Folkskollärarna och naturvetenskapen i 1800-talets folkskola, en professionaliseringshistoria

MAGNUS HULTÉN

När naturvetenskapens historia i grundläggande utbildning skrivs så uppmärksammas framför allt kända vetenskapsmän. Dessa bidrog till att etablera en naturvetenskap för folket, Naturlära, som ämnet kallades i folkskolan. Vad som inte uppmärksammats är att även folkskollärare tidigt skrev läromedel i ämnet. Faktum är att de mot slutet av 1800-talet hade övertagit stafettpinnen från vetenskapsmännen. Och inte bara det, de hade även förändrat Naturläran i grunden. De förvetenskapligade innehållet, kan man säga, och det i dubbel bemärkelse.

För det första förändrade de framställningen av naturen så att naturvetenskapen blev mer synlig. Det var under 1800-talet som naturvetenskapen blev en specialiserad vetenskap. Medan vetenskapsmännen inte nämnvärt lät denna utveckling få inverkan på innehållet i läroböckerna, utan skrev på i en gammal tradition av nyttig kunskap – en tradition med rötter i 1700-talet och den typen av rön som förmedlades av Kungliga vetenskapsakademin – så såg folkskollärarna till att rensa ut i och förändra innehållet så att en mer modern och laboratoriebaserad naturvetenskap gavs plats.

Fortsätt läsa Folkskollärarna och naturvetenskapen i 1800-talets folkskola, en professionaliseringshistoria

Från kulram till datorer

GUDRUN MALMER

Titeln på en av mina böcker är ”Matematik – ett glädjeämne”. Den innehåller sju av mina totalt tolv biennalföreläsningar (1980–1992). Mottot för den allra första biennalen år 1980 var just Matematik – ett glädjeämne. Men orsaken till att jag valde den titeln beror också på att jag verkligen har och länge haft ett kärleksfullt förhållande till mate­matiken.

Tyvärr är det alltför få som instämmer i detta, färre ju längre tid de tillbringat i skolan och där blivit utsatta för matematikundervisning. Varför det är så har upptagit både tid och intresse inte bara under min aktiva tid i skolan utan även efter min pensionering.

Fortsätt läsa Från kulram till datorer

Några vägval i lärarutbildningens historia

AGNETA LINNÈ

I dagens utbildning av lärare möts traditioner med olika rötter. Under 1800-talet började statsmakten allt tydligare reglera utbildningen av lärare för folkundervisning och lärdomsskola. Lärarutbild­ning blev ett medel för staten att påverka och förbättra skolundervisningen. Utbildningen av lärare i folkskola och i läroverk tog då form utefter skilda spår. Under senare delen av 1900-talet började dessa båda utbildningar, liksom utbildningen av småskollärare, att steg för steg föras närmare varandra.

Processen var synnerligen dynamisk. Senare har utbildningen av allt fler pedagoger förts samman med utbildningarna av klass- och ämneslärare, något som inte gjort dynamiken mindre. Traditioner som formats av ledare för barnträdgårdar, arbetsstugor, skolor för handikappade, lärosäten för utbildning i teckning, musik, slöjd, hemkunskap och gymnastik, handels- och yrkesskolor, högre utbildning av sjuksköterskor, har mött de tidigare åtskilda utbildningarna av lärare i folkundervisning och läroverk.

Fortsätt läsa Några vägval i lärarutbildningens historia

KVALITETSBEGREPPET – EN CENTRAL DRIVKRAFT I EN FÖRÄNDRAD SYN PÅ UTBILDNINGEN

ANDREAS BERGH

Att tala om historiska vägval är en sann utmaning. Själva bilden av ett vägval kan lätt skapa en förväntan av att alternativen är tydligt utstakade, där en karta över terrängen lätt kan tala om för oss var vi kommer att hamna, om vi går åt det ena eller det andra hållet.

Frågan är dock om någon kunde förutse hur den kvalitetssatsning som regeringen introducerade i 1997 års utvecklings­plan (Skr. 1996/97:112) skulle utvecklas. Då avi­serade nämligen regeringen att man prioriterade utbildningens kvalitet och att åtgärder måste vidtas på alla nivåer för att höja och säkra dess kvalitet.

Fortsätt läsa KVALITETSBEGREPPET – EN CENTRAL DRIVKRAFT I EN FÖRÄNDRAD SYN PÅ UTBILDNINGEN