-talet var det många som lärde sig läsa i fängelser. Senare fick läsningen en annan karaktär då det mer handlade om att förbättra läsförmågan och ta del av de kunskaper som de allt större fängelsebiblioteken tillhandahöll. 1800-talets fängelseundervisning utgör således en viktig, men föga uppmärksammad, del av den utbildningsrevolution som kännetecknade Sverige och många andra länder i Europa under denna tid.

I artikelns inledning tog jag upp hur kunskapen om uppbyggandet av 1800-talets fängelseskolor också har relevans för Sverige idag, eftersom denna kan bidra till en mer nyanserad diskussion om vår tids fängelser och kriminalvård. I 1800-talets Fattigsverige var det uppenbarligen viktigt att fångarna inte bara skulle bestraffas och själsligt omvändas till ett kristet liv. De skulle också bli läs-, och skrivkunniga samt få nyttiga kunskaper i ämnen som historia, geografi och naturkunskap. Det påvisar en sorts upplysningsinspirerad syn på möjligheterna att med hjälp av kunskap och bildning få de som var på väg att straffa ut sig från samhällsgemenskapen att hitta tillbaka till denna. Sådana perspektiv på fängelsestraff och kriminalvård borde vi diskutera mer idag. Fängelsestraffens innehåll bör få en större plats i vår samtida debatt och i relation till det bör vi ställa oss frågan: vilka ambitioner har vi egentligen med våra fängelser?

Litteratur

Alex, Oskar. ”Fler vill ha hårdare straff”, i Forskning & framsteg 5 (2021).

Arner, Anders. Kyrka och fångvård i Sverige 1846–1946: Historiska och principiella undersökningar (Lund 1963).

Berg, Anne, Esbjörn Larsson & Johannes Westberg, ”Att studera omvälvande förändringar: Revolutioner, paradigmskiften och epistemiska brott i studiet av utbildning”, i Anne Berg, Esbjörn Larsson, Madeleine Michaëlsson, Johannes Westberg & Åkerlund, Andreas (red.), Utbildningens revolutioner: Till studiet av utbildningshistorisk förändring (Uppsala 2017).

Crone, Rosalind. Illiterate Inmates: Educating Criminals in Nineteenth Century England.  (Oxford 2022).

Crone, Rosalind. “Great Expectations: The role of education in penal reform”, History & Policy (2016).

Crone, Rosalind. “The great “Reading” experiment: an examination of the role of education in the nineteenth-century gaol”, Crime, Histoire et Sociétés 16:1 (2012).

Edgren, Henrik, ”Folkskolan och grundskolan” i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria: En introduktion (Lund 2019).

Englund, Viktor, Fångsamhället som inte skulle finnas: Överlevnad och anpassning i fängelse under åren 1890–1920 (Uppsala 2019).

Englund, Viktor. 2022. ”Den fostrande moralvården: Predikningar och kristendom i fängelsetidningen Solglimt år 1913.” I Viktor Englund, Anne Berg, Peter Bernhardsson, Janne Holmén, Esbjörn Larsson, Germund Larsson, Johanna Ringarp & David Sjögren (red). Utbildningens fostrande funktioner: Historiska undersökningar av fostran i offentliga och enskilda utbildningsinsatser (Uppsala 2022)

Justice, Benjamin. ”’A College of Morals”: Educational Reform at San Quentin Prison, 1880–1920”, History of Education Quarterly 40:3 (2000).

Larsson, Esbjörn, ”1800-talets utbildningsrevolution”, Historisk Tidskrift 139:4 (2019).

Larsson, Esbjörn, ”Att uppfostra eller undervisa: Debatten om de allmänna skolornas funktion vid första svenska allmänna lärarmötet 1849” I Viktor Englund, Anne Berg, Peter Bernhardsson, Janne Holmén, Esbjörn Larsson, Germund Larsson, Johanna Ringarp & David Sjögren (red). Utbildningens fostrande funktioner: Historiska undersökningar av fostran i offentliga och enskilda utbildningsinsatser (Uppsala 2022)

Larsson, Esbjörn, En lycklig mechanism: Olika aspekter av växelundervisningen som en del av 1800-talets utbildningsrevolution. (Uppsala 2014).

Lindmark, Daniel, ”Folkundervisning och läskunnighet” i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria: En introduktion (Lund 2019).

Lindström, Niclas & Daniel Lindmark, ”Religionskunskap” i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria: En introduktion (Lund 2019).

Nilsson, Roddy. En välbyggd maskin en mardröm för själen: Det svenska fängelsesystemet under 1800-talet (Lund 1999).

Smith, M. Antonia. “Protect Society and Salvage Men”: Prison Schools and the New Vision for Rehabilitation in New York State in the Progressive Era, 1905-1920 (New York 2020).

Ulvros, Eva Helen. Fruar och mamseller: Kvinnor inom sydsvensk borgerlighet 1790–1870.               (Lund 1996).

Vaught, E. Sabine. Compulsory: Education and the Dispossession of Youth in a Prison School. (Minnesota 2017).

Westberg, Johannes. Att bygga ett skolväsende: Folkskolans förutsättningar och framväxt 1840–1900 (Lund 2014).

Westberg, Johannes. ”Folkskolestadgan 175 år – Vad innebar den?”, Vägval, 4 (Uppsala 2017).

Westberg, Johannes. ”Från natura- till penninghushållning? Den svenska folkskolans finansiering, 1840–1900”, Historisk Tidskrift 138:4 (2018).

Young, Morghan Vélez, Rachel Sophia Phillips & Na´ilah Suad Nasir. “Schooling in a youth prison”, The Journal of Correctional Education 61:3 (2010).

Tryckta källor

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1838 & 1839 (Stockholm 1842).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1847 (Stockholm 1849).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1848 (Stockholm 1849).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1849 (Stockholm 1850).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1850 (Stockholm 1851).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1854 (Stockholm 1856).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1855 (Stockholm 1857).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1856 (Stockholm 1858).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1857 (Stockholm 1859).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1858 (Stockholm 1860).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1859 (Stockholm 1861).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1860 (Stockholm 1862).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1861 (Stockholm 1862).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1862 (Stockholm 1864).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1863 (Stockholm 1864).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1865 (Stockholm 1867).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1868 (Stockholm 1869).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1869 (Stockholm 1871).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1870 (Stockholm 1871).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1872 (Stockholm 1874).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1875 (Stockholm 1877).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1878 (Stockholm 1880).

Noter

[i] Forskningen bakom denna artikel har möjliggjorts med medel från Längmanska kulturfonden.

[ii] Westberg, 2014 s. 15.

[iii] Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1857, 1859 s. 56.

[iv] Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1861, 1862 s 29.

 

Viktor Englund är Fil. dr i historia och arbetar som universitetslektor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet. Han disputerade 2019 med avhandlingen Fångsamhället som inte skulle finnas: Överlevnad och anpassning i fängelse under åren 1890–1920. Englund har forskat om ämnen som nyhetsförmedling i fängelser samt fostran och fängelseskolans historia. Till hans senare artiklar hör ”Den fostrande moralvården: Predikningar och kristendom i fängelsetidningen Solglimt år 1913” och ”En glimt av utsidan: Nyhetsförmedling i svenska isoleringsfängelser”.

Gustav Berry

 

I samband med att Sverige under 1900-talets inledande decennier förvandlades från ett jordbruks- till ett industriland skedde en omfattande folkomflyttning från land till stad. Denna urbanisering leddes av unga kvinnor, vilket oroade många i samtiden. För att hålla kvar kvinnorna på landsbygden inrättades en särskild form av huslig utbildning benämnd lanthushållsundervisning, och det är denna som utgör huvudämnet i föreliggande artikel.

Den forskning som artikeln utgår ifrån är publicerad i en nyutkommen avhandling (2023) i utbildningssociologi vid Uppsala universitet. Avhandlingen heter Den självstyrda periferin: Lanthushållsundervisningen och styrningen av den svenska landsbygden, 1860–1970.

Från 1910- till 1960-talet utgjorde lanthushållsundervisningen en självständig del av det svenska utbildningsväsendet. Den omfattade egna skolor, en egen lärarutbildning och en utbredd upplysningsverksamhet. Trots en nära koppling till den husliga ekonomin klassades lanthushållsundervisningen som jordbruksutbildning, och var den enda av det slaget förbehållen för kvinnor. Lanthushållsundervisningens viktigaste skolform var den år 1912 införda lanthushållsskolan. I denna gick framförallt unga och ogifta landsbygdskvinnor som skulle få en yrkesutbildning för ett liv som bondhustrur. Lanthushållslärarinnor – utbildade vid något av Sveriges två lanthushållseminarier i Rimforsa och Brogård – skötte undervisningen. Den fanns även ambulerande lanthushållsundervisning. Denna hanterades från slutet på 1930-talet av hushållningssällskapens hemkonsulenter, vilka rekryterades från lanthushållslärarinnekåren.

Hemkonsulentverksamheten utgjorde en knutpunkt för flera olika bildnings- och fostransprojekt för flickor och kvinnor på landsbygden. Två sådana projekt var studiearbetet för flickor inom ”Jordbrukare-Ungdomens förbund” och den statliga småbrukarundervisningen för kvinnor. Lanthushållsskolorna och hemkonsulentverksamheten nådde olika målgrupper och kompletterade därmed varandra.

Mångsidig och lokalt anpassad undervisning

 Innehållsligt var lanthushållsundervisningen varierad. Den bestod formellt av praktisk och teoretisk undervisning i huslig ekonomi, samt i de jordbruksgöromål som utfördes av kvinnorna på den ort där skolan låg. Utrymmet för en lokal anpassning var stort, både i lanthushållsskolorna och i hemkonsulentverksamheten. Normalplaner och läsordningar saknades. Istället utformades lanthushållsundervisningen för att svara mot lokala kunskapsbehov. Det var helt rimligt, eftersom könsarbetsdelningen inom jordbruket varierade runt om i landet. Undervisning i ladugårdsskötsel förekom därför främst i norra Sverige, medan trädgårdsskötsel dominerade i landets södra delar.

Bild 1. Bakning vid Kumlans lanthushållsskola i Uppland år 1937. Praktisk undervisning och förrådshushållning var karaktäristiskt för lanthushållsskolorna. Fotograf: Axel Sagerholm. Bilden tillhör Upplandsmuseet.

Lanthushållsskolornas hushållsundervisning – som omfattade avsevärt mer än matlagningskurser – var desto mer enhetlig. Eftersom man i jordbruket producerade sina egna livsmedel, lades stor vikt vid kunskaper och färdigheter i odling, slakt, bakning, tillvaratagande och konservering. Därtill var slöjdundervisningen omfattande. På gårdarna framställdes nämligen inte bara mat, utan även textilier.

Lanthushållsundervisningens lärarutbildning och lärarkår

Lanthushållsundervisningens lärarutbildning bestod enkom av kvinnor. De som utbildades vid seminarierna Rimforsa och Brogård ansvarade för undervisningen i både de fasta och ambulerande skolorna. Därtill författade de läromedel och propagerade flitigt för lanthushållsskolornas betydelse för jordbrukets kvinnor.

De privatägda lanthushållsseminarierna i Rimforsa och Brogård grundades 1907 respektive 1910. Rimforsa tillhörde Fredrika-Bremer Förbundet medan Brogård var en del av den i Uppsala belägna Fackskolan för huslig ekonomi. För den borgerliga liberala kvinnorörelsen – som Fredrika-Bremer Förbundet utgjorde en del av – var det viktigt att främja kvinnors yrkesutbildning. Lanthushållsundervisningen betraktades därför som ett viktigt stöd för Sveriges jordbrukskvinnor. Vid den konservativt färgade Fackskolan för huslig ekonomi sågs lanthushållsseminariet som en del i skolans klasspedagogiska program där en professionalisering av olika husliga lärarkårer stod i fokus. Trots de olika målsättningarna, förenades seminarierna i Rimforsa och Brogård i ett gemensamt motstånd mot kvinnoflykten från landsbygden.

Lärarutbildningen var tvåårig. Studenterna kom främst från välbeställda landsbygdsfamiljer, vilket var en konsekvens av att utbildningen var exklusiv och kostsam. Flickorna hade real- eller studentexamen och höga skolbetyg. Kampen om studieplatser vid Rimforsa och Brogård var hård och förutsatte flera års förberedande teoretisk och praktisk meritering. Vid urvalet av studenter användes bedömningar och rekommendationer från de platser flickorna hade praktiserat på. En viktig utgångspunkt vid urvalet var just den praktiska dugligheten, vilket berodde på att de praktiska övningarna hade en mycket framskjuten position på såväl lärarseminarierna som i lanthushållsskolorna.

Utbildning för att hantera jordbrukets kvinnoflykt

Den tekniska utvecklingen, landsbygdens sociala förhållanden samt skol- och jordbrukspolitiken påverkade lanthushållsundervisningens inriktning och innehåll. Störst inverkan hade dock oron för att så många kvinnor lämnade jordbrukssamhället. I början på 1900-talet handlade det främst om emigration, vilket många i samtiden såg som en nationell förlust. Några decennier senare var det framförallt urbaniseringen som drev unga kvinnor att lämna landsbygden. Oavsett skäl, blev resultatet arbetskraftsbrist och oro för framtidens svenska jordbruk. Om de unga kvinnorna utbildades för en framtida roll som bondhustrur hoppades man kunna hejda dem från att flytta utomlands eller till städerna.

När jordbruksfamiljernas döttrar och kvinnliga tjänstefolk flyttade till städerna hamnade de ofta i anställningar som hembiträden. Konsekvensen för de kvinnor och bondhustrur som stannade kvar på landsbygden blev en större arbetsbörda. Detta uppmärksammades speciellt under 1930-talet, då det i politik och samhällsdebatt ställdes krav på att arbetsåtagandena måste lättas för de gifta kvinnorna i jordbruket. Detta blev också huvuduppgiften för hemkonsulentverksamhetens upplysningsarbete, som startade på allvar just under denna tid.

En kraftsamling för att skydda hotade värden

Många såg lanthushållsundervisningen som en lösning på problemen med kvinnoflykten från jordbruket. Det gällde till exempel kvinnorörelsen, agrara intresseorganisationer, Husmodersförbundet samt riksdagsmän och representanter för hushållningssällskapen och den statliga jordbruksförvaltningen. Det som främst lyftes fram var betydelsen av jordbrukarkvinnornas hushålls- och omsorgsarbete, inte deras insatser för jordbruksproduktionen.

Med lanthushållsundervisningens hjälp förmedlades en bild av hemmet som jordbrukarkvinnans rättmätiga arbetsfält. Där skulle kvinnorna ägna sig åt familjen samt garantera en rationell hushållning och estetiserande hemvård. Därtill förväntades de upprätthålla ett kvinnligt och agrart kulturarv knutet till den textila hemslöjden. Det som skulle fostras var hemmafruar som följde med sin tid samtidigt som de vördade det gamla bondesamhällets traditioner. Samma ideal präglade lanthushållsskolorna. Dessa utformades som ett sorts lantligt idealhem där hemtrevnaden stod i fokus.

På lokal nivå fanns ett stort engagemang för lanthushållsskolorna. De styrdes av platsbundna skolstyrelser med stort inflytande över undervisningen, skollokalerna, lärartjänsterna och elevantagningen. I dessa styrelser satt ofta inflytelserika personer med stark förankring i det lokala samhället. Styrelserna blev därmed en mötespunkt för präster, godsägare, storbönder, lanthandlare, lärare och jordbrukstjänstemän. Deras politiska utgångspunkt var ofta socialkonservativ med målsättningen att värna hemmen i vad som uppfattades vara ”en hemupplösande tid”. Jordbrukarhemmet blev således en symbol för en organisk social gemenskap och ett tryggt familjeliv kontrasterat mot en samtid där man menade att kopplingen till jorden och hembygden blev allt svagare samtidigt som banden mellan generationerna uppluckrades.

Ideal ställs mot verklighet

Idealet om att kvinnan främst skulle ta hand om hemmet och dess gemenskap stämde sällan överens med hur kvinnornas arbetssituation såg ut i verkligheten. De var nämligen dubbelarbetande. Dels ansvarade de för hushållets skötsel – vilket inkluderade matlagning, städning, tvätt samt omsorg om barn och äldre – och dels skulle de ta hand om delar av gårdsdriften. I det senare ingick bland annat ladugården, trädgården samt grisarna och hönsen. Därutöver assisterade kvinnorna männen i åkerbruket. Jordbrukarkvinnornas arbete blev än mer betungande i ju högre grad gården var självförsörjande. På de mindre gårdarna var kvinnors jordbruksarbete ofta helt avgörande för hushållets överlevnad. I de småbruk som fungerade som stödjordbruk åt lönearbetande sköttes gården främst av hustrun och barnen.

För att lägga ytterligare sten på börda var bostädernas materiella standard ofta undermålig. Långt in på 1900-talet levde och arbetade man i gamla hus utan avlopp, centralvärme och rinnande vatten. Endast fyra procent av Sveriges alla gårdar var år 1945 utrustade med badrum. Den agrara moderniseringen släpade efter och det var få kvinnor i jordbrukssverige som under 1900-talets första hälft fick uppleva några dramatiska förändringar vad gäller teknisk utveckling och bostäders standardhöjning.

Jordbrukets hårda och påvra arbetsvillkor var onekligen en drivkraft bakom kvinnoflykten. Det oreglerade och oavlönade arbetet, i kombination med en tillvaro dikterad av husbonden, bidrog ytterligare till att unga flickor och ogifta kvinnor ofta uppfattade framtiden som tämligen dyster och utsiktslös. Men, här kunde lanthushållsskolorna göra skillnad genom att sprida kunskaper om bostadsförbättringar, arbetsteknik, hygien och ekonomi.

Välfärdsstaten och den agrara moderniseringen

Tanken var följaktligen att lanthushållsskolornas och hemkonsulenternas spridande av ny teknik och nya kunskaper skulle leda till attitydförändringar samt till att jordbrukets vardag blev mer trivsam och lättarbetad för kvinnorna. Förändringsarbetet blev särskilt intensivt under efterkrigstiden, en period som för jordbruket och landsbygden utmärktes av två samtidiga processer. För det första ägde det rum en snabb och genomgripande strukturomvandling. För det andra förbättrades livsvillkoren tack vare välfärdsstatliga satsningar, inte minst inom skol- och jordbrukspolitiken.

I 1947 års jordbrukspolitiska beslut förband sig staten att verka för att ge jordbrukarna samma levnadsvillkor som andra grupper i samhället. Det innebar en rejäl upprustning av landsbygdens bostäder samt en rationalisering och mekanisering av jordbruket och hushållsarbetet.

Under 1950-talet samverkade den tekniska utvecklingen och den ökande konsumtionen med politiska ambitioner att höja levnadsstandarden i svenska bondehem. Det kom att förenkla kvinnornas vardag på många sätt. Lanthushållsundervisningens konsumentupplysning var särskilt viktig i detta sammanhang. Husmödrarna fick i denna lära sig att göra kloka och arbetsbesparande investeringar. Dessutom tränades de i att välja ut det bästa ur den flod av moderna livsmedel och hushållsmaskiner som i efterkrigstidens Sverige också blev tillgängliga för befolkningens bredare lager.

Bild 2. Kurs för landsbygdsungdomar på Wiks slott 1952. Kursen anordnades av hemkonsulenten i Uppsala län och behandlade bland annat landsbygdens bostadsfråga, som här diskuteras med hjälp av en modell. Bostadsfrågan var central under efterkrigstiden och det var viktigt att ungdomen – i synnerhet flickorna – lärde sig om bostadens funktioner och hur hygien och ett gott familjeliv kunde främjas genom hemvård och möblering.

De stora skolreformerna på 1960-talet – till exempel införandet av en enhetlig grundskola och gymnasieutbildning samt etablerandet av nya yrkesskolor – innebar att det inte längre fanns något utrymme för sådana speciallösningar som lanthushållsskolorna utgjorde. Även hushållslärarnas utbildning förstatligades. Därutöver anpassades lanthushållsskolorna till det yrkesgymnasium som infördes vid 1970-talets början. Hemkonsulentverksamheten fick en ny huvudman och ett nytt uppdrag.

Avslutande diskussion

Även om lanthushållsundervisningen under 1900-talets första hälft kan ses som en isolerad ö i det svenska utbildningssystemet, präglades den av samtidens generella utbildningsförändringar. Tydligt är exempelvis att lanthushållsskolorna uttryckte en stark tilltro till att utbildning och fostran kunde åstadkomma social och samhällelig förändring, vilket avspeglade hur man från 1800-talets andra hälft började se på utbildningens samhällsomdanande kraft.

I organisatorisk mening speglar lanthushållsundervisningens historia ett känt mönster för svensk del. Under denna tid var även andra aktörer än staten, landstingen och kommunerna drivande i utbildningssystemets expansion. Det gällde inte minst för yrkesutbildningen. Det tidiga 1900-talets etablerande av lanthushållsseminarier och lanthushållsskolor är ett utmärkt exempel på sådana privata utbildningsinitiativ. 1938 års riksdagsbeslut om att finansiera en rikstäckande hemkonsulentverksamhet är ett annat. Den första hemkonsulenten anställdes förvisso redan år 1908, men på grund av begränsat ekonomiskt statligt stöd var hemkonsulenternas påverkansgrad tämligen ringa under 1920- och 1930-talen. När de sedan ansågs kunna bidra till lösningen på ett välfärdspolitiskt problem – att förbättra arbetssituationen för jordbrukets gifta kvinnor – blev de också intressanta för staten att finansiera.

Tydligast förknippad med välfärds- och utbildningspolitikens förändring var ändå lanthushållsundervisningens avveckling under 1960-talet. Lanthushållsskolorna försvann nämligen som ett resultat av de skolreformer som infördes i samband med den gemensamma grund- och gymnasieskolans införande. Vissa reformer hade planlagts under en längre tid, medan andra genomfördes snabbt och närmast adhocmässigt. Förstatligandet av den husliga lärarutbildningen hade exempelvis förberetts i många år, medan hemkonsulenternas och lanthushållsskolornas abrupta omgestaltning blev en stor överraskning för såväl lärare som för elever. Lika oförutsedd var omvärderingen av den husliga utbildningen under 1960-talet, då kvinnorna klev ut på arbetsmarknaden och husmoderskontraktet började ersättas av ett jämlikhetskontrakt.

Källor
SFS 1912:118

Kungl. Lantbruksstyrelsens underdåniga berättelse för år 1925 (Stockholm 1926)

Husmodersförbundets medlemsblad, årg. 7, 1932:8

Litteratur
Berry, Gustav, Den självstyrda periferin: lanthushållsundervisningen och styrningen av den svenska landsbygden 1890–1970 (Uppsala 2023).

Dahlkwist, Matts, En landsbygdens skolreform? Den geografiska dimensionen i bygget av en enhetsskola (Uppsala 2022).

Flygare, Iréne & Isacson, Maths, Jordbruket i välfärdssamhället 1945–2000 (Stockholm 2003).

Flygare, Iréne, ”I flykten från jorden ligga kvinnorna främst”, Uppland (Uppsala 2008).

Hamrin, Eva, Bostadsvanor och möblering: bostadsvaneundersökning (Lund 1954),

Morell, Mats, Jordbruket i industrisamhället 1870–1945 (Stockholm 2001).          

Nyberg, Anita, Tekniken – kvinnornas befriare? Hushållsteknik, köpevaror, gifta kvinnors hushållsarbetstid och förvärvsdeltagande från 1930-talet till 1980-talet (Linköping 1989.)

Gustav Berry är Fil. dr i utbildningssociologi och verksam vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. Han disputerade 2023 med avhandlingen Den självstyrda periferin: lanthushållsundervisningen och styrningen av den svenska landsbygden, 1890–1970. Berrys huvudsakliga forskningsintresse är utbildningens roll i landsbygdens moderna historia, bland annat kopplat till urbanisering och övergången från agrara till icke-agrara yrken.

 

Mikael Börjesson

 

 

Det har vuxit fram en alltmer omfattande kritik mot det som numera benämns som marknadsskolan. I Almedalen, sommaren 2023, lyfte Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson fram den ”sönderprivatiserade marknadsskolan” som ett stort problem för välfärden och landet. Även på den borgerliga sidan menar många debattörer och ledarskribenter sig se brister med den marknadiserade skolan. Allt fler debattböcker och rapporter publiceras som lyfter fram problem med likvärdighet, kunskapsutveckling, arbetsmiljö, med mera. I pressen publiceras en stadig ström av artiklar som visar på misskötsel av fristående skolor med bland annat betygsinflation, tystnadskulturer, stora andelar obehöriga lärare och undermålig undervisning.

Samtidigt har det som ofta avses med marknadsskolan – val av skola, skolpeng, skolkoncerner som genererar ekonomiska vinster – funnits på plats i mer än tre decennier, alltsedan början av 1990-talet, då regeringen Bildt introducerade det fria skolvalet i grundskolan. Även om det från början har funnits en kritik mot att transformera skolan till en marknad är det relevant att fråga sig varför kritiken blivit så stark nu de senaste åren. Jag ska inte gå in på de politiska dimensionerna av frågan utan se mer på den faktiska utvecklingen av skolans marknadisering. Mitt argument är att introducerandet av det fria skolvalet innebar igångsättande av omfattande och omvälvande processer som det var svårt att från början se konsekvenserna av. För att bena i frågan behöver vi först diskutera hur marknadisering kan förstås som fenomen och hur det utvecklats över tid.

Marknadisering

Vad är en marknad? På ett mycket generellt plan kan en marknad beskrivas som en plats för ett möte mellan utbud och efterfrågan. Inom ekonomisk teori, där marknader är ett fundamentalt studieobjekt, anses fri konkurrens vara en central förutsättning för att en marknad ska fungera. Det innebär fri rätt att etablera sig som producent av ett utbud och rätt att som konsument välja fritt i detta utbud. Den mekanism som reglerar förhållandet mellan tillgång och efterfrågan är priset. Om det råder brist på en vara och efterfrågan är stor går priset upp. Tillverkas fler varor än vad som efterfrågas sjunker priset. Denna logik gör att marknader av dess förespråkare ses som det mest effektiva sättet att organisera produktion av varor och tjänster.

En annan aspekt av (kapitalistiska) marknader är behovet av avkastning eller kort och gott: vinst. Enligt ekonomisk doktrin strävar producenter på en marknad efter att maximera sin avkastning. Det krävs ofta investeringar för att etablera sig som producent. Incitamentet för att vilja investera är att man i framtiden kan få avkastning på sin investering, att man går med vinst. Vinsten är skillnaden mellan kostnaderna och priset. Kan man producera billigt och sälja dyrt ökar vinsten. Samtidigt har konsumenterna ett intresse av att köpa billigt, men man vill sällan ha billiga produkter. Således är ytterligare en dimension viktig: kvalitet. Fungerande marknader förutsätts i teorin därför vara kvalitetsdrivande.

Som många påpekat skiljer sig skolmarknader på flera sätt från ideala marknader. Utbildning är en ”vara” som man inte ”köper” särskilt ofta. Är lunchen trist kan man byta restaurant till nästa dag. Det är dock svårt att reklamera en grundskoleutbildning. Det är också krävande att avläsa utbildningens värde på förhand. Vilka parametrar är viktiga? Betygen? Kunskaperna och färdigheterna? Vänskapsbanden? Ifall utbildningen leder till det yrke man vill ha? Kostnaden? Det geografiska läget? För vem är utbildningen värdefull: samhället – staten, kommunen, företagen, arbetsgivare – eller individen, eleverna eller deras föräldrar? Vidare är inte prissättningen fri. Det är kommunerna som bestämmer hur mycket utbildningen får kosta, vilket friskolorna får rätta sig efter. Priset följer inte heller efterfrågan. Om det är många som söker till en skola kan den inte höja priset för utbildningen. På grund av dessa avvikelser från en ideal marknad omtalas skolan som en kvasi-marknad.

En ännu större fråga än spörsmålet om skolmarknader fungerar som marknader är om skolan bör bedrivas som en marknad. Kritikerna menar att utbildning inte är en lämplig verksamhet att utöva enligt marknadsprinciper. Argument är exempelvis att systemet inte blir effektivt, att fel värden prioriteras och att ojämlikheten ökar. Förespråkarna menar att fördelarna överväger och att systemet blir mer effektivt samt att kvaliteten ökar. Inte sällan ses också valfriheten som ett viktigt värde i sig.

Tre dimensioner av skolmarknader

Enbart utifrån denna korta utläggning om skolmarknader kan det konstateras att fenomenet är komplext och värdeladdat. Låt oss lämna den normativa frågan om huruvida skolmarknader är bra eller inte och i stället fokusera på hur skolmarknader kan förstås och analyseras. Här finns tre centrala dimensioner av skolmarknader som är viktiga att hålla isär:

1. Marknader handlar om att organisera förhållandet mellan utbud och efterfrågan. Centrala aspekter här är marknadernas omfattning och utformning, hur stora de är, hur utbudet avgränsas, dimensioneras, regleras och finansieras, hur efterfrågan tillmötesgås, hur ”priser” sätts och vilken ”valuta” som ska gälla vid konkurrens om platser. Graden av marknadisering kan mätas från att ingen konkurrerar om någonting, till att alla konkurrerar om allt.
2. Offentligt vs. privata aktörer. Drivs skolor och utbildningar av offentliga aktörer som kommuner, regioner eller stat, eller av privata aktörer? Vilka typer av privata aktörer tillåts driva skolor? Hur regleras tillstånd? Privatiseringsnivån kan mätas utifrån hur stor andel som drivs av privata aktörer, eller hur stor andel elever som går i privata aktörers skolor.
3. Vinstdrivande vs. icke-vinstdrivande verksamhet och aktörer. Är det tillåtet att ta ut vinst för aktörer inom systemet och vilka aktörer har rätt att göra det? Utbredningen av vinstdrivande verksamhet kan bland annat mätas som andelen elever i vinstdrivande skolor och andelen vinst i förhållande till den totala omsättningen för en enskild skola.

Dessa tre dimensioner förutsätter inte varandra. Marknader kan alltså förstås i en mer generell mening och inte enbart som kapitalistiska marknader baserade på vinstintresse. Vi talar till exempel om äktenskapsmarknaden och om arbetsmarknaden. Utbildning kan ses som en marknad i mer generell mening. Den kan existera utan vare sig privata eller vinstdrivande aktörer. Den kommunala gymnasieskolan i en större stad kan betraktas som en sådan marknad där skolor erbjuder olika program till eleverna och där eleverna konkurrerar om platserna utifrån sina gymnasiebetyg. Privata aktörer behöver heller inte vara vinstdrivande. Många fungerar som stiftelser där eventuella överskott återinvesteras i verksamheten. Teoretiskt skulle även offentliga aktörer kunna vara vinstdrivande, exempelvis i form av skolor organiserade som kommunala bolag.

För att förstå dagens skolmarknad är det nödvändigt att alla tre dimensioner beaktas. Skolmarknaderna ser väldigt olika ut beroende på marknadens storlek och täthet, dess uppsättning av kommunala och privata aktörer, och andelen av de senare som drivs i vinstsyfte. Skolmarknader är mer utvecklade och komplexa i storstadsregionerna än i övriga delar av landet, vilket hänger samman med att elevunderlaget är större och mer varierat i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna. I många glesbygdsområden är det svårt att tala om regelrätta skolmarknader. Ofta handlar det om att inte behöva åka alltför lång väg för att nå närmsta skola, eller om den utbildning som efterfrågas.

Relationen mellan offentliga och privata aktörer kompliceras avsevärt av förhållandet till vinst och de olika huvudmännens uppdrag. Den ersättning som de privata skolorna får baseras på den genomsnittliga kostnaden för elever i den kommunala skolan. Eftersom skolorna konkurrerar om samma elever får det långtgående effekter om elever flyttar från den kommunala skolan till privata skolor. Givet att mycket av kostnaderna för utbildning är låsta i personal och lokaler innebär ett tapp av elever att kostnaderna per elev ökar om elever lämnar verksamheten. Därmed växer också intäkterna för de privata aktörerna och de ökar vanligen mer än kostnaderna, vilket gör att vinstmarginalen stiger. Uppdraget är emellertid inte helt detsamma. Kommunerna är ålagda att ge alla barn utbildning, vilket inte gäller friskolorna. De kan säga nej till elever, vilket medför att kommunerna måste ha en viss överkapacitet för att kunna garantera alla barn utbildning. Eftersom friskolorna inte behöver ha en sådan beredskap, ges en del av vinstmarginalen så att säga gratis av systemets utformning. Riksrevisionsverket har påpekat denna problematik.

 Fallet grundskolan: en utveckling i tre faser

När de tre dimensionerna appliceras på den utveckling som varit i Sverige ser vi att skolmarknader har brett ut sig mer eller mindre påtagligt i samtliga dimensioner. Jag tar här exemplet grundskolan, eftersom denna är obligatorisk och enhetlig. Det primära valet som görs i grundskolan gäller själva skolenheten. Väldigt grovt sett kan detta val karakteriseras utifrån antalet skolor och friskolornas utbredning. Grunden för skolmarknaden är elever. Från 1992 års friskolereform fram till idag kan det utkristalliseras tre perioder.

Den första sträcker sig från läsåret 1992–1993 fram till läsåret 2001–2002. Perioden karakteriseras av en markant ökning av antalet elever, från 887 000 till 1 059 000, vilket innebär en tillväxt med 19 procent på åtta år och en årlig ökningstakt på i genomsnitt över 2 procent. Det fanns alltså en god jordmån för friskolorna att etablera sig. Till en början behövde de egentligen inte konkurrera med de kommunala skolorna utan kunde växa på basis av det demografiska tillskottet av elever. Antalet kommunala skolor förblev mer eller mindre detsamma under de första tio åren, pendlande runt 4 650 stycken. Under samma period ökade de fristående skolorna från 166 till en bit över 500.

Enskedefältets skola, ett exempel på en skola som vi gärna föreställer oss, det vill säga med klassrum och skolgård.

Ett år efter friskolereformen fanns det minst en friskola i 85 av Sveriges 290 kommuner. Tio år senare hade antalet friskolekommuner stigit till 166, vilket innebar ett snitt på över tre friskolor i de kommuner där de fanns. Friskolor hade alltså snabbt blivit en realitet och valmöjlighet i många kommuner. Expansionen ledde till att andelen friskoleelever växte från 1,5 till 6 procent. Trots tillskottet av nya skolor via den privata sektorn ökade elevstocken snabbare än skolor etablerades. Följden blev att antalet elever per skola gick upp påtagligt, från 185 till 209 på drygt 10 år. Perioden kan sammanfattas som en etableringsfas för friskolesektorn. Skolorna blev snabbt fler, andelen elever i friskolor steg kontinuerligt och antalet skolkommuner med friskolor ökade. En viktig förklarande faktor var de förbättrade ekonomiska villkoren. 1998 höjdes ersättningsnivån från 85 procent till 100 procent.

Efter den stadiga demografiska uppgången under det första decenniet med fritt skolval markerar det andra decenniet en ny era. Antalet elever krympte de efterföljande tio åren ned till de tal som gällde i början av 1990-talet, vilket innebar ett 19 procentigt tapp och en årlig nedgång på cirka två till tre procent. Från 2001 till 2011 minskade de kommunala skolorna från 4 584 till 3 880. Samtidigt ökade de fristående skolorna från 475 till 741. Eleverna i fristående skolor steg från 51 000 till 105 000 och de fristående skolornas andel av samtliga elever växte från 5 till 12 procent. Den kommunala skolan tappade under samma period 225 000 elever.

Marknadsmässigt var tappet inte så stort, från 95 procent till 88 procent, men mätt som andel av den tidigare volymen var nedgången värre: 22 procent av de kommunala eleverna hade försvunnit på mindre än tio år. Ökningen bland de fristående skolorna var över 100 procent. Perioden präglades också av att den geografiska utbredningen av friskolor bromsades in. Antalet skolkommuner med fristående skolor steg först något upp mot 185, men lade sig sedan still på den nivån. Antalet elever per skola fortsatte att öka inom friskolorna, från 107 till 135, medan de minskade med runt 20 elever, från 219 till 201, i de kommunala skolorna. Sammantaget kan den andra perioden ses som en expansionsfas för friskolorna. För de kommunala skolorna gällde det motsatta; det handlade främst om en kontraktionsfas.

Därefter svängde den demografiska pendeln. Elevantalet ökade, från 887 000 läsåret 2010–2011 till 1 112 000 läsåret 2022/2023. Det handlar om en ökning med 25 procent på ett drygt decennium,  med en årlig tillväxttakt på 2 till 3 procent. Detta vände de kommunala skolornas trend och de ökade i antal de första fem åren, upp till en bit över 4 000, men föll sedan tillbaka till runt 3 800. Antalet elever steg dock kontinuerligt med totalt närmare 150 000. Det gjorde att elevantalet per skola expanderade snabbt och nådde läsåret 2022–2023 nästan 240, en ökning med 50 elever, eller över 25 procent, sedan införandet av fritt skolval.

De fristående skolorna fortsatte växa under perioden och adderade ytterligare 75 000 elever. Växten skedde inte via etablering i nya skolkommuner, antalet låg från 2016–2017 stadigt på 185. I stället startades nya skolor i befintliga friskolekommuner (de gick från 741 till 831: 12 procent) och framför allt genom en ökning av antalet elever per skola (från 142 till 217: 53 procent). Det går att se denna period som en konsoliderings- och rationaliseringsfas. Friskolorna ökade sina andelar från 12 till 16 procent, mestadels genom att bygga ut skolstorleken. För de kommunala skolorna handlade det till viss del om ett återtagande av förlorad mark, även om man tappade relativt sett gick elevantalet upp. Även här skedde en viss rationalisering genom att antalet elever per skola nådde sina högsta nivåer någonsin.

De tre första decennierna sedan friskolereformen 1992 och introduktionen av skolvalet kan sammanfattas som en stadig tillväxt av de fristående skolorna. De har successivt ökat och spridits till fler skolkommuner. Därtill har friskolornas relativa andel av det totala antalet skolelever kontinuerligt blivit större. Allt detta har skett oavsett storleken på elevkullarna. Konsekvensen är att den kommunala skolan har fått agera buffert. Den växte när kullarna ökade, gick tillbaka lika kraftigt när demografin vände för att därefter åter expandera. Gemensamt för både kommunala och privata aktörer är att skolstoleken har vuxit över hela perioden. Friskolorna var inledningsvis betydligt mindre än de kommunala, men skillnaden mellan huvudmannaformerna har över åren blivit allt mindre. Elever och deras föräldrar har fått färre skolor att välja mellan per capita och valet har ofta stått mellan kommunala och fristående skolor.

Nej, detta är inte en skola utan Stockholms börshus. Även om handeln inte längre sker på plats i byggnaden utan i ”molnet”, kan numera aktier i skolkoncerner och skolbyggnader handlas fritt.

För att återkoppla till de tre dimensionerna utpekade ovan så har skolmarknaderna blivit mer omfattande. Detta beror inte på att skolorna blivit fler, utan främst på att fler skolor har blivit valbara. Det har framför allt två förklaringar. Den första handlar om att friskolorna rekryterar helt fritt och inte behöver vara bundna till kommungränser och kommunala antagningsregler. Därför kan de ha förhållandevis stora upptagningsområden och därmed vara sökbara för en stor publik. Givet den stora expansionen av friskolorna har därför det möjliga utbudet av skolor ökat avsevärt. Den andra förklaringen är att många större kommuner har frångått närvaroprincipen och skapat en marknad bland sina kommunala skolor. Detta har fått en stor effekt på utbudet, eftersom merparten av skolorna fortfarande är kommunala. Till detta kan läggas att skolmarknaden har blivit mer komplex. I takt med fler privata skolor med skilda köer och kommuner med olika kösystem har kraven blivit större på elevernas och föräldrarnas förmåga att navigera i skolutbudet.

Gällande den andra dimensionen, förhållandet mellan offentliga och privata aktörer, har otvetydigt det privata inslaget blivit större. För att förstå innebörden av detta fullt ut behöver vi även introducera den tredje dimensionen, de privata aktörernas inriktning och målsättning. En viktig förändring över tid är nämligen att bland de privata aktörerna har aktiebolagen och skolkoncernerna blivit helt dominerande. Avsikten med friskolereformen var att den skulle ge en pedagogisk bredd, men resultatet har snarare blivit en målmässig tudelning och konflikt mellan en kommunal sektor, som har ansvar för att uppfylla kraven om skolplikt för alla grundskolebarn och -ungdomar, och en nationell sektor av skolkoncerner med vinstkrav som raison d’être. Skolan har därför i viss mening avkommunaliserats. Detta har dock inte skett genom ett förstatligande, utan via privatisering.

 Slutord

Marknadsskolan har under senare år kommit att bli ett vanligt begrepp, ofta använt för att kritisera det rådande skolsystemet. Marknadsskolan definieras sällan och kan, som många ideologiserade begrepp, användas för att beteckna olika saker och fenomen. För att skapa mer tydlighet om definitionen av skolmarknader, vilket är en förutsättning för att kunna tala om en marknadsskola, har tre centrala dimensioner identifierats: marknadens utbredning, förhållandet mellan offentliga och privata aktörer samt de privata aktörernas syfte. Vi har sett att skolmarknaden vuxit i alla riktningar. Fler och fler elever har kunnat göra ett skolval och detta har i allt större utsträckning handlat om ett val mellan offentliga och privata huvudmän. Privata aktörer har haft en kontinuerlig tillväxt. Vinstdrivande aktiebolag och stora nationella och internationella skolkoncerner har blivit den dominerande formen av icke-offentlig skolhuvudman.

När dessa tre dimensioner läggs samman blir det tydligt att de förändringar grundskolan genomgått sedan friskolereformens genomförande 1992 har varit genomgripande. Från att närhetsprincipen varit allenarådande kan de flesta elever i dag göra ett val av skola. I större kommuner som infört detta även för de kommunala skolorna, har skolvalet blivit komplext och svåröverblickat. Det är också i storstadsregionerna tätheten av friskolor är som störst. Expansionen var till en början blygsam och skedde i en tid av allt större barnkullar. Över tid har friskolornas expansion kommit att ske på bekostnad av den kommunala skolan, som sett sitt elevunderlag svikta. Konkurrensen har hårdnat alltmer. När skolor också i allt större omfattning drivs av vinstinriktade skolkoncerner transformeras utbildning till en ordinär affärsverksamhet. Elever blir en inkomstkälla där undervisning och stödverksamhet förs till kostnadssidan. När besparingskraven läggs på kommunerna sticker skolkoncernernas vinster i ögonen. Detta tillspetsas ännu mer, eftersom kommunernas uppdrag enligt lagen är att se till att alla barn får en utbildning. Det är inte svårt att se hur målkonflikten mellan det privata och det offentliga alltmer skärps.

Till detta ska läggas en större social skiktning av eleverna. Friskolor rekryterar framförallt de mest resursstarka eleverna samtidigt som de resurssvaga blir kvar för de kommunala skolorna att ta hand om. En ytterligare effekt är att betygssättningen blivit ett konkurrensmedel mellan skolorna. Förhållandet mellan kunskaper och meriter har försvagats, vilket medfört en minskad likvärdighet. Även detta upprör och betygsinflationen skadar förtroendet för skolväsendet.

I ett avseende har friskolereformen blivit en framgångssaga. Friskolorna har expanderat och blivit en realitet i stora delar av Sverige. Samtidigt har skolan förändrats i grunden. Exempelvis har konkurrens, valmöjligheter, betygsinflation, minskad likvärdighet och ökad social segregation blivit utmärkande för den svenska grundskolan. Om friskolor hjälper eller stjälper kommer fortsättningsvis att debatteras. Kritiken har ökat i styrka och det står klart att skolfrågorna är mer laddade än på länge.

 

Referenser (i urval)

Börjesson, Mikael, « Oraison funèbre du modèle suédois: Trois dimensions de la marchandisation de l’enseignement supérieur » s. 287-307 i Charle, Christopher & Soulié, Charles, La dérégulation académique: la construction étatisée des marchés universitaires dans le monde (Paris 2015).

Forsberg, Håkan, Palme, Mikael & Börjesson, Mikael, ”Education as Field and Market: The Case of Upper Secondary School in Stockholm, 2006–2008”, s. 245–266 Blasius, Jörg, Lebaron, Frédéric, Le Roux, Brigitte & Schmitz, Andreas (eds): Empirical Investigations of Social Space (Cham 2019).

Larsson, Marcus & Plesner, Åsa, De gränslösa. En bok om politikers skolaffärer (Göteborg 2023).

Prop 1991/92:95, Om valfrihet och fristående skolor (Stockholm 1992).

Prop 1992/92:230, Valfrihet i skolan (Stockholm 1992).

Pålsson, Anne-Marie & Samuelsson, Per, Marknadsskolan. En rapport till Lärarnas Riksförbund (Stockholm 2022).

Riksrevisionsverket, Skolpengen – effektivitet och konsekvenser, RiR 2022:17 (Stockholm 2022).

Skolverket, Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor. En kvantitativ studie av utvecklingen över tid i slutet av grundskolan, Rapport 467 (Stockholm 2018).

SOU 2020:28, En mer likvärdig skola (Stockholm 2020).

Svenskt näringsliv, Friskolornas roll i det svenska utbildningssystemet. En kunskapsöversikt (Stockholm 2022).

Sveriges officiella statistik. Skolenheter och elever i grundskola, 1992–2023.

Vlachos, Jonas, “Trust based evaluation in a market oriented school system”, Research Papers in Economics, No 2018:1 (Stockholm 2018.)

 

Mikael Börjesson är professor i utbildningssociologi vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. Han tillhör forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC). Börjessons forskning inriktas bland annat på utbildningsfält, den högre utbildningens moderna historia, eliter och elitutbildningar, transnationella utbildningsstrategier och den högre utbildningens internationalisering samt tillämpningar av geometrisk dataanalys.

Emil Bertilsson

 

 

De marknads- och decentraliseringsreformer som under 1990-talet infördes på skolans område har haft stor inverkan på skollärarnas situation. Arbetsmarknaden för lärare har blivit allt mer komplex och svårnavigerad. Med decentralisering och kommunalisering har det öppnats upp för en större lokal variation när det gäller lärares arbetsvillkor. Kommunerna satsar olika mycket resurser på skolan, vilket innebär skillnader i lärarlönenivåer, lärartäthet och stödresurser. Marknadsreformer har medfört ökade möjligheter till nyetablering av skolor. Därtill har prestationsskillnaderna mellan skolorna blivit större. Den tilltagande konkurrensen mellan skolor har också inneburit en tydligare skolprofilering.

Denna artikel handlar om en ofta förbisedd marknads- och decentraliseringsreform inom skolan: 1993 års avskaffande av det meritvärderingssystem som reglerade läraranställningar. I förgrunden står förhållandet mellan anställandet av behöriga och obehöriga lärare. Därtill fokuseras det på skillnader mellan olika typer av skolor samt på hur den växande skolmarknaden – med ett allt större antal fristående skolor – har påverkat anställandet av behöriga och obehöriga lärare. Artikelns underlag är rekryteringen av grundskollärare under åren 1995 till 2019.

Förstasidan från Lärarnas Riksförbunds tidning Skolvärlden 15 december 1989. Tusentals lärare hade samlats utanför riksdagen för att protestera mot beslutet att kommunalisera skolan.

Meritvärderingssystemets innehåll och avskaffande

Meritvärderingssystemet för läraranställningar, som infördes med ett riksdagsbeslut 1985, reglerade hur behörighet och meriter skulle bedömas bland de sökande till olika lärartjänster. I korthet bestod regelverket av ett poängsystem där meritpoäng fördelades till kandidaterna utifrån tre huvudsakliga bedömningsgrunder:

1) En sökandes utbildning utöver den som fordrades för att få en anställning som lärare utan tidsbegränsning (dvs. behörig som lärare), 2) den sökandes tidigare erfarenhet av att ha tjänstgjort som lärare och skolledare och 3) den sökandes erfarenhet av annan yrkesverksamhet. När väl den allmänna behörigheten fastställts fanns i poängsystemet en tyngdpunkt på tidigare erfarenheter som lärare.

I december 1989, när frågan om kommunaliseringen av skolan var uppe för beslut i riksdagen, hade frågan om behörighets- och meritvärderingssystemet diskuterats flitigt, inte minst från lärarfackförbundens sida. De menade att det handlade om att försvara grundläggande villkor för lärares anställningar. I riksdagsdebatten om skolans kommunalisering framfördes även en oro om hur behörighets- och meritvärderingssystemet skulle behandlas i ett allt mer decentraliserat skolsystem. Vad skulle hända om parterna på den kommunala arbetsmarknaden kom överens om att inte tillämpa dessa bestämmelser? Hur skulle kompetensförsörjningen i landets skolor kontrolleras utan ett övergripande regelverk?

Dåvarande skolminister Göran Person menade att farhågorna var överdrivna. I ett omtalat riksdagsanförande uttalade han:

”Det finns anledning, tycker jag, att understryka att den typ av mycket konstiga argument som har florerat —att om man fick en kommunal reglering av tjänsterna skulle vem som helst kunna bli lärare, att tillsättningar skulle göras där hänsyn tagits till sådant som inte var relevant eller riktigt — är felaktiga påståenden. De är också kränkande påståenden gentemot landets kommuner […]. Behörighetsregler och meritvärdering skall naturligtvis gälla också i fortsättningen.”[1]

Som vi alla vet genomdrevs kommunaliseringen – efter flera års hårda debatter – av en socialdemokratisk regering. Perssons garantier om meritvärderingens bestående var inte mycket värda. Den borgerliga regering som tillträdde efter valet 1991, och som leddes av statsministern Carl Bildt, lade nämligen fram en budgetproposition som innefattade ett borttagande av meriteringssystemet vid lärarrekryteringar. Oppositionen – anförd av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – gick i taket och menade att regeringen utan debatt ”smugit in” ett avskaffande av lärarnas meriteringsförordning.

Bildtregeringens argumentation gick ut på att meriteringsförordningen var otidsenlig utifrån två aspekter. För det första skapade den en stelbenthet i det nyligen decentraliserade skolsystemet. För det andra ansågs inte regleringen vara förenlig med Sveriges förpliktelser i ett eventuellt väntande EES-avtal, alltså det avtal som 1992 innebar att Sverige anslöt sig till dåvarande EU-regler om bland annat socialpolitik, konsumentskydd, miljö, statistik och bolagslagstiftning.

Vänsterpartiet försvarade meritvärderingssystemet med argumentet att det grundades på att ”utbildning, erfarenhet och kompetens” skulle väga tungt vid anställning, vilket utgjorde ett ”kvalitetskrav” för skolan.[2] Socialdemokraterna ställde sig på Vänsterpartiets sida. Riksdagsledamoten Berit Löfstedt (S) presenterade partiets reservation och passade samtidigt på att tacka Västerpartiet för att man hittat propositionstextens passus om upphävandet av meritvärderingsförordningen.

Oppositionens protester var emellertid verkningslösa. 1993 avskaffades de statliga meritvärderingsreglerna för lärartjänster och en direkt konsekvens av beslutet blev att skolrektorerna fick en avsevärt större frihet i anställandet av lärare. Exempelvis behövde inte rektorerna därefter göra en formell rangordning av de sökande.

Andelen obehöriga lärare ökar

Antalet obehöriga lärare ökade snabbt efter avskaffandet av meriteringsreglerna. För att anses vara behörig ska läraren i fråga inneha en pedagogisk högskolexamen. Tack vare Statistiska Centralbyråns register över pedagogisk personal (det s.k. Lärarregistret) är det möjligt att avgöra huruvida en verksam lärare har en pedagogisk högskoleexamen. Beträffande de lärare som enligt denna vedertagna definition räknas som behöriga lärare är det dock viktigt att ta fasta på två saker.

Den ena är att bland de behöriga kan det finnas sådana som har en utbildning som inte är matchad mot undervisningens eller tjänstens innehåll. Den andra är att definitionen inte säger något om lärares kompetens. Med dessa reservationer som förbehåll utgör ändå definitionen ett viktigt mått, eftersom behörighet ofta lyfts fram som en kvalitetsindikator och ett konkurrensmedel när skolor jämförs med varandra.

Som figur 1 nedan visar steg andelen obehöriga lärare (av samtliga lärare) i den svenska grundskolan åren strax efter kommunaliseringens införande och meritvärderingssystemets avskaffande. Utvecklingen fram till idag kan indelas i tre distinkta faser (illustrerade i figuren).

Åren 1995 till 2003 skedde en kraftig ökning av andelen obehöriga, från 8,5 procent till drygt 20 procent. Det innebar en ökning med hela 139 procent. Åren 2004 till 2012 stabiliserades läget, då andelen obehöriga pendlade mellan cirka 17 och 19 procent. Perioden 2012–2019 kännetecknades av en fortsatt ökning av andelen obehöriga lärare, från knappa 17 procent till dryga 30 procent, det vill säga en 79 procentig uppgång. Sammantaget under de tre senaste decennierna har alltså andelen obehöriga lärare i grundskolan ökat från dryga 8 till dryga 30 procent.

Figur 1: Andelen obehöriga lärare av samtliga lärare på kommunala och fristående grundskolor, 1995-2019

Om vi ser till fördelningen av obehöriga lärare i förhållande till olika skolhuvudmän är det tydligt att den inledande ökningen, från 1995 till 2003, hängde samman med att andelen obehöriga lärare blev fler inom de kommunala skolorna. Även om en klart högre andel av lärarna på de fristående skolorna var obehöriga i denna tidiga period (runt 40 procent) hade de en begränsad påverkan på den allmänna uppgången. Förklaringen är att antalet fristående skolor alltjämt var relativt få. Noterbart är att andelen obehöriga lärare inom de fristående skolorna har varit relativt konstant under hela tidsperioden. 1995 utgjorde de 41 procent och 2019 40 procent. Eftersom expansionen av fristående skolor varit hög från 2010, har dessa därefter haft en större inverkan på den totala mängden obehöriga lärare, men alltså inte på deras relativa antal.

Lärarlegitimationsreformen 2011 – som bland annat innebar att enbart lärare med lärarlegitimation kan få en tillsvidareanställning – har förvånande nog inte medfört en minskning av antalet obehöriga lärare. Tendensen är snarare den motsatta (tydliggjort i figur 1), vilket huvudsakligen kan förklaras av en tilltagande brist på behöriga lärare inom vissa ämnen och områden. Sambanden har stärkts mellan den typ av läraranställning man har och huruvida man verkar som obehörig eller behörig. 2019 hade exempelvis 45 procent av de som kategoriserats obehöriga en tidsbegränsad anställning. Motsvarande siffra bland behöriga var fem procent.

Det finns även ett tydligt samband mellan lärarbehörigheten och lärarerfarenheten. Bland de behöriga låg medeltalet tjänsteår på 14 år, vilket kan jämföras med knappt fyra år för de obehöriga. Med en större andel lärare med tidsbegränsade anställningar ökar även lärarrörligheten. Eftersom obehöriga lärare inte får sätta betyg, finns det en risk att arbetsbelastningen ökar för de fast anställda lärarna.

Vi kan alltså paradoxalt nog konstatera att antalet obehöriga lärare har ökat i den svenska skolan trots att utbildningskraven stärkts. Bristen på utbildade lärare och en allt större elevpopulation har cementerat denna trend. I sammanhang där resurser är begränsade, som tillgången till utbildade lärare, behöver man fråga sig hur fördelningen av lärarresurserna egentligen ser ut.

Behöriga lärares fördelning utifrån skolans marknadisering

Tidigare studier har indikerat att det finns en tilltagande ”pedagogisk segregation” i den svenska skolan. Med detta avses att lärarkompetenser – fastställda utifrån utbildning, behörighet och erfarenhet – är ojämnt fördelade mellan olika landsändar, regioner och skoltyper. Dessa mönster har också förstärkts över tid, vilket bekräftas av figur 2 nedan. I denna relateras andelen behöriga lärare till skolor med olika stor andel elever med migrationsbakgrund.

I figuren framgår att fördelningen av behöriga lärare på olika skoltyper har genomgått betydande förändringar om man jämför den tidiga perioden (1995–1998) med den senare perioden (2013–2016). Som tidigare nämnts var andelen obehöriga lärare i den svenska skolan relativt låg under den första tidsperioden, särskilt inom de kommunala skolorna.

Den vänstra delen av figur två visar också – när skolor delas in utifrån skolornas sammansättning av elever med utländsk bakgrund – att det i den första perioden (1995–1998) inte fanns några större skillnader vad gäller andelen behöriga lärare. Bland skolor som hade en förhållandevis låg andel elever med utländsk bakgrund var i medeltal 91 procent av lärarna behöriga, och bland skolor med en hög andel elever med utländsk bakgrund var motsvarande siffra 90,5 procent.

Om uppmärksamheten istället riktas mot den senare tidsperioden (2013–2016), där kommunala skolor åtskiljs från fristående, är skillnaderna mellan skoltyper betydligt större. Bland de kommunala skolorna ser vi dels att andelen behöriga lärare är generellt lägre och dels att skillnaderna mellan skolor baserat på andel elever med utländsk bakgrund har ökat. I jämförelse med den tidiga perioden kan vi också dra slutsatsen att vi finner fler kommunala skolor i gruppen med hög andel elever med migrationsbakgrund där en väldigt låg andel av lärarna har formell behörighet. Det är tydligt att det, jämfört med den tidigare perioden, har skett en förändring i fördelningen av kvalificerade lärare inom de kommunala skolorna. En närmare granskning av materialet visar att dessa skillnader särskilt framkommer i kommuner i socioekonomiskt svaga regioner. Det gäller framförallt de större städernas förorter.

Figur 2: Andelen behöriga lärare i två tidsperioder, 1995-1998 och 2013-2016.

I analysen ingår enbart skolor i storstäder, pendlingskommuner till storstäder och större städer utifrån Sveriges kommuner och regioners kommungruppsindelning. Inom respektive kommun har skolor delats in i tre lika stora grupper utifrån andel elever med utländsk bakgrund, från lägst (ljusgrå) till högst (mörkgrå). Siffrorna anger medianen (andel behöriga lärare) inom respektive skolgrupp.

När vi analyserar situationen inom de fristående skolorna (längst till höger i figur 2) framgår att dessa – jämfört med de kommunala – uppvisade ett starkare samband mellan andelen elever med utländsk bakgrund och förekomsten av (o)behöriga lärare. Det blev särskilt tydligt inom skolor belägna i kommuner med en hög andel invånare med migrationsbakgrund. De kommunala skolorna hade drygt 20 procentenheter fler behöriga lärare jämfört med de fristående.

Dessa resultat bekräftar vad tidigare forskning har påpekat om att skolor med de största behoven av utbildade och kvalificerade lärare i själva verket har svårast att rekrytera och behålla dessa. Från det tidiga 2000-talet har dessutom lärarmobiliteten ökat avsevärt, vilket fått negativa konsekvenser för skolor belägna i socioekonomiskt utsatta områden.

Avslutande diskussion

I inledningen togs utgångspunkt i en av de många reformer som genomfördes på skolans område under det tidiga 1990-talet: slopandet av meritvärderingssystemet vid läraranställningar. Denna reform ingick i en allmän trend av marknadsorientering och avreglering. En viktig följd blev att skolrektorerna fick större autonomi i lärarrekryteringen.

I artikeln har jag visat att flera av de farhågor som lyftes i debatten också förverkligades under 1990-talets tidiga år. Andelen obehöriga lärare ökade kraftigt och skillnaderna i tillgången till kvalificerade lärare mellan kommuner och skolor blev tydligare. Skolor i socialt utsatta områden har generellt fått en lägre andel behöriga lärare. Det gäller i synnerhet de fristående skolorna.

Att tolka denna utveckling som ett direkt resultat av meritvärderingssystemets avskaffande vore dock att gå alltför långt. Den viktigaste förklaringen kan i stället hämtas från demografiska förändringar. Elevantalet har stigit. Många lärare har lämnat yrket (både på grund av pension och för att man valt en annan yrkesbana). Det har varit svårt att utbilda tillräckligt många lärare med rätt kvalifikationer. Dessa faktorer förklarar emellertid inte den närmast strukturellt skeva fördelningen mellan skolor av lärare med olika kvalifikationer. Här blir det viktigt att ta hänsyn till de marknadsmekanismer som under de tre senaste decennierna präglat skolans styrning, till exempel avregleringen av meriteringssystemet. I ett skolsystem där det finns lönsamhetsvinster med att anställa obehöriga lärare (erfarenhet är kostsamt) och där tillfälliga anställningar kan skapa manöverutrymme för en svårplanerad framtid, får denna typ anställningsfriheter effekter.

För lärarprofessionen medför de ekonomiska vinstincitamenten uppenbara risker och utmaningar. Det finns nämligen en motsättning mellan att å ena sidan höja läraryrkets status och attraktivitet med hjälp av anständiga löner, goda undervisningsförutsättningar och trygga arbetsförhållanden, och å andra sidan att kunna ta ut så stora vinster som möjligt. Det senare förutsätter ofta lägre lärarlöner, visstidsanställningar och begränsade satsningar på dyr, men viktig, skolinfrastruktur som läromedel, ändamålsenliga undervisningslokaler och rikt utrustade skolbibliotek.

 

Referenser

Bertilsson, Emil (2020). ”Lärarutbildningarnas och läraryrkenas historia”. I Jarl Maria & Larsson Hans Albin. Utbildningens organisation och villkor : Demokratins grunder. Stockholm: Natur och kultur.

Dannefjord, Per, Persson, Magnus, & Bertilsson, Emil (2022). ”The Immobility of the Mobile Teacher. How Teachers Change Jobs in a Segregated Local School-market.” Scandinavian Journal of Educational Research, 1–14.

Enfeldt, Johan (2021), Därför får vi fler obehöriga lärare. Stockholm: Arena idé.

Ringarp, Johanna (2011). Professionens problematik. Lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens

[1] Riksdagens protokoll 1989/90:42.

[2] Motion till riksdagen 1992/93: Ub502.

 

Emil Bertilsson är Fil. dr i utbildningssociologi och verksam som universitetslektor i samma ämne vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. Bertilssons huvudsakliga forskningsintressen rör lärarprofessionen och lärarutbildningar i ett nutida och historiskt perspektiv. Han har bland annat skrivit artiklar om genomströmning och avhopp från ämneslärarprogrammen samt om hur lärare byter jobb på skolmarknaden.